december | 2023 | hus i frankrike

*Golvet i vårt chambre på bottenvåningen äntligen klart och väntar nu bara på linoljeimpregnering!*

Häromsistens nere i Peyriac blev till slut också golvet i vårt lilla chambre innanför köket på bottenvåningen klart. Det råder inga tvivel om att ju mer man själv färdigställer så växer beundran för professionella hantverkare som dubbelt så snabbt och med ett kanske ännu kvalitativare resultat gör sådant dagligdags.

*Golvet innan de sista 40 tillskurna plattorna längs väggarna.*

Med risk för att en episod som denna blir lite omständlig och en upprepning vill vi ändock beskriva alla de moment som måste till för att få ett fint resultat. Det återstod nu bara ett 40-tal tomettes (antika återanvända klinkers) att sätta i lilla rummet men samtliga skulle beskäras.

Var och en mäts, kapas och märks upp varefter vi sätter dem med vanligt standardkalkbruk med en ganska bred fog och sedan fogar med tunt kalkbruk för att avslutningsvis tvätta bort resterande kalkrester med en 10%-ig vinägerlösning efter att det torkat ett par timmar.

Det hela tar mycket längre tid än man tror men med tanke på att golvet kanske kommer att ligga i ett eller ett par hundra år är det ju bara ett ögonblick i det stora hela. Senast detta golv gjordes var visserligen ganska nyligt, gissningsvis bara 75 år sedan någon gång på 50-talet, av det mönstrade och målade cementgolvet att döma.

Det golv vi sätter nu och som vi nu också hittade referenser till på Guedelon vid vårt besök där, hoppas vi blir kvar länge. Vi visste redan att tuiles och tomettes tillverkats länge och har skrivit om det tidigare men kul att se att det fanns en sådan verkstad och att snarlika golv läggs i deras experimentella arkeologiska projekt.

Vi passar på att avrunda denna episod med bilder från ett besök på ett vinslott vid Canal du midi Chateau Ventenac här i Minervois: Detta är ett gammalt familjeslott med ett fantastiskt museum och ett projekt med renovering av en av Europas äldsta båtar en vinbark Marie-Thérèse, som transporterat vin på kanalen sedan århundranden.

Vi fastnade också för museets omfattande samling av skolaffischer med de lokala druvsorterna som utgör en lektion för varje vinintresserad läsare. Bildsviten avrundad med en vy över utbudet i vår lokala Carrefour!

Santé!

Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!

Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

Så var det dags för en utflykt till den vackra lilla bergsbyn Quillan som ligger ungefär 8 mil från oss, i början av Pyrenéerna och genomfluten av floden Aude som gett vårt departement (#11), dess namn. Jag hade redan i somras beställt virket för golvet till kammaren och till slut föll valet på douglasgran.

Det är av någon otrolig anledning mycket svårt att hitta ek på sågverken i våra trakter, trots att en stor del av skogsbeståndet förefaller vara ek i västra Occitanie. Hur som, douglasgran är ett ypperligt hårt och fint trä med inbyggd motståndskraft mot termiter bland annat. Plankorna jag beställt skulle vara 20 cm breda och 28 mm tjocka och i fyrameterslängder.

*Som framgår är det stort bestånd av ek i trakterna men det kanske exporteras*. Bild: La forêt Chambaran

Hyrsläp som klarar dessa längder var det inte tal om att finna enkelt, så det blev en 20 m3 lastbil med skåp som jag hyrde på Leclerc i Carcassonne. Efter en snabb incheckning bar det av och det var kul att köra lastbil igen. Tror jag bara gjort det en gång sedan lumpen, då jag bland mycket annat körde Volvo F86 (som förvisso var några storlekar större) när vi satte upp militärsjukhus i fält.

Efter att ha passerat Limoux börjar vägen att smalna av och krokna ju längre upp i bergen man kommer. Quillan dök dock upp ganska snart jag kunde svänga in på sågen och lasta in de 44 metrarna hyvlad douglasgran som väntade. Det visade sig att den blivit hyvlad på bägge sidor så jag tappade ett par mm golvtjocklek men fick än rakare plankor så det blir nog bra.

Samma vindlande vackra väg hem till Peyriac och passerade en ”kollega” med lite större last som ger en insikt i att virkesproduktionen är en viktig näring i dessa bergsområden.

Väl hemma, ingen idé att köra in på Rue de la Ville utan det blev att bära plankorna 2 och 2 från ett litet torg i närheten cirka 250 meter. Bra träning!

Jag stackade upp dem utanför gaveln på huset på vår lilla Rue St Martin som nästan aldrig har trafik och åkte och lämnade tillbaka lastbilen inom de föreskrivna fyra och en halv hyrtimmarna.

Åter i Peyriac var det dag att starta ett litet minisågverk på gatan och korta ned dem till 370 cm som är (med lite mån) det blivande golvets fulla längd i lilla kammaren en trappa upp. In med dem genom fönstret för lagring lutade mot väggen (på grund av längden) några dagar tills jag fick hjälp att lyfta upp dem.

Några dagar senare var det dags att flytta upp plankorna till rätt våning. Som tur var fick jag hjälp av min granne, finsnickaren från New York som numera äger och brygger om byns prästgård till ett unikt B&B för cyklister.

Att flytta de 3,7 meter långa plankorna genom hålet i taket, mellan bjälkarna ut en bit genom det lilla fönstret i rummet däruppe för att sedan vända ned dem på golvet var en operation motsvarande en timme på gymmet och något man inte gör på en man.

Väl klart, ligger de nu och acklimatiserar sig i rummet med distanser emellan för att hitta den lokala luftfuktigheten och bevara sin rakhet innan montering.

Nästa besök nere i Peyriac tar golvläggning vid med målet att skapa ett vackert medeltidsgolv. I nedan bilder den smidda spiken som väntar och en inspirationsbild tagen i Sverige.

Vi avrundar med en vacker bild av vinfälten väst om Peyriac som kryper ända in mot byn. Nu i höstfärger och med vårt romanska kyrktorn i fonden som restes på 1100-talet medan kyrkan började byggas redan på 800-talet.