Vårt badrums kanske tydligaste medeltida koppling är det egendesignade mönstret på golvets klinkers. Ett mönster inspirerat av drottningen Anne av Bretagne, vars vapensköld var försedd med tydliga hermelinsvansar. Anne av Bretagne var alltså svärmor till kung Frans I som regerade från 1515 och hade efterträtt Ludvig XII, som var Frankrikes kung när vårt hus stod klart 1498.

Hermelinens päls har under århundraden varit högt värderad och den svarta svansspetsen, ofta på vit botten, har blivit en heraldisk symbol i Europa, inte sällan använd av kungligheter. Kanske kommer ”herminens” popularitet från det faktum att djuret sågs som en symbol för renhet och enligt myten hellre dog än smutsade ner sin päls. Det latinska ordspråket ”Malo mori quam foedari” (hellre död än vanärad), förknippas med den myten.

Lite efterforskningar till en tidigare episod visade också att en av vår regions stora män Raymond Roger Trencavel också hade herminer i sitt vapen och enligt ryktet så är han en av förebilderna till Wolfram von Eschenbachs odödlige hjälte Parsifal, så lämpligare mönster är svårt att hitta.

Nyligen noterade vi att vårt mönster tydligen blivit så uppskattat att det nu återfinns som artikel hos en av de stora kakeltillverkarna i södra Frankrike!

Senast kunde jag med stor tillfredsställelse avsluta läggningen av dessa plattor med fogning med en fogmassa bestående av vit cement och vitt marmorpulver. Fogningen av dem var som att foga vanligt kakel, klart nervöst när man kladdar ut fogmassan över de vackra plattorna för att sedan massera ned den i fogarna och torka rent.

När jag i veckan köpte en instruktionsbok för klinkersättning (f.ö. skriven av samma författare som gjort den förnämliga skriften ”Lumiere” som våra läsare gratis kan ladda ned i en av våra tidigare episoder) såg jag att takterna satt i och jag hade gjort i det stora hela, helt rätt.

Slutresultatet blev precis som vi önskat och nu återstår även här att mätta dessa klinker med linolja och frågan är om det räcker med kokt linolja som jag blivit rekommenderad i den trevliga Facebookgruppen ”Vi som älskar linolja” eller om det måste till balsamterpentin, för att få det att tränga in ordentligt. Terpentin ät ju förvisso en naturlig produkt av träråvara men likväl giftig.  

En avslutande fundering i dagens episod blir att ibland hinner historien upp en. I mitt fall blev detta uppenbart när jag häromdagen bläddrade igenom vårt gamla familjearkiv och hittade korrespondens med Deutsche Burgenvereingung.

Jag blev medlem där 1973, 16 år gammal efter en ansökan skriven på min bästa skoltyska och detta med en klar tanke att arbeta med medeltida byggnation. Att 50 år senare kunna konstatera att man är lycklig ägare till ett hus från 1498 som vi renoverar, visar kanske att ungdomlig ambition lönar sig!

Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!

Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!