Carcassonne och inte minst dess uråldriga centrum La Cité har sedan vi kom till Aude utövat en speciell lockelse. Att vandra runt i de vackra gamla gränderna som trots en intensiv turistifiering ändå lyckats behålla sin magi, är en tidsresa var gång. Visst har den renovering som leddes av Viollet-le-Duc under 1800-talets andra hälft, fått utstå kritik för att det delvis varit ett nyskapande av medeltiden och en Disneyfiering men icke desto mindre är det ett fascinerande resultat som till del ligger bakom att La Cité idag är ett UNESCO Världsarv.

Bredvid vårt absoluta favorithotell i den gamla biskopsgården, Hotel de la Cité som är del av Accorkedjan, ligger den fina basilikan Basilique Saint Nazaire som omnämns i skrifter första gången på 900-talet men dess ursprung sägs vara byggt på 500-talet eller möjligen på Charlemagnes initiativ några hundra år senare. Kyrkans fulla namn är La basilique Saint-Nazaire-et-Saint-Celse efter två romerska soldater som konverterade till kristendomen under första århundradet något som ledde till deras död och sedermera helgonförklaring. Nuvarande byggnad härstammar till största del från 1200-talet då Trencavels stod bakom ombyggnationen.

Basilikan erbjudet som så många andra historiska byggnader i trakten vittnesmål från otaliga epoker och av någon anledning har jag fastnat för ett magnifikt gravmonument i alabaster norr om koret. Vi ser en liggande man med biskopsmössa och ett lejon vid fotabjället.   

Jag brukar hälsa på honom var gång jag besöker basilikan och har undrat vem denne man en gång var. Efter lite efterforskning kan jag konstatera att han omnämns som Géraud du Puy och lär ha varit biskop i Carcassonne åren 1415 till sin död 1420 och dessutom franske kungens diplomat bland annat vid det viktiga Konciliet i Konstanz då man för denna gång löste en av många påvliga schismer med påve och motpåve.

Géraud ligger på rygg i full biskopsskrud med mitra och sin symboliska herdestav, kräklan (vars övre del är borta) och, som noterat, med ett lejon vid fötterna. Lejonet på medeltida gravmonument sägs representera tapperhet, styrka, hårdhet och mod, kanske inte de första egenskaperna man tänker på för en biskop och diplomat. På bilder på internet kan man se att så sent som på 60-talet var toppen på kräklan fortfarande intakt.

Det finns källor som nämner honom Guillaume de Puy och ytterligare någon källa menar att det kan vara ärkebiskopen av Narbonne på 1500-talet, Simon Vigor, men jag lutar år att det är Géraud.

Hur som helst brukar jag som tradition tända ett ljus för min vän biskopen, inte minst sedan man nu infört ekologiska ljus som alternativ i församlingen.

Många är de gåtor som La Cité ruvar på och därför känns det så privilegierat att bara bo 25 minuter därifrån när vi är hemma i Frankrike.

Vi avslutar dagens episod med lite gregoriansk sång som man allt som oftast kan höra i basilikan.

Som i många medeltida hus var salen på våning 1 (1 trappa upp) det finaste rummet och det största. Detta rum har ändrat såväl layout som utseende ett otal gånger under husets 500 år vilket vi har otaliga bevis för. Vi har hittills tagit det från en tidig och fyrkantig 1900-tals look till sitt ursprung för att nu återkalla den medeltida stämningen.

Först och främst det medeltida fönstret som vi hittade för ett par år sedan och som kommer att bli rummets viktigaste punkt. Vi har i ett flertal episoder berättat om såväl upptäckten som våra ansträngningar att förbereda återskapandet.

Men vi har också andra bevis på salens tidigare planlösning som rester av ett valv i väggen som vi är osäkra på vad det varit samt naturligtvis det faktum att det i svunna tider funnits en längsgående balkong utanför.

Andreaskorset på sydväggen är en annan unik del som vi skrivit mycket om och som kommer att bli en iögonenfallande utsmyckning.

Vi har ju också all anledning att tro att vårt hus bara är hälften av det ursprungliga huset och att grannhuset som numera är till salu varit resten. Detta ger ju vi handen att denna våning varit dubbelt så stor.

Taket som vi plockat fram bakom ett 1800-tals innertak och vars bjälkar efter blästring nu skiner i all sin prakt.

Golvet som har så stort fall att vi var tvungna att rikta upp det och lagt ett första lager golv på vilket vi kommer att lägga återvunna ekplank så snart vi funnit sådana.

Sist men inte minst den lilla toaletten som troligen byggts på senare delen av 1900-talet och som också hade en dusch i anslutning som vi rivit. Toaletten kommer vi att ha kvar bakom en dold dörr, en ”porte sous tenture”

Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!

Dela gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!