Vår lilla uteplats får numer tjäna som lager för material som skall återanvändas. Vid takbytet sparades alla bjälkar ”poutres” som var i god kondition och dessa står nu och väntar på att få komma till verkstaden hos min gode vän Raphaël på APEX för att rensas, fräschas upp och torka. Han har till och med ställt i utsikt att jag kan vara med och göra detta om jag vill. Gamla ekstockar av god kvalitet som dessa har ett högt värde i restaureringssvängen idag.

Samtliga klinker från de båda övre våningarna har vi också sparat och även om vi inte har en aning om hur gamla dessa är så är de när det rengjorts från gammalt bruk på baksida och kanter och smörjts med linolja, färdiga att använda och värda runt SEK 500:-/m2. Dessutom finns det anledning att anta att de är av ganska ansenlig ålder men det skall vi undersöka.

Utöver dessa ganska självklara återanvändningsmaterial är stenar ett givet sparobjekt. När man ”piquer” de murade väggarna skall man ta sig igenom ett yttre gipslager på cirka 1 cm (plâtre) och ett något tjockare putslager (enduit) innan man kommer till själva stenmuren med kalkbruk och lokal natursten. Från tid till annan känns det som man river väggen men ganska snart inser man att en 70 cm tjock stenmur som troligen är över 500 år inte hålls ihop av gips och puts. När man väl kommit in till själva stenmuren kan ibland några av de naturstenar som använts, sitta löst och dessa sparar man för att sen använda för rekonstruktiv murning.
Ganska raskt inser man att detta förhållningssätt inte är självklart och att allt ovan med största sannolikhet skulle gått till återvinningscentralen (la déchetterie) om inte detta varit ett restaureringsprojekt med tydliga hållbarhetsförtecken och om vi inte kunna dra fördel av APEX specialistkunskap.
Att man sedan inte inför COOP’s geniala system med andel ekologiskt och miljömärkt som andel av hela köpet redovisat på kvittot eller deras tydliga hyllkantetiketter (som numer finns på ICA också) är ett litet bevis på att man ligger aningen efter på vår väg mot hållbar matproduktion.
Helt plötsligt inser man att borra ur en borrkärna ur en stock som kan förefalla så enkelt är den första och ganska avgörande delen av ett litet forskningsprojekt.
Borrkärnan, som man försiktigt skjuter ut ur borrstålet och/eller plockar upp ur borrhålet med ett specialinstrument (om den är kvar där), förpackas sedan noggrant och märks upp med datum och referens till en detaljerad beskrivning av var den tagits. Sedan sänder man det hela till sitt dendrokronologilaboratorium som i mitt fall blir Lund och geologiska institutionen där.












