Ett resande teatersällskap hade plötsligt satt upp sina affischer över hela byn och för en son till en teaterdirektris var det ju omöjligt att inte ta med hustrun och gå på föreställningen.

Strax före nio började spektaklet som bevittnades av dryga trettiotalet Peyriacois. Scenen var en teaterhusvagn uppställd i vår nya Jardin de Puits (Brunnsparken) som ju invigdes så sent som i våras. Teatervagnen var smart konstruerad och fungerade både som dekor och rekvisitaförråd.

Stycket som hette Mannen som planterade träd var en återgiven berättelse i monologform. Novellen som ligger till grund för stycket är skriven av den franske författaren Jean Giono med Italiensk bakgrund föddes i Frankrike och kom att bli en Provenceskildrare av klass.

Aktrisen som framförde det hela engagerande och inlevelsefullt var tydlig och med bra diktion så min franska räckte till att förstå kanske 45% av det hela. Ganska snart kände jag igen storyn som 2011 gick som radioföljetong i P1 och kort och gott handlar om att ta ansvar och göra skillnad som individ i en  värld full av utmaningar.

Plötsligt enrollerade hon en man ur publiken som råkade ha med sig en gitarr, till allas förvåning  tills vi insåg att han var medspelare. Skymningen föll, elden brann och historien tätnade så att det verkligen blev en teaterupplevelse. Detta inte minst tack vare aktrisens lyhördhet och beredskap att fånga upp alla de ljud som dyker upp när man spelar uteteater, kyrkklockor, ambulanssirener, hundskall, fågelkvitter och naturligtvis en och annan mobiltelefon.

Detta lilla teatersällskap som verkar ha bestått av de två (aktrisen och den rekryterade gitarristen) samt några medhjälpare lär sedan ha spelat Molière i grannbyn Caunes-Minervois dagen efter, men det missade vi.