Sur les toits de Peyriac…

Utsikten över byns tak från vår egenbyggda terrass är både vacker och lugnande. Nu har vi tagit ett stort steg mot att kunna börja nyttja detta andningshål fyllt med bergens ljuva vindar och naturens blommiga dofter.

Läget är rakt i söder med Montagne Noir i ryggen och om inte nya 1500-tals slottets torntak anades (i mitten överst på bilden ) skulle vi kanske se Pyrenéerna. Men vi är lyckliga över vår utsikt och inte minst det faktum att vi har ett robust tak som solskydd.

Terrassen vi byggde efter samråd med byggnadsvårdsmyndigheterna i Carcassonne och som ersatte ett rasat tak.

Nu var det dags att ta ett stort steg för att kunna börja nyttja denna fina terrass.

Ett par dörrar som jag köpte för 2 euro, har nu efter mycket skickligt arbete av min vän och granne, finsnickaren från New York, fått sin egentillverkade dörrpost i återvunnet medeltida virke som omsluter dem och gör dem till del av vår korsvirkesvägg från 1400-talet.

Före och efter detta stora steg till en snart tillgänglig terrass.

Arbetet tog några timmar per dag under ett antal dagar och dörrposten växte nogsamt fram ur de sista av alla de medeltida stockar som vi återanvänt sedan rivningen av det ursprungliga taket, 2016. Största användningsområdet var just konstruktionen av terrassen.

Inledningsvis tog dörren form i den gamla prästbostadens trädgård, huset som min vän vackert restaurerat innehåller också en redig verkstad. Den medeltida ekstocken klövs vilket är en utmaning även för en modern såg då 500 år gammalt ekvirke är hårt som stål. De hyvlades sedan lätt för att få en rak sida att bygga med.

De gamla dörrarna är ju förvisso inte av medeltida snitt eftersom sannolikt en sådan lösning ej var uppfunnen ännu men det är en eftergift vi gärna gör och speciellt kul är ju att de är återvunna från grannbyn och sannolikt tillverkade tidigt 1900-tal.

Efter noggrann passning och justering monterades dörrposten ihop och säkrades med dymlingar och dörrarna kunde provhängas med mycket snyggt resultat.

Nästa steg var att ge sig på den medeltida väggen på terrassen för en mindre ändring av den bärande konstruktionen: Något vi är övertygade om att våra snickarkollegor för 530 år sedan skulle vara nöjda med.

Vi var tvungna att korta de två strävorna som utgör vindkryssningen (le contreventement) i väggen något, för att få ett fullt dörrhål. Dessa skarvades sedan i med befintligt virke.

Det är onekligen med viss tvekan man sätter tigersågen i en över femhundra år gammal bjälke och det är absolut med en känsla av respekt.

Den solida konstruktionen märkte inte ens av våra fräcka initiativ och strax var bjälkarna ilagade och noga säkrade med dymlingar.

Kan inte låta bli att dela denna bild på snittytan på en av dessa medeltida bjälkar, runt 530 år efter den monterades!

Så var det då dags att fästa in dörrposten och hänga dörren som snällt svängde i läge direkt. Så är det att jobba med ett superproffs.      

Vi skall nu leta upp en klassisk spanjolett så att dörren lätt går att låsa och sedan hitta ett balkongräcke i metall som harmonierar med en medeltida känsla, så är terrassen klar att användas för såväl frukost som en apéro.

Slutresultatet känns mycket bra!

Vi avslutar dagens episod med en rolig version av sången ”Sur le toits de Paris” med en AI genererad exposé över förra seklets största franska skådespelare. 

Detta för att få än mer fransk känsla och också påminnas om magin i att titta ut över takåsar, må de vara de klassiska i Paris eller de medeltida i Peyriac-Minervois!

Vi hoppas Du väljer att följa oss på WordPress eller via mail!

Gilla, om du uppskattar inläggen från husifrankrike.com och dela gärna på dina sociala medier!

Luckor i mängder

Så var det dags för en andra snickerihelg i Stockholms skärgård med vännen, snickaren och ena barnbarnet. Under två intensiva dagar tillverkade vi de resterande fem fönsterluckorna till huset.

Fanns det fönsterluckor på medeltiden? Historikerna är nog ej helt säkra men sådana som idag lär ha dykt upp först senare. Medeltida fönster var små och täcktes mot vind och regn kanske av pergament, lin och för de rika i ökande grad, glas. Som skydd mot väder och vind fanns troligen träluckor så kallade ”contrevents” i enkelt format, placerade på utsidan.

Helt klart har vårt hus haft någon form av fönsterluckor de senaste kanske 400 åren så beslutet att bygga nya i traditionell stil var enkelt. Nedan tre avgörande framgångsfaktorer, min morfars hyvel från tidigt 1900-tal, en av ett hundratal ekpluggar i dimensionen 13 mm och min vän och hjärnan bakom konstruktionerna, i full färd med att borra.

Förra gången blev resultatet två stora dubbla fönsterluckor till de två största fönstren i fasaden mot Rue de la Ville. Denna gång blev det först och främst ett par stora luckdörrar till gårdens glasdörr (nedan).

Dörrluckor till gårdsdörren med kapmån i överkant för exakt inpassning på plats.

Samma material som sist, väl torkad, högkvalitativ ek inköpt och sågad i Sörmland (söder om Stockholm). Sedan sist har denna blivit högvaluta och mycket svår att få tag på.

Tillverkning med plugg och smidd spik men utan lim. Dessutom förfärdigade vi de två mindre luckorna till toalett- och vindsfönster också mot huvudgatan, Rue de la Ville (nedan) i snarlik teknik.

Sist men inte minst snickrade vi ihop luckan till salsfönstret mot gården, ersättare till den gamla sneda och dåliga som syns på en otydlig bild nedan.

Utöver att alla fönsterluckorna nu är klara för nedtransport till Frankrike fick vi också färdigt uppstyckad ek till köksluckorna i IKEA-köket. Vid ett digitalt morgonmöte med IKEA:s eminenta kundtjänst fick vi tips och råd för att lätt kunna tillverka köksluckor till ett Metodkök.

Bra att veta till exempel är att de två luckorna till ett 80 x 80 skåp båda skall vara 39,6 x 79,7 för att stänga smidigt. Vidare att de finurliga IKEA gångjärnen kan bära upp till 21 mm spånskiva. Kombinerar man den senare insikten med att ek väger mellan 500 och 700 kg per m3 och spånplatta detsamma, så inser man att 19 mm luckor av solid ek inte kommer att vara några som helst problem.

Äldsta barnbarnet i full förd med att paketera köksluckevirke.

Nu har ett av paketen med uppstyckad ek följt med min vän till Gnesta för att hitta smartaste sättet att foga dem, det lutar åt limning och fjäder i längstgående not i ovan- och underkant.

Att solid ek passar bra i vårt medeltidsinspirerade kök är utan tvivel och än mer känsla av tidsresa erfor jag när jag åter tittade in i köksregionerna från tidigt 1500-tal i Glimmingehus i Skåne, via deras nya eminenta 3D vision.

Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!

Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

Ekollon från 1300-talet

Vår snickares signatur från sent 1400-tal, som finns på flera av våra 20-talet takbjälkar i kök och sal!

Vi har många gånger stått och fascinerats av de två kryss som flera av våra takbjälkar är märkta med. Vi utgår från att det är en signatur som snickaren lämnat för att få betalt för allt arbete med att forma en bjälke av en stock.

Frilagda och obehandlade bjälkar i salen jämfört med färdiga i köket!

Tillsammans med muraren var snickaren / timmermannen kanske den viktigaste yrkesmannen i det medeltida bygget. Vi har tidigare skrivit om de olika yrken här i Frankrike som på svenska ofta bara översätts till snickare kort och gott. I dagens episod tittar vi närmare på charpentieren eller byggnadssnickaren.

Vid vårt besök på fantastiska Guedelon nyligen fick vi än djupare insikt i hur ”vår” snickare, för en sådär 526 år sedan, skapat dessa stockar av stora lokalt fällda ekar. Ekar som sannolikt haft en diameter på mint 40 cm vilket lär vittna om en ålder på runt 100 år och med det varit ekollon så tidigt som på sent 1300-tal!      

En födelse som för våra ekar sannolikt tog plats på sent 1300-tal!

Processen från att klyva till att hugga rent och forma en takbjälke var handarbete med kil, slägga och yxa. Att sedan frakta dessa runt 20 bjässar på 4,7 meters längd med en uppskattad vikt på runt 100 kg stycket från arbetsplatsen till huset var ett projekt i sig.

Snickaren ägandes sig också naturligtvis åt själva konstruktionsarbetet och de hållfasthetsberäkningar som man behärskade väl och ofta höll som yrkeshemligheter inom sitt skrå. Kanske hade ”vår” snickare utbildat sig hos Les Compagnons som vi tidigare berätta om.

De arbetstimmar och den skicklighet som lagts ned bara i detta arbete är god motivation att nu kärleksfullt försöka renovera för de kommande seklen. Vi avrundar dagens episod med en översikt av signaturer som förvisso kommer från stenhuggarnas värld men ger en känsla för bildspråket.

Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!

Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!