Utsikten över byns tak från vår egenbyggda terrass är både vacker och lugnande. Nu har vi tagit ett stort steg mot att kunna börja nyttja detta andningshål fyllt med bergens ljuva vindar och naturens blommiga dofter.
Läget är rakt i söder med Montagne Noir i ryggen och om inte nya 1500-tals slottets torntak anades (i mitten överst på bilden ) skulle vi kanske se Pyrenéerna. Men vi är lyckliga över vår utsikt och inte minst det faktum att vi har ett robust tak som solskydd.
Nu var det dags att ta ett stort steg för att kunna börja nyttja denna fina terrass.
Ett par dörrar som jag köpte för 2 euro, har nu efter mycket skickligt arbete av min vän och granne, finsnickaren från New York, fått sin egentillverkade dörrpost i återvunnet medeltida virke som omsluter dem och gör dem till del av vår korsvirkesvägg från 1400-talet.
Arbetet tog några timmar per dag under ett antal dagar och dörrposten växte nogsamt fram ur de sista av alla de medeltida stockar som vi återanvänt sedan rivningen av det ursprungliga taket, 2016. Största användningsområdet var just konstruktionen av terrassen.
Inledningsvis tog dörren form i den gamla prästbostadens trädgård, huset som min vän vackert restaurerat innehåller också en redig verkstad. Den medeltida ekstocken klövs vilket är en utmaning även för en modern såg då 500 år gammalt ekvirke är hårt som stål. De hyvlades sedan lätt för att få en rak sida att bygga med.
De gamla dörrarna är ju förvisso inte av medeltida snitt eftersom sannolikt en sådan lösning ej var uppfunnen ännu men det är en eftergift vi gärna gör och speciellt kul är ju att de är återvunna från grannbyn och sannolikt tillverkade tidigt 1900-tal.
Efter noggrann passning och justering monterades dörrposten ihop och säkrades med dymlingar och dörrarna kunde provhängas med mycket snyggt resultat.
Nästa steg var att ge sig på den medeltida väggen på terrassen för en mindre ändring av den bärande konstruktionen: Något vi är övertygade om att våra snickarkollegor för 530 år sedan skulle vara nöjda med.
Vi var tvungna att korta de två strävorna som utgör vindkryssningen (le contreventement) i väggen något, för att få ett fullt dörrhål. Dessa skarvades sedan i med befintligt virke.
Det är onekligen med viss tvekan man sätter tigersågen i en över femhundra år gammal bjälke och det är absolut med en känsla av respekt.
Den solida konstruktionen märkte inte ens av våra fräcka initiativ och strax var bjälkarna ilagade och noga säkrade med dymlingar.
Så var det då dags att fästa in dörrposten och hänga dörren som snällt svängde i läge direkt. Så är det att jobba med ett superproffs.
Vi skall nu leta upp en klassisk spanjolett så att dörren lätt går att låsa och sedan hitta ett balkongräcke i metall som harmonierar med en medeltida känsla, så är terrassen klar att användas för såväl frukost som en apéro.
Vi avslutar dagens episod med en rolig version av sången ”Sur le toits de Paris” med en AI genererad exposé över förra seklets största franska skådespelare.
Detta för att få än mer fransk känsla och också påminnas om magin i att titta ut över takåsar, må de vara de klassiska i Paris eller de medeltida i Peyriac-Minervois!
Vi hoppas Du väljer att följa oss på WordPress eller via mail!
Gilla, om du uppskattar inläggen från husifrankrike.com och dela gärna på dina sociala medier!
hus i frankrike 
