Efter en lugn nattflight till Barcelona, med lite av en rocky road just när vi passerade ett åskväder över Marseille, så var jag framme. Hyrbil till Girona och en kort natt där för att sedan anträda färden hem till ett höstfagert Peyriac.

Vid lunchtid svängde jag förbi den gamla järnvägsstationen som störs i sin Törnrosaslummer av att man just ny skall bygga nytt köpcenter och flytta vårt Carrefour dit. Man undrar vad stationen tänker den som en gång var centrum för allt när tågen ångade in i denna avkrok vid seklets början.

Och det är inte bara när man passerar den gamla järnvägsstationen som man slås av det faktum att vårt sekel är en kort epok i denna byggds 1000-åriga historia (och egentligen mycket mer än så men romare och andra faller lätt i glömska). Det har många gånger slagit oss att en lämplig undertext för huset när vi börjar hyra ut det kommersiellt kan vara ”en tidsresa på riktigt”.

Väl framme tog jag en paus i vår fina kyrka och tände ett ljus. Tankarna om de som säkert suttit på samma plats, och några till och med på samma bänk, kom över mig. Kyrkan har delar som troligen har sitt ursprung på 900-talet och följaktligen har såväl förföljda kartharer och hugenotter bett om Herrens beskydd här men också snart varje man och kvinna i trakten fram till våra tider.

En man som säkert suttit på samma bänk är nog Louis Barthas byns kände son som tecknade ned sina dagboksanteckningar från fem år av vidrigheter i första världskrigets skyttegravar (ett epos värt att läsa i dessa tider då krigshetsare och populister vädrar morgonluft). Jag vet naturligtvis inte om han var kyrkligt lagd men på den tiden gick nog alla i kyrkan här precis som i Sverige.

Och på samma sätt behöver jag bara sticka in nosen i vårt hus för att känna historiens vingslag vare sig jag tar dendrokronologiprover, hittar medeltida fönster bakom 50-tals väggar eller upptäcker hemliga fack i murväggarna.

Att komma till, och vara i, Aude och Peyriac är hela tiden som en ”tidsresa på riktigt”!