Efter någon timmes färd på sörmländska skogsvägar kom jag och min gode vän och tillika finsnickare fram till en glänta i skogen som rymde ett tidigare sågverk och en träkonstnärs hem. Denne, vår värd för morgonen visade sig behärska träets hela värdekedja från skog på rot till den finaste intarsia och historiskt snideri och allt däremellan.

I hans rika utbud av högkvalitativt virke valde han ut och visade upp en jättestapel av 2 tum ekplankor från välvuxna sörmländska ekar uppvuxna bara några kilometer bort.
Efter att ha beskrivit mitt projekt att göra tidstrogna kopior av medeltida franska fönsterluckor i solid ek fick jag inte bara erbjudandet att få tag på råvaran utan också mängder av goda snickarråd såsom att plugga ihop brädorna med 15 mm rundstav utan lim. Men också insikten att ek som legat staplat en längre tid utomhus (täckt naturligtvis) har den perfekta fuktighetsgraden för att passa väl till just utomhus fönsterluckor.

Projektet i sin helhet består i att förfärdiga sex fönsterluckor efter den äldsta förlagan. Detta kommer att ske ute i skärgården på mitt lantställe på Blidö för att sedan skickas som gods till Frankrike. Men, kan någon invända vore det inte bättre att göra detta lokalt med lokalt virke? Jovisst men av tidsskäl och det faktum att jag saknar verkstad där nere får jag acceptera en transport.

Nu är det dags att göra ritningar på de sex luckorna efter de noggranna mått och bilder jag tog vid min senaste visit i Peyriac och börja med tillverkningen.

En annan fråga blir om jag skall ge efter för impulsen att använda skruv för sammansättningen av luckorna med ramen, eller om det blir smidd spik. Smidd spik användes redan av Egyptierna så det är förvisso inget modernt påfund och dessutom användes det rätt mycket på medeltiden om man skall tro denna spännande hemsida. Min sörmländske ekleverantör och mästersnickare föreslog förstås att jag skulle göra laxstjärtsfogar men jag inser nog min begränsning och det får räcka med pluggningen.

Sedan urminnes tider har människan byggt sina hus av det material som fanns nära till hands. Man har utvecklat sina tekniker och sin skicklighet men hållit sig till samma material. Jag tror knappt att jag sett ett trähus i Peyriac och lika lite några murade naturstenshus på Blidö i Stockholms Skärgård där vi också håller till.

Så sten är det som gäller och murarkompetens är något att utveckla som nybliven husägare i Aude.

Otaliga är de mineralvarianter som tillsammans utgör vårt hus och utgångspunkten för vår renovering är att använda befintligt material och att vid behov av tillkommande material använda lokal natursten.

De vanligaste förekommande mineralarterna i Aude är sandsten, skiffer och kalksten och märgel (en variant av kalksten) men det finns också en speciell röd marmor i grannorten Caunes-Minervois, en vacker sten som vi skall försöka hitta några inredningsdetaljer av.

”Peyriac” kan i själva verket betyda sten efter det occitanska ordet pèira, som tecken på att detta är en trakt täckt av sten (namnet kan alternativt härstamma från Petrius en av de stora markägarna under den gallo romanska eran från 200-talet).
Som detta inte vore nog består också stadens vapen av tre sandstenar på silverbotten.

Detta vapen skall dock inte förväxlas med den nordfranska kommunens Lannoys snarlika vapen som faktiskt är tre hundhuvuden!

Avslutningsvis finns skäl att nämna ”Pierre sèche”, en typ av lagd stenmur som vi känner igen från t ex Öland i Sverige men här är den tagen till andra höjder och mycket vanligt förekommande och det finns till och med en egen förening som vårdar dess arv och tillvaratagande som del i dagens kulturlandskap.

Från dag 1 har vi varit fast beslutna att på ett eller flera ställen i huset ha några gargoyles eller grotesker som håller koll på oss och våra gäster.

Så det var en välkommen nyhet när vår yngsta dotter sände en bild på en söt individ av denna mytiska art som hon funnit i en inredningsbutik i Hälsingborg. Han är numera inköpt och bor i hennes och pojkvännens lägenhet där för att åka ned till Frankrike inom en snar framtid.

Nu funderar vi på var vi hittar en bra plats för honom och tankarna går just nu till hallen och ledstången i trappen.

Grotesker är idag benämningen på de skrämmande figuriner som vi hittar under gotiken och goterna som ju gav upphov till namnet på den medeltida arkitekturtraditionen, var dessutom möjligen ursprungligen från Skandinavien så det finns all anledning att känna sig besläktad.

Ordet grotesk har en parallell betydelse som benämning för ornamentala utsmyckningar i antikens Rom vilka man fann i grottor (grotto på italienska) men har idag kommit att betyda bisarra figuriner av medeltida karaktär.

Grotesker som används som vattenutkastare från tak och takrännor benämns gargoyles (från franskans gargouiller och engelskans gurgle alltså gurgla) och har kommit att bli den populära benämningen för dessa utsmyckningar. Under antiken fanns det liknande kreatur som kallades Chimeras (ursprunget till det svenska ordet chimär=fantasifoster) och som enligt den grekiska mytologin, var en monstruös eldsprutande hybrid varelse från Lykien i Mindre Asien. Ofta i form av ett lejon med gethuvud som springer ut ryggen och en svans som blir en orm. Tydliga kopplingar till medeltidens grotesker saknas dock.

En annan mytisk skulptur som logiskt kopplar samman medeltid med en helhetssyn på kretslopp och miljö är Green Man ett mansansikte som omges av eller utgörs av blad och ibland med vinrankor eller skott som gror ut or ansiktet. The Green Man finns i många variationer och många kulturer jorden runt och tolkas som en symbol för återfödelse och hållbarhet.

Hursom har vi nu vår första grotesk som medlem i familjen och innan projektet i Peyriac är klart är det inte omöjligt att en eller annan gargoyle och kanske en Green Man kan komma att smyga sig in.

Trots att Peyriac-Minervois är en liten by har den alla de beståndsdelar som är så viktiga när man skall välja någon bland Frankrikes över 35,000 kommuner. Med anor från romartiden och sprängfylld av historia från alla århundraden sedan dess har Peyriac hela tiden haft en stadig population på cirka 1100 Peyriacois (så kallas vi som bor där).

Peryiac är också en Commune de la paix, en fredskommun, vilket passar oss perfekt inte minst i dessa otäcka tider av begynnande kapprustning och global oro. Att vara Fredskommun kan nog innebära olika saker i olika delar av världen men med stadens son, tunnbindaren Louis Barthas (korpral i armen under första världskriget) som skrivit en välkänd bok med vittnesbörd om krigets djävligheter och med en fredspark i byn och årlig fest den 21 september på FNs Internationella fredsdag, är detta mer än ord.

Med två boulangerier, en restaurang, ett apotek, ett charkuteri, en tabac, ett apotek, post och förstås ett Mairie är den lokala servicen god. En spännande och lite unik institution är en ungdomsfullmäktige som kompletterar den vanliga kommunfullmäktige med åtta ungdomar i åldrarna 8 till 12 år som bidrar till kloka kommunala beslut.

Kollektivtrafik är inte Frankrikes bästa gren ute på landsbygden men även här har vi det bra ställt med buss 40 som ett antal gånger per dag går in till Carcassonne och stannar i närliggande byar på vägen, en buss som också fungerar som skolskjuts.

Kort och gott en lugn oas med bra service, trevliga människor och till och med lite kollektivtrafik. Strategiskt central placerad i Aude mitt i Languedoc-Roussillon med väl över 300 soldagar per år och de för vinet och oss så välgörande ljumma vindarna från Montagne Noir, så helt klart har vi haft tur när ödet guidade oss till denna lilla medeltida by med sin romanska kyrka som började byggas på 900-talet.

När jag i helgen var på BAUHAUS i Bromma låg den där och väntade på mig, min nya Marteaux pneumatique eller tryckluftsdrivna slaghammare för borttagning av puts. Med runt 130 m2 innervägg att knacka rent och senare minst lika mycket till av yttervägg så var beslutet att slå till och inhandla detta geniala verktyg enkelt.

Priset 1800:- var avskräckande men med en rabatt för utgående produkter hamnade den 1600:- lägre och efter att ha pungat ut med ynka 200:- SEK var jag så lycklig innehavare av detta proffsverktyg.

När jag senast var nere i Peyriac inledde jag arbetet första dagen med att knacka rent runt 40 antika klinkerplattor följt av ett par timmar med att knacka ren någon dryg m2 av väggen i kammaren på nedervåningen och sen lade högerhanden av. Min läkarvän har senare berättat att jag troligen fått en huvudnerv i kläm och mycket riktigt så kom handen tillbaka i funktion dagen efter, gudskelov.

Hursomhelst var det en erfarenhet som gjorde mig beredd att följa rådet att köpa en slaghammare och nu har jag en. Jag kan knapp bärga mig tills jag får möjlighet att hyra tryckluftsaggregat (av rätt typ) och köra igång.

Inom en radie på 24 mil hittar vi inte mindre än 10 olika världsarv utvalda av UNESCO. I sammanhanget kan noteras att Sverige har totalt 15 världsarv över hela vårt land.

Världsarvsidén bygger på insikten att vårt gemensamma kultur-och naturarv hotas av förstörelse på grund av förfall men också till följd av de snabbt ökande sociala och ekonomiska förändringarna i världen som leder till krig och terror. Ett världsarv är ett kultur- eller naturminne så värdefullt att det är en angelägenhet för oss alla på jorden, en plats, miljö eller besöksmål som på ett unikt sätt vittnar om jordens och människans historia.

För att tas upp på listan måste ett minne uppfylla flera kriterier såsom att vara ett mästerverk skapat av människan, arkitektoniskt stilbildande, en miljö med roten i idéer eller religion av universell betydelse eller ett landskap med exceptionella skönhetsvärden eller en hemvist för utrotningshotade djur och flera andra kriterier.

Ett av dessa är Canal du Midi. Denna 36 mil långa vattenväg som förbinder Medelhavet och Atlanten har 328 olika konstrruktioner såsom slussar, broar, tunnlar och akvedukter. Chefsarkitekt var Pierre-Paul Riquet som ledde de 12 000 arbetare som i 14 år uförde bragden att bygga kanalen.

Kanalen byggdes under Ludvig XIVs regeringstid mellan åren 1667 och 1681 och var en start och accelerator för Frankrikes industriella revolution och invigdes som Canal Royal de Languedoc den 24 maj men döptes sedan om till till Canal du Midi år 1789 av revolutionärerna.

En utmärkt utgångspunkt för att utforska och besegla kanalen är vår grannby Homps och möjligheterna att turista här är många, från att hyra husbåt till dagsutflykter till bra priser.

I väntan på att äntra båten för din kanalfärd kan du bidra till att rädda den världsunika allén av plataner som tyvärr drabbats av sjukdom och måste omplanteras de närmaste åren.

Hittills har jag som framgått bara sett fransk administration från dess bästa sida och med en lika positiv inställning närmade jag mig ERDF som alltså är distributionsbolaget helägt av EDF (som är produktionsbolaget) och hela kalaset ägas av staten.

Före förändringen

Jag hade mitt abonnemang av förnybar el klart med EnerCOOP (och är dessutom medägare i kooperativet) så nu skulle i princip bara min elektriker och ERDFs representant försöka synka sina tider för att dels koppla in en jordfelsbrytare samt ett uttag direkt vid centralen (och klippa resten av installationen som var obeskrivlig) samt slå på spänningen.

Runt trettio email senare och några telefonsamtal resulterade till slut i ett mail till dem alla där jag konstaterade att detta var ett moment 22! Alla väntade på något besked från den andre men inget hände. Så plötsligt på fredagen i min arbetsvecka när jag ringde ERDF fick jag det glädjande beskedet att på måndag mellan 08.00 och 12.00 så kommer det en tekniker.

Samma morgon stod min elektriker där, eller snarare tre stycken, chefen, elektrikern och en lärling. Mindre än en timme senare var installationen fixad och halv tolv kom så ERDFs trevlige tekniker och sätter i två proppar – och det varde ljus! Dessutom bjöd EnerCOOP på EDF teknikerns kostnad för att det varit så struligt, så slutet gott allting gott!

Efter installation (de två lösa kablarna är styrning till varmvattenberedare som skall kopplas in senare och är strömlösa).

Söndagen,sistlidna arbetsvecka var alltså avsatt för att ta de 30-tal träprover som Lunds Universitets dendrokronologer behöver, och det på så många olika platser som möjligt i huset. Med Lennarts (se tidigare blogginlägg om min läromästare i denna svåra konst) ord ringande i mina öron: vetenskap, stadig på handen, borra rakt, rätt vinkel och många fler, startade jag provtagningen.

Jag upprättade mitt lilla ”laboratorium” och började med det enkla, att såga skivor av de stockar som tagits ned i samband med takrenoveringen före jul. Snabbt insåg jag att rådet att spara dem för framtida byggnation (eftersom de var i så god kondition) var klockrent.

Även om de ser ut som de sämsta bitarna av Vasa så visar det sig att mindre än en centimeter in är träet som nytt. Ek är ett fantastiskt material. Med den lilla billiga fogsvans jag inhandlat på Mr Bricolage kunde jag på några minuter såga en skiva av en stock.

Sen var det då dags att ta första borrprovet. Med det ihåliga 12 mm specialborrstålet tog jag mig an en mindre stock 10 x 10 cm som sitter ovan ett dörrparti på undervåningen. Störst chans att få med så många ringar som möjligt är att borra från ett hörn och diagonalt in i stocken. Efter att ha tagit bort en ytterskärva av träet med stämjärn och satt borren dikt emot träet och givet den ett lätt slag med handen för att få grepp, började jag långsamt borra. Det gick ju strålande, i varje fall den första centimetern men sen blev det kärvare och ekens styrka gjorde sig åter påmind. Nåväl efter att ha nött i kanske fyra minuter med lite konstpauser då och då så var det bara en centimeter kvar. Och då stannade borren ty batteriet var slut!

Borren ja, den hade jag fått låna av min förtjusande värd på Maison de Margot. Det var en BOSCH proffsvariant och batteridriven, vilket var tur eftersom jag inte hade någon el ännu. Nåväl det fanns ett extrabatteri så jag borrade vidare och när jag var framme fortsatte jag att borra men drog sakta ut borrstålet och blåste samtidigt bort sågspån och flis. Vips så kund jag titta ned i hålet och se halva borrkärnan och i borrstålet satt resten. Nu startade processen att i en liten specialbyggd träränna jag fått av Lennart lägga delarna i rätt ordning och att få ut provet ur borren. Efter mycket pillande var så första provet på plats. Nu skulle det in i ett litet plaströr och märkas för att sedan läggas i ett ytterligare plaströr som också märks. Låter det krångligt? Ja det gör det, men det visade sig att denna beprövade rutin är bra och snart hade jag totalt 13 prover av vilka hälften var skivor och resten borrkärnor. Dessutom skall man efter varje borrprov plugga igen hålet för att inte ge röta eller insekter extra hjälp.

Jag besparar läsarna mina umbäranden när jag kom till stockar med 19 cm sida och som var placerade mindre lättillgängligt utan konstaterar bara att det blev 13 prover, dels för att det inte finns så väldigt många olika stockar och dels för att undertecknad inte hann mer.

Nu skall dessa till laboratoriet vid Geologiska institutionen vid Lunds Universitet (ett av de ledande i världen på dendrokronologi). Tillsammans med de blanketter med detaljer om varje provs läge och speciella förutsättningar. Dessutom en omfattande beskrivning av det vi känner om husets historia idag och naturförhållanden i Aude och en del annat. Har jag inte klantat mig allt för mycket lär vi inom en inte alltför avlägsen framtid lägga en ytterligare viktig pusselbit till husets historia nämligen ett troligt byggår.

Efter väl förrätta värv var det dags för en middag värdig en amatördendrokronolog…

”Amiante” som det känslofyllda ordet är på franska för asbest är med all rätt föremål för en tydlig lagstiftning också här i Frankrike. Redan vid husköpet görs en lagstadgad inspektion för att finna förekomst av asbest i konstruktionen. Vid genomgången inför försäljningen hittade France Diagnostics ingenting i vårt hus, vilket ju kändes bra men vid arbetet med huset har det dock visat sig att det fanns ett skorstensrör från en bensinkamin och en takplatta i en dörrpost som båda bestod av asbest.
Sagt och gjort jag samlade ihop dessa efter att med största försiktighet och andningsskydd monterat ned plattan och begav mig till återvinningscentralen (la déchetterie). Men nix, där fick man inte lämna in det utan det skall nu till en specialåtervinning i Carcassonne som dessutom tar betalt för det.

Jag bestämde mig självklart för att bege mig dit men kan inte låta bli att fundera på hur många asbestprodukter som krossas och lämnas in som putsrester (”gravat”) som är en av de största fraktionerna i detta land av stenhus. Efter att ha diskuterat det med några vänner inser jag att här i Le Sud är det en överhängande risk att man väljer den enklare vägen så frågan är om det inte vore smartare att göra återvinning av de värsta materialen, som vi skall få bort ur systemet, helt gratis och så enkel som möjligt!

Men skam den som ger sig, med högburet huvud och stort hållbarhetspatos införskaffade jag förpackningsmaterial (sökte PVC-fritt men osäker på vad det egentligen är, och plast är föreskrivet) och gjorde fyra fina stora hårda julklappar och gav mig iväg till det professionella déchetteriet utanför Carcassonne. Efter att ha letat ett tag (då min GPS, TomTom, som sällan sviker mig har lite svårt för industriområden utan gatunamn) hittade jag så Valoridec och stegade in men det visade sig att jag skulle till en annan avdelning av deras verksamhet, mitt ute i skogen.

Fem leriga kilometer senare befann jag mig utanför ”kontoret” på det nya stället och en herre körde fram i en frontlastare helt täckt av lera och min franska sattes på nya dialektala prov och efter en kort diskussion körde han bort och pratade i telefon en stund och ropade strax att hans kollega var på ingång. Efter några minuter dök hans trevlige förman upp i en ännu lerigare och ännu större frontlastare och vi halkade tillsammans in i containern som tjänade som kontor.

Han berättade att priset för mottagning och hantering av inpackad asbest var 20,000 SEK per ton och att minimidebiteringen var 800:- SEK, för små mängder. Jag bet i det sura äpplet för den goda sakens skull men det kändes ju inte bättre när han berättade att egentligen är det vanliga déchetteriet skyldiga att ta emot asbesten men att de nekar efter som de saknar system för det. Så är det då inte ”norröver” påtalade han, vilket fick mig att misstänka att han inte var infödd här nere.
Jag halade fram bankkortet och i samma ögonblick frågade han efter en check eller kontanter! Dags för nästa resa, fem kilometer till det lokala affärscentret och en av få bankomater i närheten, på den helt riktigt gigantiska stormarknaden, Géant.
Väl åter fick jag originalet av ett tjusigt handskrivet kvitto i tre exemplar med stämpel på varje. Dessutom en blankett att fylla i som skall till självaste Segolene Royale’s miljöministerium.

Jag skall kasta mig över denna i sinom tid, fylla i och sända in för att se vad som händer. Slutet gott och alltimg gott och mänskligheten har räddats från 12 kg asbest!