”Amiante” som det känslofyllda ordet är på franska för asbest är med all rätt föremål för en tydlig lagstiftning också här i Frankrike. Redan vid husköpet görs en lagstadgad inspektion för att finna förekomst av asbest i konstruktionen. Vid genomgången inför försäljningen hittade France Diagnostics ingenting i vårt hus, vilket ju kändes bra men vid arbetet med huset har det dock visat sig att det fanns ett skorstensrör från en bensinkamin och en takplatta i en dörrpost som båda bestod av asbest.
Sagt och gjort jag samlade ihop dessa efter att med största försiktighet och andningsskydd monterat ned plattan och begav mig till återvinningscentralen (la déchetterie). Men nix, där fick man inte lämna in det utan det skall nu till en specialåtervinning i Carcassonne som dessutom tar betalt för det.

Jag bestämde mig självklart för att bege mig dit men kan inte låta bli att fundera på hur många asbestprodukter som krossas och lämnas in som putsrester (”gravat”) som är en av de största fraktionerna i detta land av stenhus. Efter att ha diskuterat det med några vänner inser jag att här i Le Sud är det en överhängande risk att man väljer den enklare vägen så frågan är om det inte vore smartare att göra återvinning av de värsta materialen, som vi skall få bort ur systemet, helt gratis och så enkel som möjligt!

Men skam den som ger sig, med högburet huvud och stort hållbarhetspatos införskaffade jag förpackningsmaterial (sökte PVC-fritt men osäker på vad det egentligen är, och plast är föreskrivet) och gjorde fyra fina stora hårda julklappar och gav mig iväg till det professionella déchetteriet utanför Carcassonne. Efter att ha letat ett tag (då min GPS, TomTom, som sällan sviker mig har lite svårt för industriområden utan gatunamn) hittade jag så Valoridec och stegade in men det visade sig att jag skulle till en annan avdelning av deras verksamhet, mitt ute i skogen.

Fem leriga kilometer senare befann jag mig utanför ”kontoret” på det nya stället och en herre körde fram i en frontlastare helt täckt av lera och min franska sattes på nya dialektala prov och efter en kort diskussion körde han bort och pratade i telefon en stund och ropade strax att hans kollega var på ingång. Efter några minuter dök hans trevlige förman upp i en ännu lerigare och ännu större frontlastare och vi halkade tillsammans in i containern som tjänade som kontor.

Han berättade att priset för mottagning och hantering av inpackad asbest var 20,000 SEK per ton och att minimidebiteringen var 800:- SEK, för små mängder. Jag bet i det sura äpplet för den goda sakens skull men det kändes ju inte bättre när han berättade att egentligen är det vanliga déchetteriet skyldiga att ta emot asbesten men att de nekar efter som de saknar system för det. Så är det då inte ”norröver” påtalade han, vilket fick mig att misstänka att han inte var infödd här nere.
Jag halade fram bankkortet och i samma ögonblick frågade han efter en check eller kontanter! Dags för nästa resa, fem kilometer till det lokala affärscentret och en av få bankomater i närheten, på den helt riktigt gigantiska stormarknaden, Géant.
Väl åter fick jag originalet av ett tjusigt handskrivet kvitto i tre exemplar med stämpel på varje. Dessutom en blankett att fylla i som skall till självaste Segolene Royale’s miljöministerium.

Jag skall kasta mig över denna i sinom tid, fylla i och sända in för att se vad som händer. Slutet gott och alltimg gott och mänskligheten har räddats från 12 kg asbest!