Idag var jag på utflykt till grannbyn La Redorte för att kolla in deras livsmedelsaffär som är en ganska stor Intermarché och helt OK även om jag föredrar Carrefour, inte minst för att de börjar få ett bra ”bio” (ekologiskt) sortiment.

La Redorte är en by i samma storlek som vår och mest känd för sitt vin och sitt rugbylag.

Jag gick en sväng i byn och plötsligt låg dom där, två dörrblad som var som gjorda för vår terrass. Uppenbarligen slängda för att köras till la déchetterie. Men vad gör man? En medelålders respektabel man kan ju inte bara ta dem utan att fråga, de kan ju vara levererade för att användas vid en ombyggnad. Jag såg mig omkring men det var så tyst och dött som bara en fransk by kan vara en eftermiddag. Inte ens en katt sprang förbi. Nåväl jag promenerade vidare men kunde inte släppa tanken på dörren. Den var nog perfekt i både utseende och storlek.

Tog en runda med bilen förbi huset på vägen hem och då hoppar plötsligt en dam ut ur ett av husen och jag stannar till och frågar om hon möjligen vet vem som äger dörren och om den skall slängas? Javisst är det hennes och det är bara att ta den om jag vill! Ett skänk från ovan helt enkelt och totalkostnaden blir 2 Euro när jag skriver upp mig på hennes femårige sons skol-LOTTO, och det var det värt!

Efter hastig avtvättning kan jag bara konstatera att de kommer att sitta perfekt på vår terrass!

Insida av dörrbladen

Utsidan av dörren

och här skall den sedan sitta…