Några samlar frimärken hela livet och andra renoverar veteranbilar med största entusiasm. En hobby får ofta ta hur mycket tid och resurser som helst för det ger personlig utveckling, välbehövlig distraktion från alla måsten och återkommande bekräftelse på små framgångar att glädjas åt.

Inte vet jag om en livslång faiblesse för fransk kultur, franska språket och franskt leverne i stort kan anses vara en hobby men helt klart är att detta är drivkraften bakom vårt franska projekt. Det tillsammans med ett gammalt intresse för medeltida borgar och slott och så förstås ett snart livslångt engagemang för hållbarhetsfrågor, som en förutsättning för vår långsiktiga överlevnad.

Nåväl varför blir man då frankofil?

Frågan dök upp i mitt huvud denna morgon när jag till slut vid 59 års ålder kom att läsa en av världens mest lästa böcker, Den Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry tillsammans med mitt femåriga barnbarn. En bok som bedöms ligga fyra efter Bibeln, Maos lilla röda och Harry Potter-serien på listan över eviga bestsellers.

Ofta är det nog ärftlig belastning som ligger bakom frankofili, som i mitt fall med en mor som kontinuerligt reste till Paris för att titta på nya teaterpjäser att sätta upp i Sverige för Turné Birgit Linder under 40-, 50- och 60-talen.  En uppväxt som präglades av Croque Monsieur, Salade niçoise och Bifteck frites, snarare än falukorv och strömming.

Program från en av många uppsättningar av Direktion Birgit Linder

Och med bakgrundsmusik med Maurice Chevalier, Yves Montand och ikonen Edit Piaf; som jag senare själv kompletterade med Michel Delpech och Nicole Rieux (och nu på senare år ZAZ), gjorde väl också sitt till.

Ja så kan det gå och när man vandrar med baguetten under armen från vår lokala bagare Fleur de Boulange i Peryiac-Minervois, känns det som cirkeln håller på att slutas. Ännu tydligare blir det när döttrarna med jämna mellanrum besöker Frankrike både på egen hand och med oss och så förstås när man till slut läser Le Petit Prince och får göra det med barnbarnet i sitt knä.

”Mitt ute i Saharaöknen, där en pilot tvingats nödlanda sitt flygplan, dyker en liten prins upp från ingenstans… det var så han mötte människan, som förbryllar honom.  Varför värderar hon så gärna tillvaron med hjälp av siffror? Eller dömer efter utseende, när den sanna skönheten ju inte går att se med ögonen.”

Bakgrund:

En vacker 50-Francs sedel (innan Euron) med porträtt och hans berömda boaormsbild.

Antoine de Saint-Exupéry var av grevlig ätt och gick som barn i jesuitskolor bland annat i Schweiz och Paris. Hans försök att bli sjöbefäl misslyckades, han studerade arkitektur och gjorde sedan sin värnplikt som flygare, vilket ändrade hans liv. 1926 började hans karriär som framgångsrik civilflygare i Afrika och senare skapade han flyglinjer i Sydamerika. Också hans första författarskap består av flygäventyr. Men efter ett knappt decennium kom det att bli filosofiskt, exempelvis ”Terre des hommes” (Kamrater på en irrande planet) 1939, för vilken Saint-Exupéry fick Franska akademiens stora pris.

Han deltog i andra världskriget fram till Frankrikes kapitulation 1940 och belönades med franska krigskorset för tapperhet. Efter en tid som författare i New York och Québec gick han med i de fria franska styrkorna. Det var under en flygning för dem han försvann spårlöst över havet utanför Marseille.

Hans mest kända bok, ”Le Petit Prince”, är för övrigt tillägnad Leon Werth hans äldste och bäste vän. En man helt olik Exupéry, kommunist och anarkist och en svuren fredsaktivist som bland mycket annat skrev boken ”Clavel, soldat”, om sina erfarenheter från första världskriget, en bok som nämns i samma sammanhang som vår bys, Peyriac-Minervois, son Louis Barthas och hans ”Les carnets de guerre”.