Vi kom igång vid 10.00 tiden efter att ha sovit ut och med viss möda tagit oss upp ur sängen. En kropp som 300+ dagar per år används till att vända papper och trycka på tangenter blir aningen förvånad när man plötsligt tar i bruk muskler som kunnat hålla sig gömda länge.

Rivstart med brukblandning och fastmurning av resterande bjälkar och nu med en betydligt bättre effektivitet, till den grad att man ibland förleddes tro att man var proffs. Man blir dock strax påmind om motsatsen när de två resterande bjälkarna skall tas av till rätt storlek. Det finns bara ett mått som är rätt men otaliga som är fel, och i olika hög grad. Vad är det då som gäller? Jo, en bjälke, i varje fall om den har höjddimensionen 14 cm (och bredden 8,5 cm och är i Douglasgran) skall ligga instucken i muren med minst 8 cm och upp till 15 cm för att vara säkert förankrad. Men det är ju inte bara det att tänka på utan dessutom skall det gå att få in den i de båda väggarnas urgröpta håligheter utan att den fastnar (därför gör man åtminstone ena hålet större och djupare för att ha lite mån).

När man dessutom som i detta fall har en tjock mur som övergår i en tunnare mur på nästa våning så blir det i och för sig lite lättare eftersom det inte behövs håligheter på den sidan men å andra sidan vill man inte ta ur för mycket, så sista biten mot väggen blir det bara överkant och kanske 5 cm djup på regeln för att ha något att fästa golvplankor emot.

Vid sidan av att leta passande stenar, blöta dem och langa till mig och dessutom blanda bruk då och då lyckades hustrun riva den del av hallen som skall bli badrummet. Försedd med koben och hammare slog hon ned en tegelvägg på cirka 2,5 m2 till förbipasserande grannars överraskade förtjusning. Detta är möjligen inte normalsysselsättningen för hennes franska systrar.

Nåväl dagen slut, hallen utriven för badrum och sju bjälkar fastmurade och vi har ett nytt starkt golvbjälklag. Så vi kände oss redo att efter en dusch gå till bykrogen som var fullsatt, och äta utsökta tapas dricka Chateau Faitou som kvällen var ägnad åt samt lyssna på en ypperlig sydfransk trubadur med spanska inslag. Väl där träffade vi inte bara det genuint trevliga och professionella ägarparet (som hade fullt upp minst sagt) och vår engelske nye vän från i förrgår utan också vår mäklare som varit en fast punkt på vår resa att bli fritids-Peyriacois och utan vars hjälp detta projekt aldrig hade gått vägen.