Så kom vi då överens, min lärare och jag, att han skulle leverera spånplattor på söndags-morgonen (av en bra modell i ett juste material utan otäcka lösningsmedel) så att jag kunde lägga ett provisoriskt golv på första våningen ovanpå vårt nya riktade golvbjälklag.

Varför håller vi då på och jobbar med våning ett, när prioritet är att få nedervåningen beboelig och uthyrningsbar så snabbt som möjligt, kan man fråga sig. Ett skäl är att få ett rum så pass klart att det går att använda för förvaring.

08.30 på söndagsmorgonen kom så min vän med skivorna som vi snabbt lastade in via fönstret och jag fick några snabba råd om att se till att lägga skivorna så rakt och rätlinjigt som möjligt hela tiden. Självklart, sa jag, tills jag insåg att en rät linje alltid är relativt något annat. Gärna en vägg, som i nutida byggnationer ofta är byggda i 90 graders vinkel mot nästa.

Men ack så tydligt det blev att en av de största skillnaderna mellan dagens snickeri och medeltidens, förutom att vi gått från spik till skruv, är de räta vinklarna. Den totala avsaknaden av räta vinklar i konstruktionen men också räta och raka virkesdelar. På medeltiden var inte bara materialen utan också formerna helt organiska.

Hursomhelst jag drog igång och syftade en rak linje för första skivan och fortsatte sedan. Skivorna är notade i alla kanter så man behöver inte ens skarva över en regel för att få bärighet.

Snabbt insåg jag att den nyinköpta skruvdragaren var allt för klen för detta jobb så det blev att använda stora slagborren för att skruva. Mer än OK vad gäller kraften men istället urholkandes kraften i mina armar.

Lunchdags för en golvläggare:Framåt 16-tiden på eftermiddagen var jag klar, ja inte så att golvet var färdig men jag var totalt slut. Så med 80 % av golvet klart avslutade jag dagen och nu har vi ett nästan klart rum som helt plötsligt dessutom kändes beboeligt.

Trots att detta bara är en provisorisk lösning så har den mycket påtagligt förändrat huset och man blir till och med sugen på att sova över där nästa gång.