Söndagen,sistlidna arbetsvecka var alltså avsatt för att ta de 30-tal träprover som Lunds Universitets dendrokronologer behöver, och det på så många olika platser som möjligt i huset. Med Lennarts (se tidigare blogginlägg om min läromästare i denna svåra konst) ord ringande i mina öron: vetenskap, stadig på handen, borra rakt, rätt vinkel och många fler, startade jag provtagningen.

Jag upprättade mitt lilla ”laboratorium” och började med det enkla, att såga skivor av de stockar som tagits ned i samband med takrenoveringen före jul. Snabbt insåg jag att rådet att spara dem för framtida byggnation (eftersom de var i så god kondition) var klockrent.

Även om de ser ut som de sämsta bitarna av Vasa så visar det sig att mindre än en centimeter in är träet som nytt. Ek är ett fantastiskt material. Med den lilla billiga fogsvans jag inhandlat på Mr Bricolage kunde jag på några minuter såga en skiva av en stock.

Sen var det då dags att ta första borrprovet. Med det ihåliga 12 mm specialborrstålet tog jag mig an en mindre stock 10 x 10 cm som sitter ovan ett dörrparti på undervåningen. Störst chans att få med så många ringar som möjligt är att borra från ett hörn och diagonalt in i stocken. Efter att ha tagit bort en ytterskärva av träet med stämjärn och satt borren dikt emot träet och givet den ett lätt slag med handen för att få grepp, började jag långsamt borra. Det gick ju strålande, i varje fall den första centimetern men sen blev det kärvare och ekens styrka gjorde sig åter påmind. Nåväl efter att ha nött i kanske fyra minuter med lite konstpauser då och då så var det bara en centimeter kvar. Och då stannade borren ty batteriet var slut!

Borren ja, den hade jag fått låna av min förtjusande värd på Maison de Margot. Det var en BOSCH proffsvariant och batteridriven, vilket var tur eftersom jag inte hade någon el ännu. Nåväl det fanns ett extrabatteri så jag borrade vidare och när jag var framme fortsatte jag att borra men drog sakta ut borrstålet och blåste samtidigt bort sågspån och flis. Vips så kund jag titta ned i hålet och se halva borrkärnan och i borrstålet satt resten. Nu startade processen att i en liten specialbyggd träränna jag fått av Lennart lägga delarna i rätt ordning och att få ut provet ur borren. Efter mycket pillande var så första provet på plats. Nu skulle det in i ett litet plaströr och märkas för att sedan läggas i ett ytterligare plaströr som också märks. Låter det krångligt? Ja det gör det, men det visade sig att denna beprövade rutin är bra och snart hade jag totalt 13 prover av vilka hälften var skivor och resten borrkärnor. Dessutom skall man efter varje borrprov plugga igen hålet för att inte ge röta eller insekter extra hjälp.

Jag besparar läsarna mina umbäranden när jag kom till stockar med 19 cm sida och som var placerade mindre lättillgängligt utan konstaterar bara att det blev 13 prover, dels för att det inte finns så väldigt många olika stockar och dels för att undertecknad inte hann mer.

Nu skall dessa till laboratoriet vid Geologiska institutionen vid Lunds Universitet (ett av de ledande i världen på dendrokronologi). Tillsammans med de blanketter med detaljer om varje provs läge och speciella förutsättningar. Dessutom en omfattande beskrivning av det vi känner om husets historia idag och naturförhållanden i Aude och en del annat. Har jag inte klantat mig allt för mycket lär vi inom en inte alltför avlägsen framtid lägga en ytterligare viktig pusselbit till husets historia nämligen ett troligt byggår.

Efter väl förrätta värv var det dags för en middag värdig en amatördendrokronolog…