I ett vintrigt Stockholm känns det fint att tänka tillbaka på den varma fina hösten i Aude och min debut som vinplockare vilket jag beskrivit i denna tidigare episod. Ibland måste man ta ledigt från det kontinuerliga byggnadsvårdsarbetet och vad kan passa bättre än att praktisera den konst man utövat lika länge som husbyggande i detta land, nämligen vintillverkning.

När druvorna var hemtransporterade var det nu dags att sätta sig in i vinpressningens uråldriga konst.

Min vän vinbonden tog fram delarna till den gamla klassiska pressen som ersätter såväl trampandet (som inte praktiserats på många år) och slutpressningen till vinmust.

Med en slags ”stomp” packar man vindruvorna i lager på kanske 10 cm.

Mellan varje lager läggs ett slags filter i bast.

Och lager efter lager läggs på tills pressen är full.

Dags att lägga på locket

och sätta dit den finurliga mekaniken för pressen.

Sen är det bara att pressa. Att jag ser så otydligt ut på bilden beror på att den söta vinjuicen kommit på kamerans objektiv.

Så rinner då den ädla juicen från muscatdruvorna som skall bli till gott dessertvin.

Resterna kan destilleras till sprit och kallas då Marc (samma typ av produkt som italiensk grappa) detta kräver dock tillstånd av staten och om jag förstått det hela rätt hängde dessa tillstånd i alla fall förr, ihop med fastigheten och var reglerade i detalj.

Etikett från en äldre variant av Marc från våra trakter. Riktigt vad symboliken med det stackars fåret eller hunden på etiketten innebär är oklart för mig.

Dags att mäta sockerhalten.

Eftermiddagens arbete avslutades med ett glas av förra årets utsökta vin av dessertkaraktär och dessutom möjligheten att kasta ett öga på en dyrgrip, en Chateau Suduiraut, Sauternes från 1950 som jag förstod tjänade som förebild till det vin vi höll på att framställa. Om ett år eller så vet vi resultatet.

Dagens episod avrundas med en bild från Agde och en av alla dess restauranger, denna med ett vågat namn!

Dela gärna inlägg från husifrankrike.com via dina sociala medier!