Vår lilla uteplats får numer tjäna som lager för material som skall återanvändas. Vid takbytet sparades alla bjälkar ”poutres” som var i god kondition och dessa står nu och väntar på att få komma till verkstaden hos min gode vän Raphaël på APEX för att rensas, fräschas upp och torka. Han har till och med ställt i utsikt att jag kan vara med och göra detta om jag vill. Gamla ekstockar av god kvalitet som dessa har ett högt värde i restaureringssvängen idag.

Samtliga klinker från de båda övre våningarna har vi också sparat och även om vi inte har en aning om hur gamla dessa är så är de när det rengjorts från gammalt bruk på baksida och kanter och smörjts med linolja, färdiga att använda och värda runt SEK 500:-/m2. Dessutom finns det anledning att anta att de är av ganska ansenlig ålder men det skall vi undersöka.

Utöver dessa ganska självklara återanvändningsmaterial är stenar ett givet sparobjekt. När man ”piquer” de murade väggarna skall man ta sig igenom ett yttre gipslager på cirka 1 cm (plâtre) och ett något tjockare putslager (enduit) innan man kommer till själva stenmuren med kalkbruk och lokal natursten. Från tid till annan känns det som man river väggen men ganska snart inser man att en 70 cm tjock stenmur som troligen är över 500 år inte hålls ihop av gips och puts. När man väl kommit in till själva stenmuren kan ibland några av de naturstenar som använts, sitta löst och dessa sparar man för att sen använda för rekonstruktiv murning.

Ganska raskt inser man att detta förhållningssätt inte är självklart och att allt ovan med största sannolikhet skulle gått till återvinningscentralen (la déchetterie) om inte detta varit ett restaureringsprojekt med tydliga hållbarhetsförtecken och om vi inte kunna dra fördel av APEX specialistkunskap.

Bortskämd som man är numera med mycket god tillgång på ekologiska produkter i de flesta av våra livsmedelsbutiker och med COOP helt klart i spetsen, blir man aningen fundersam kring hur det står till med det utbudet här i södra Frankrike.

Glädjande nog fungerar det väl, med ett i stort sett komplett utbud av råvaror som är ekologiskt producerade (”bio”) och certifierade. Smöret och skinkan till den för mig smått heliga morgonmackan ”Sandwich au jambon cuit”, tomater samt lokal ekologisk äppeljuice och Fairtrade-märkt kaffe gör att jag kan känna mig nästan som hemma.

Att man sedan inte inför COOP’s geniala system med andel ekologiskt och miljömärkt som andel av hela köpet redovisat på kvittot eller deras tydliga hyllkantetiketter (som numer finns på ICA också) är ett litet bevis på att man ligger aningen efter på vår väg mot hållbar matproduktion.

Däremot ligger man, med sin långa högkvalitativa mattradition, långt framme vad beträffar säsongsanpassat och lokalproducerat som man ju tagit till verkliga höjder. Ett sorgligt kapitel är att gåslevern fortfarande är tillåten att producera på det vidriga vis som sker. En produkt lätt att välja bort!

Efter att ha lämnat ett snöigt, vackert men bitande kallt Sverige bakom mig befinner jag mig plötsligt mitt i ett vårväder med 12 grader plus istället och strålande sol. På vägen till Peyriac-Minervois för att spendera en vecka som hantverkare i vårt hus, stannar jag till och tar en bild av världsarvet Carcassonne och påminns om varför denna mytomspunna och historietyngda del av Frankrike är ett så unikt turistmål.

Man kan fascineras av Katarerna med sagoborgar på bergstopparna och deras rätt trevliga form av kristendom som de missionerade om men som slutade abrupt i det enda korståg som haft Europa som mål, det albigensiska, där katolska kyrkan så grymt utraderade dem vilket blev starten på inkvisitionen.

Eller så vill man besöka gamla fästen för Tempelherreorden som var väl representerade här med stora ägor.

Eller kanske en utflykt nästgårds till Rennes-le-Chateau där den fascinerande prästen abbé Saunière vid 1800-talets slut renoverade sin kyrka och lilla avlägsna by så storstilat att alla var övertygade att han hittat Katarernas skatt!

Kanske vill man åka bobåt längs vackra Canal du Midi som skär tvärs genom Aude på sin väg från Medelhavet till Atlanten eller titta på de talrika lämningarna här från Romarnas tid.

Ja möjligheterna är otaliga har vi insett efter bara ett knappt år som Peyriacois (benämningen på innevånarna i vår lilla by) men kanske räcker det att en av dagarna bara köpa en färsk tryffel och göra sig en enkel pasta och njuta något av de numer högt uppskattade vinerna från Languedoc-Roussillon i vars mitt Aude befinner sig.

Efter en vintrig och lärorik söndag i vackra Eksjö med min nye vän Lennart, en av Sveriges främsta praktiska dendrokronologer, så är jag redo att i veckan åka till Peyriac för att ta träprover.

Helt plötsligt inser man att borra ur en borrkärna ur en stock som kan förefalla så enkelt är den första och ganska avgörande delen av ett litet forskningsprojekt.
Momenten är många för att få ut ett fullvärdigt prov ur en stock och inte lär det bli enklare när stocken inte längre, som nu idag, ligger på en arbetsbänk utan sitter i en vägg eller ännu värre tjänstgör som takbjälke.

En kort sammanfattning av viktiga saker att tänka på är dels att göra en omfattande beskrivning av fastigheten och de geografiska och med det vädermässiga omständigheterna i omgivningen men också ta med så mycket som möjligt om husets kända historia i denna berättelse.

Sen kommer vi till tekniken där det gäller att borra ganska långsamt och rakt med stadig hand i rätt vinkel och mot den förmodade mittkärnan på stocken. Ju längre prov ju fler årsringar så ta alltså gärna provet från ett hörn på stocken istället för mitt på en sida eftersom man då ofta får ett längre prov.

Borrkärnan, som man försiktigt skjuter ut ur borrstålet och/eller plockar upp ur borrhålet med ett specialinstrument (om den är kvar där), förpackas sedan noggrant och märks upp med datum och referens till en detaljerad beskrivning av var den tagits. Sedan sänder man det hela till sitt dendrokronologilaboratorium som i mitt fall blir Lund och geologiska institutionen där.

Efter en god lunch hos Lennart och hans hustru med lite extra byggnadsvårdshistoria från unika Eksjö, bär det av hemåt. Dagen som varit oerhört lärorik är ett stort steg närmare en exaktare tidsbestämning av vårt fina franska hus och därmed komma lite närmare dess långa spännande historia.

Ett tryck av en gravyr från 1800-talets mitt, ur den klassiska Atlas National Illustré av den berömde franske geografen och kartören Victor Levasseur.

Här kan man hitta vår kommun Peyriac-Minervois och alla grannbyar men också läsa om dåtidens statistiska fakta och en och annan kuriositet i departementet.

Några av dåtidens kändisar som till och med porträtteras är Fabre d’Églantine skådespelare, dramatiker, poet och politiker född i Carcassonne 1750 och giljotinerad vid 43 års ålder 1794 i Paris. En annan är diplomaten, generalen, hydrografen och greven Antoine François d’Andréossy född 1761 i Castelnaudary och död 1828 och alltså en överlevare som tjänade både Revolutionsrådet och senare kejsardömet.

Den uppmärksamme hittar också två olika skalor, den moderna kilometer och den åldriga la Lieu de Poste som motsvarar 3898 m och delas in i 2000 toises (famnar) och som användes under 1700-talet.

Igår, årets näst sista dag, fick vi plötsligt en “ARRÊTE” från Le Mairie (Borgmästeriet) i Peyriac-Minervois.

Ett beslut som kom redan efter 8 veckor och dessutom varit hos STAP i Carcassonne för handläggning av l’Architectes des Bâtiments de France, som är den nationella byggnadsvårdsinstitutionen som bevakar ansvarsfull restaurering av Frankrikes fina kulturarv.

Vi får bygga en liten terrass cirka 4 m2 på taket till den lägre delen av huset.

Architecte: Nadine Hillebrant, Stockholm

Detta innebär ytterligare en uteplats och dessutom med utsikt över alla de medeltida takåsarna i Peyriac. Beslutet omgärdas med ganska omfattande och detaljerade instruktioner eftersom Peyriacs medeltida stadskärna är skyddat område och vårt hus daterar sig till medeltid.

Vidare får vi återöppna det medeltida fönstret och återställa det till sin forna prakt. Även detta tillstånd återföljs av ganska exakta föreskrifter med diamantformade glasrutor i ett infattat fönster och med fönsterlucka inomhus.

Det hela får dock påbörjas först fyra månader efter ingiven ansökan vilket i vårt fall blir i början av mars 2016.

En verkligt fin nyårspresent som kommer att bidra positivt till projektet.

Måndagen i julveckan blev så taket klart och huset kan nu se fram emot resten av restaureringen med ett tätt och vackert tak i traditionsenlig stil.
Arbetet gick enligt planerna med enda undantaget att man av stabilitetsskäl valde att spara den tvärsgående balken i vindsrummet. De nya mäktiga oimpregnerade men termitsäkra bjälkarna i Douglasgran kommer att ge en härlig rumskänsla i det som skall bli vårt helt privata våningsplan även under framtida veckouthyrning av huset.

Som traditionen bjuder har man återanvänt alla dalkupor av teglet till toppkupor för att bevara den ålderdomliga patinan på taket som helhet och murat fast de yttersta för att hindra att de blåser av.
Takkanten mot gatan har avslutats i en så kallad ”genoise” en trappstegsformad corniche som gör att vattenutkastet kommer cirka 50 cm ut från fasaden och på så sätt inte kommer på väggen medan takutsprånget på gårdssidan av huset bara är ett vanligt sådant också på cirka 50 cm.

Det är en lite speciell känsla att sitta tvåhundrasextio mil från det projekt man mentalt är mitt uppe i och känslan av avstånd ökar med språkförbistringen. Men trots detta kan vi bara konstatera att hittills har det gått alldeles utmärkt, förmodligen beroende på en stor portion tur kryddad med ganska mycket engagemang.

Glädjande är att franskan efter nu snart ett år räcker till för att föra samtal per telefon och till och med att uttrycka vår vilja och ändra lösningar och föreslå alternativ. Mailkorrespondensen går galant med ett allt mindre behov av stöd från Google translate och grammatikkontrollen reverso.net. Av detta kan man sluta sig till att ett av de bästa sätten att liva upp sina språkkunskaper är att sätta dem under press.

Med en påfallande smidig lösning på byggnadsställningar har Monsieur BOSC och hans mannar på BOSC Batiment under en styv vecka byggt ett nytt tak. Nu pågår finjusteringar och de sista avslutande arbetena.

Vi har bett vår entreprenör att spara alla gamla detaljer som är i god kondition och som blir över vid rivningen av vinden. Den ålderstigna dörren till ett litet rum på vinden (rummet försvinner i samband med takrenoveringen då vi gör vinden till ett stort rum på dryga 25 m2) kommer att bli en vacker detalj någonstans i huset.

De enkla gångjärnsbeslagen lär tyda på att dörren är gammal.

Efter tips från vår APEXrådgivare har vi också bett byggarna att spara de delar av de medeltida ekstockar som är i god kondition. Dessa kan man också med fördel använda i husets inredning eller sälja med god förtjänst.

Vidare skall vi spara och i något sammanhang återanvända de klinkerplattor från första våningens och vindens golv som inte är spräckta.

Summa summarum är en genomtänkt strategi för vad som kan återanvändas och bidra till husets känsla av unikitet en smart och lönsam del av restaureringens hållbarhetsansats.

I vår strävan att hitta det decennium huset ursprungligen uppfördes har vi parallellt med att Monsieur Blanc på Archives Departemental hjälper oss med historieutredningen, börjat söka kompletterande tekniska metoder.

Det första som kanske kommer för en när man vill datera dött organiskt material är Kol-14. En metod som bygger på att mäta skillnaden mellan två kolisotoper som finns i allt organiskt material där den ena, C 14, sönderfaller och den andra C 12 är stabil. Då halveringstiden för C 14 är känd (5730 år) så kan man beräkna när organismen dog. Felmarginalen är med modern teknik +/- 50 år vilket är aningen mycket för oss så vi vände oss istället till…

Den andra metoden, dendrokronologi, som bygger på trädstammars tillväxt som kan relateras till klimatologiska faktorer unika för varje år och plats och art. Trä dateras alltså genom årsringarnas profil som jämförs med kända referenskurvor. På detta sätt kan man bestämma tidpunkten för när trädet höggs på året och till och med årstid, exakt. Prover kan tas antingen i form av skivor tvärs en stock eller en borrkärna från en stock.
För båda metoderna behövs att man tar ett antal prov från olika delar av huset (sannolikheten att träet är äldre ju längre ned i bärande konstruktioner är påtaglig) och att man kompletterar resultaten med andra historiska fakta för att belägga årtalet.

I Sverige är Lunds Universitet ledande på detta och i Frankrike har vi varit i kontakt med Laboratoire LAE i Bordeaux. På ITRDBs hemsida kan man se för vilka orter världen över som det finns referensprofiler att jämföra med.

Vi utvärderar just nu offerterna och ser hur vi skall gå vidare för att under nästa år få veta när vårt hus föddes eller i varje fall när de träd fälldes som idag utgör den bärande konstruktionen.