juni | 2026 | hus i frankrike

*Vårt hus (Reconstruction artistique par IA de Peyriac-Minervois vers 1210)*

I helgen den 4–5 juli äger en byggnadsvårdsfest rum i vår lilla by Peyriac-Minervois. Vi hade gärna varit där, men får istället låta det bli ett tillfälle att i denna episod reflektera över vårt pågående arbete med att förstå vårt hus historia – ett slags egen “quête d’histoire”.

Redan vid förra årets motsvarande evenemang publicerade vi en historisk broschyr över projektet att restaurera vårt hus från 1498 och den finner du i detta inlägg på tillgänglig på tre språk.

Senast vi besökte regionens departementsarkiv fick vi en inblick i arbetet med att bevara den lokala historien i både bild och text. Det var en påminnelse om hur skör men också hur rik den historiska dokumentationen är. I arkivet fick vi bland annat se en 1300-talshandskrift, och med hjälp av AI har vi försökt tolka innehållet.

Våra egna latinkunskaper är alltför begränsade för att verifiera översättningen, men resultatet gav ändå en känsla av möjligheten att idka forskning på egen hand i dessa tidiga källor.

*Handskrift på pergament från 1300-tal ur samlingarna vid Archives Departemental i Carcassonne*

Vårt mål är att studera de dokument som kommunen (le mairie) har deponerat hos Archives départementales – källor som sträcker sig från medeltiden fram till modern tid och som snart ska bli fullt tillgängliga för forskning.

Det är här vi hoppas kunna vårt hus historia från 1498 och framåt, eller kanske till och med ännu tidigare. Vår lokale medeltidsarkeolog har antytt att vissa delar av huset – stora gavelväggen och golvplankor på vinden – kan vara redan från 1300-talet.

*Registret över skattelängder för Peryiac-Minervois bland annat innefattande året 1498 då vi bedömer vårt hus byggdes.*

Katarerna och platsens djupare historia

I vårt sökande har vi också dragits in i regionens mest dramatiska historia runt katarismen. Katarerna var en religiös rörelse som växte fram på 1100-talet i södra Frankrike, särskilt i Languedoc och Minervois. De hade en dualistisk världsbild där den materiella världen sågs som bristfällig, medan den andliga betraktades som ren och god.

Rörelsen stod i stark konflikt med katolska kyrkan som vi tiden kunde uppfattas som präglad av viss moraliskt förfall och katarismen kom att krossas genom det som kallas det Albigensiska korståget – den enda korsfararkampanjen riktad mot kristna i Västeuropa.

Abboten Arnauld Amalric som möjligen oförtjänt tillskrivs citatet ”Caedite eos. Novit enim Dominus qui sunt eius.” eller “Döda dem. ty Herren känner de sina” som svar på frågan från en soldat hur man skulle kunna skilja ut katarerna bland alla i folkhopen.

Förföljelserna var brutala och kulminerade i flera belägringar och massakrer i regionen, däribland i Béziers 1209 och i vår grannby Minerve 1210. Detta landskap av tro, konflikt och maktspel ger en fond till frågan vi ofta återkommer till: vilka levde egentligen på platsen där vårt hus står idag?

Peyriac-Minervois omkring 1210

Om man föreställer sig Peyriac-Minervois år 1210 befinner man sig i en liten men strategiskt placerad by. Vardagslivet är enkelt och jordbundet, vinodling, jordbruk, djurhållning och kyrkans rytm styr årets gång. Men samtidigt är området indraget i våldet från det Albigensiska korståget.

Här finns den adelsmannen, Éléazar de Grave, som enligt lokala källor var herre över området. Han representerar den typ av occitansk feodalherre som hamnade mitt i konflikten mellan katariskt inflytande, lokal självständighet och korsfararnas framryckning från just fallna Carcassonne.

Peyriac var inte en stor borg utan ett castrum: en befäst by med murar, ett torn och ett större stenhus där herren bodde. Livet där var enkelt men militärt präglat, särskilt under krigsåren runt 1210.

*Kolorerad bild från tidigt 1900-tal med befästningarna som finns väl bevarad än idag.*

För att förstå hur Éléazars borg kan ha sett ut har man jämfört med andra samtida fästen i regionen. En sådan borg bestod troligen av tjocka stenmurade byggnader, ett försvarstorn (donjon), kyrkan och en liten militär garnison.

Castrumet fungerade både som bostad och skydd för lokala invånare vid oroligheter.

*Reconstruction artistique par IA de Peyriac-Minervois vers 1210*.

För vanliga människor innebar orostiderna en snabbt förändrad vardag. Soldater rörde sig genom landskapet, och skatter samt leveranser till krigsinsatsen ökade i takt med att konflikten eskalerade. Från Carcassonne kom oroande nyheter, Viscount Raymond-Roger Trencavel hade fängslats och staden fallit i korsfararnas händer. Det skapade en ny verklighet av osäkerhet, där allt från skördar till personlig trygghet påverkades. En dålig skörd var i sig redan ett hårt slag – men i krigstid kunde den dessutom beslagtas eller förstöras, vilket gjorde överlevnaden ännu mer osäker.

Samtidigt växte den franske kungens makt under Philip II of France. På längre sikt bidrog detta till framväxten av en mer centraliserad stat, men i Minervois upplevdes det främst som något mer omedelbart och konkret, nämligen ökad kontroll, nya krav och en gradvis förskjutning där lokala beslut allt oftare togs någon annanstans.

Trots denna oro fortsatte vardagen ändå. Vin odlades, bröd bakades, djur sköttes och årets rytm följdes genom kyrkans högtider. Men under den stabila ytan pågick en djup omvandling. Den gamla occitanska världen, med sina lokala maktstrukturer och kulturella särdrag, pressades tillbaka av både kyrklig och kunglig centralisering.

Små byar som Peyriac-Minervois befann sig mitt i detta skifte – där det lokala livet gradvis drogs in i större europeiska maktprocesser, ibland med våldsamma konsekvenser.

*Ett litet försök till augmented reality med hjlp av AI igen, denna gång vårt kök hur det kan ha sett ut¨!*

I ljuset av detta blir även vår egen undersökning av husets historia något mer än ett byggnadshistoriskt intresse. Det blir ett försök att förstå hur djupt historien sitter i platsen – och hur ett enda hus, en by och ett landskap kan bära spår av tusen år av mänskligt liv.

Vi avrundar dagens episod full med historiska gissningar och AI understödd dåtida verklighetsbeskrivning med en vy som då, nu och troligen för alla framtid kommer att vara en av de vanligaste för vinbonden i Minervois.

De långa raderna av vinstockar som året om behöver ses till och skötas för att ge de två till tre flaskor per stock som man förväntar sig. Glädjande nog uppskattas numera nära 30% av arealen i Minervois vara ekologisk odling.

Vi hoppas Du väljer att följa oss på WordPress eller via mail!

Gilla, om du uppskattar inläggen från husifrankrike.com och dela gärna på dina sociala medier!

Utsikten över byns tak från vår egenbyggda terrass är både vacker och lugnande. Nu har vi tagit ett stort steg mot att kunna börja nyttja detta andningshål fyllt med bergens ljuva vindar och naturens blommiga dofter.

Läget är rakt i söder med Montagne Noir i ryggen och om inte nya 1500-tals slottets torntak anades (i mitten överst på bilden ) skulle vi kanske se Pyrenéerna. Men vi är lyckliga över vår utsikt och inte minst det faktum att vi har ett robust tak som solskydd.

Terrassen vi byggde efter samråd med byggnadsvårdsmyndigheterna i Carcassonne och som ersatte ett rasat tak.

Nu var det dags att ta ett stort steg för att kunna börja nyttja denna fina terrass.

Ett par dörrar som jag köpte för 2 euro, har nu efter mycket skickligt arbete av min vän och granne, finsnickaren från New York, fått sin egentillverkade dörrpost i återvunnet medeltida virke som omsluter dem och gör dem till del av vår korsvirkesvägg från 1400-talet.

*Före och efter detta stora steg till en snart tillgänglig terrass.*

Arbetet tog några timmar per dag under ett antal dagar och dörrposten växte nogsamt fram ur de sista av alla de medeltida stockar som vi återanvänt sedan rivningen av det ursprungliga taket, 2016. Största användningsområdet var just konstruktionen av terrassen.

Inledningsvis tog dörren form i den gamla prästbostadens trädgård, huset som min vän vackert restaurerat innehåller också en redig verkstad. Den medeltida ekstocken klövs vilket är en utmaning även för en modern såg då 500 år gammalt ekvirke är hårt som stål. De hyvlades sedan lätt för att få en rak sida att bygga med.

De gamla dörrarna är ju förvisso inte av medeltida snitt eftersom sannolikt en sådan lösning ej var uppfunnen ännu men det är en eftergift vi gärna gör och speciellt kul är ju att de är återvunna från grannbyn och sannolikt tillverkade tidigt 1900-tal.

Efter noggrann passning och justering monterades dörrposten ihop och säkrades med dymlingar och dörrarna kunde provhängas med mycket snyggt resultat.

Nästa steg var att ge sig på den medeltida väggen på terrassen för en mindre ändring av den bärande konstruktionen: Något vi är övertygade om att våra snickarkollegor för 530 år sedan skulle vara nöjda med.

Vi var tvungna att korta de två strävorna som utgör vindkryssningen (le contreventement) i väggen något, för att få ett fullt dörrhål. Dessa skarvades sedan i med befintligt virke.

Det är onekligen med viss tvekan man sätter tigersågen i en över femhundra år gammal bjälke och det är absolut med en känsla av respekt.

Den solida konstruktionen märkte inte ens av våra fräcka initiativ och strax var bjälkarna ilagade och noga säkrade med dymlingar.

*Kan inte låta bli att dela denna bild på snittytan på en av dessa medeltida bjälkar, runt 530 år efter den monterades!*

Så var det då dags att fästa in dörrposten och hänga dörren som snällt svängde i läge direkt. Så är det att jobba med ett superproffs.

Vi skall nu leta upp en klassisk spanjolett så att dörren lätt går att låsa och sedan hitta ett balkongräcke i metall som harmonierar med en medeltida känsla, så är terrassen klar att användas för såväl frukost som en apéro.

Vi avslutar dagens episod med en rolig version av sången ”Sur le toits de Paris” med en AI genererad exposé över förra seklets största franska skådespelare.

Detta för att få än mer fransk känsla och också påminnas om magin i att titta ut över takåsar, må de vara de klassiska i Paris eller de medeltida i Peyriac-Minervois!