oak

Så var det dags för en andra snickerihelg i Stockholms skärgård med vännen, snickaren och ena barnbarnet. Under två intensiva dagar tillverkade vi de resterande fem fönsterluckorna till huset.

Fanns det fönsterluckor på medeltiden? Historikerna är nog ej helt säkra men sådana som idag lär ha dykt upp först senare. Medeltida fönster var små och täcktes mot vind och regn kanske av pergament, lin och för de rika i ökande grad, glas. Som skydd mot väder och vind fanns troligen träluckor så kallade ”contrevents” i enkelt format, placerade på utsidan.

Helt klart har vårt hus haft någon form av fönsterluckor de senaste kanske 400 åren så beslutet att bygga nya i traditionell stil var enkelt. Nedan tre avgörande framgångsfaktorer, min morfars hyvel från tidigt 1900-tal, en av ett hundratal ekpluggar i dimensionen 13 mm och min vän och hjärnan bakom konstruktionerna, i full färd med att borra.

Förra gången blev resultatet två stora dubbla fönsterluckor till de två största fönstren i fasaden mot Rue de la Ville. Denna gång blev det först och främst ett par stora luckdörrar till gårdens glasdörr (nedan).

*Dörrluckor till gårdsdörren med kapmån i överkant för exakt inpassning på plats.*

Samma material som sist, väl torkad, högkvalitativ ek inköpt och sågad i Sörmland (söder om Stockholm). Sedan sist har denna blivit högvaluta och mycket svår att få tag på.

Tillverkning med plugg och smidd spik men utan lim. Dessutom förfärdigade vi de två mindre luckorna till toalett- och vindsfönster också mot huvudgatan, Rue de la Ville (nedan) i snarlik teknik.

Sist men inte minst snickrade vi ihop luckan till salsfönstret mot gården, ersättare till den gamla sneda och dåliga som syns på en otydlig bild nedan.

Utöver att alla fönsterluckorna nu är klara för nedtransport till Frankrike fick vi också färdigt uppstyckad ek till köksluckorna i IKEA-köket. Vid ett digitalt morgonmöte med IKEA:s eminenta kundtjänst fick vi tips och råd för att lätt kunna tillverka köksluckor till ett Metodkök.

Bra att veta till exempel är att de två luckorna till ett 80 x 80 skåp båda skall vara 39,6 x 79,7 för att stänga smidigt. Vidare att de finurliga IKEA gångjärnen kan bära upp till 21 mm spånskiva. Kombinerar man den senare insikten med att ek väger mellan 500 och 700 kg per m3 och spånplatta detsamma, så inser man att 19 mm luckor av solid ek inte kommer att vara några som helst problem.

*Äldsta barnbarnet i full förd med att paketera köksluckevirke.*

Nu har ett av paketen med uppstyckad ek följt med min vän till Gnesta för att hitta smartaste sättet att foga dem, det lutar åt limning och fjäder i längstgående not i ovan- och underkant.

Att solid ek passar bra i vårt medeltidsinspirerade kök är utan tvivel och än mer känsla av tidsresa erfor jag när jag åter tittade in i köksregionerna från tidigt 1500-tal i Glimmingehus i Skåne, via deras nya eminenta 3D vision.

Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!

Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

Vår snickares signatur från sent 1400-tal, som finns på flera av våra 20-talet takbjälkar i kök och sal!

Vi har många gånger stått och fascinerats av de två kryss som flera av våra takbjälkar är märkta med. Vi utgår från att det är en signatur som snickaren lämnat för att få betalt för allt arbete med att forma en bjälke av en stock.

*Frilagda och obehandlade bjälkar i salen jämfört med färdiga i köket!*

Tillsammans med muraren var snickaren / timmermannen kanske den viktigaste yrkesmannen i det medeltida bygget. Vi har tidigare skrivit om de olika yrken här i Frankrike som på svenska ofta bara översätts till snickare kort och gott. I dagens episod tittar vi närmare på charpentieren eller byggnadssnickaren.

Vid vårt besök på fantastiska Guedelon nyligen fick vi än djupare insikt i hur ”vår” snickare, för en sådär 526 år sedan, skapat dessa stockar av stora lokalt fällda ekar. Ekar som sannolikt haft en diameter på mint 40 cm vilket lär vittna om en ålder på runt 100 år och med det varit ekollon så tidigt som på sent 1300-tal!

*En födelse som för våra ekar sannolikt tog plats på sent 1300-tal!*

Processen från att klyva till att hugga rent och forma en takbjälke var handarbete med kil, slägga och yxa. Att sedan frakta dessa runt 20 bjässar på 4,7 meters längd med en uppskattad vikt på runt 100 kg stycket från arbetsplatsen till huset var ett projekt i sig.

Snickaren ägandes sig också naturligtvis åt själva konstruktionsarbetet och de hållfasthetsberäkningar som man behärskade väl och ofta höll som yrkeshemligheter inom sitt skrå. Kanske hade ”vår” snickare utbildat sig hos Les Compagnons som vi tidigare berätta om.

De arbetstimmar och den skicklighet som lagts ned bara i detta arbete är god motivation att nu kärleksfullt försöka renovera för de kommande seklen. Vi avrundar dagens episod med en översikt av signaturer som förvisso kommer från stenhuggarnas värld men ger en känsla för bildspråket.