I julas fick jag av yngsta ena dottern en bok, som sedan dess legat på mitt nattduksbord och sänt signaler av aningen dåligt samvete varje gång jag somnat innan jag hunnit ta fram glasögonen och börja läsa.

Men för ett par veckor sedan översteg läslusten tröttheten och jag tog mig an ”När medeltidens sol gått ned” av Göran Kåring, och blev snabbt fångad. Fångad av denna exposé över medeltida byggnadsvård i Västeuropa under de två senaste seklen.

Vad som blivit mest tydligt för mig som inte varit mycket i närheten av arkeologi annat än på historiska museet och andra turistiska besöksmål är de olika strömningar i restaureringens konst som varit förhärskande under åren.

Efter att bara skummat några kapitel kan man konstatera många intressanta skiljelinjer, såsom att återställa eller bara bevara, eller utveckla byggnaden såsom den ursprungliga arkitekten skulle kunna tänkas ha gjort eller kanske till och med tillbyggnader i modern stil.

För en ren amatör som undertecknad är varje ord av intresse och en möjlighet att inte bara lära mer om detta spännande ämne men också att så sakteliga komma fram till ett eget förhållningssätt till bevarandet av vårt hus.

En slutsats är att även ur detta perspektiv är det tidigare tipset från min arkitektvän, att ta fram husets grundstruktur innan restaureringen påbörjas, mycket värdefullt och otaliga är de bevis på olika tidsepoker som huset upplevt.

Otaliga är de spår av murarbeten som kan spåras sekler bakåt i en naken murvägg

Husets fasad bjuder väl på den mest uppenbara medeltida arkitekturen.