Om tre veckor bär det av till Peyriac för att verkligen börja att restaurera husets innandöme. Nu är det dags att göra verklighet av att detta skall bli lite av ett testlaboratorium för hållbara tekniker och lösningar.

Efter att har arbetat sedan 90-talet med ekologiska- och sociala hållbarhetsfrågor inom näringslivet är det med tillfredsställelse jag börjar denna resa. Jag har förmånen att kunna vara hur jobbig som helst med att hitta rätt lösningar, det ”drabbar” bara mig och min hustru och de få gånger det verkligen är dyrare, vår ekonomi.

Kommer vi att lyckas då? Ja en sak är säker inte kommer det att bli en fullt hållbar byggnation ty dit har samhället som helhet långt att gå. Men vi kommer naturligtvis att undvika all de enkla fällorna som PVC, ovanliga metaller och persistenta kemikalier och dessutom köpa så lokalt och juste producerat vi kan.

Vi baserar hela processen på den vetenskapligt robusta definitionen av hållbarhet som Det Naturliga Steget (in English, en Francais) forskat fram och som idag är ledstjärna för otaliga företag, organisationer och städer världen över.

Rent praktiskt kommer vi såväl för restaureringsprocessen som senare vid uthyrningsverksamheten att använda oss av miljö- och hållbarhetsmärkningar som Svanen, EU Blomman och Green Globe som inspiration med en fast avsikt att framöver kunna märka oss med någon av dessa.

Hittills har vi i samband med takrenoveringen självklart valt bort impregnerat virke och istället använt oss av lokal Douglasgran som dessutom är termitsäker. Vi har inlett diskussionen med vår elektriker kring att finna PVC-fri kabel som faktiskt till och med tillverkas i Frankrike. Och självklart har vi beslutat oss för att renovera alla murade väggar med klassiskt kalkbruk och ta bort det cementbruk som letat sig in huset de senare århundradena.

Jag har ju i en tidigare episod berättat om äventyret med att återvinna den asbest som fanns i huset och det är väl ett väldigt tydlig exempel på hur komplicerat det blir när man inte tänker efter före. Vi kan försvara oss med att då på 40-talet ”visste vi inte” men det håller förvisso inte idag. Vi vet vad vi inte skall släppa ut i systemet och speciellt när vi bygger så är det viktigt att göra rätt ty det vi gör blir kvar i kanske flera hundra år.

När man har fördelen att få arbeta med ett medeltida hus blir det alldeles speciellt uppenbart att man bara är satt att förvalta det en kort tid av dess levnad och då känns det extra viktigt att förändra och förbättra i harmoni med dess själ.

Vår region Languedoc-Roussillon-Midi-Pyrénées uppstod när Frankrike 2014 beslutade sig att gå från 22 till 13 regioner och Languedoc-Roussillon och Midi-Pyrénées blev ett.
Historiskt var Frankrike indelat i provinser men dessa ersattes året efter revolutionen av departement som idag är 101 st. till antalet och är en lokal förvaltningsindelning (vårt heter Aude och har nummer 11).

1982 kom så en lag om regionindelning där ytterligare en nivå mellan departement och staten lades till (i många fall hade regionerna liknande geografisk teckning som de gamla provinserna). Dessa styrs av ett folkvalt ”conseil régional” under ledning av en President. Inom regionen hanteras infrastruktur, jordbruksfrågor, turism, utbildning och forskning samt åtgärder för att stimulera ekonomisk tillväxt. Nyvald president för vår region (grönmarkerad på kartan) med det långa namnet är Toulousefödda Carole Delga (PS, Parti Socialist).

Ett demokratiskt instrument som står till regionernas förfogande är folkomröstningen, något man kommer att använda sig av för att hitta det rätta namnet på den nya stora regionen, innan juli i år. Just nu pågår förslagsställandet och även här kan alla medborgare deltaga.

De namn som det spekuleras kring mest verkar vara ”Languedoc Pyrénées”, ”Occitanie”och Le Sud eller ”Sud de France”. Flera av dessa och övriga nedan listade från en tidningsenkät, har dock sina problem med minoriteter som kan känna sig uteslutna och andra historiska komplikationer.

Grand Sud
Languedoc
Languedoc Pyrénées
Languedoc Roussillon-Midi-Pyrénées
Occitanie
Occitanie Catalogne
Occitanie Pays Catalan
Midi
Midi Languedoc
Midi Roussillon
Pays d’Oc
Pyrénées Méditerranée
Sud de France

Men vad är då kantoner och agglo?

En agglomeration är en sammanslutning av kommuner runt en huvudort, i vårt fall Carcassonne och 73 kommuner till i närområdet och det finns totalt 174 sådana strukturer i Frankrike. Dessa kan till exempel samordna frågor som vatten och avlopp och med fokus på utveckling av lokalsamhället.

En kanton var ytterligare en indelning som stammar från revolutionen och omfattade ofta runt 20 talet kommuner med ansvaret för gendarmeri, skattväsende och fredsdomare, bland annat. Detta system verkar vara under avveckling och antalet kantoner har halverats. Peyriac var tidigare Cantonhuvudstad men ingår nu in kantonen Le Haut-Minervois tillsammans med 22 grannkommuner.

Languedoc-Roussilons vapen

På Wikipedia kan man läsa om hur det hela egentligen hänger ihop och lätt är det inte! Dessutom tillkommer ju samma system att omfatta Frankrikes besittningar andra delar av världen.

Som obotlig historieintresserad romantiker och frimurare har trakternas rika historiska tradition med tempelherrarnas närvaro och det faktum att det är Katarernas hembygd kraftfullt bidragit till, intresset för och, att vi hamnade i just Aude.

Tempelherreorden ägde under en period Peyriac-Minervois och kringliggande landområden efter att en av de ledande figurerna i Katarernas land, Raymond Roger Trencavel, tappat sin maktposition efter det Albigensiska korståget som utlystes 1209 av påven Innocentius III. I samband därmed övergick området därefter till riddarna av Sankt Johannesorden av Jerusalem

Men vilka var då de mytomspunna Katarerna, dessa djupt troende kristna som utmanade den Katolska kyrkan genom att leva med en kristen världsbild som var betydligt mindre straffande och begränsande än den som kyrkan stod för på denna tid. Dessa fritänkande och i högsta grad fredliga ”Bons Hommes” spred sig och började snart upplevas som hotande av katolska kyrkan till den grad att man 1209 alltså genomförde det enda korståg som kom att gå i och mot Europa, det Albigensiska.

Efter korståget följt av 20 år av krig ivrigt påhejat av kyrkan med oerhörda grymheter i IS-klass var katarernas saga all men det hela hade dessutom inspirerat katolska kyrkan att inrätta inkvisitionen som en fast institution som kom att terrorisera Europa 600 år framåt. Först 1998 öppnade katolska kyrkan delvis sina arkiv och offentliggjorde sanningen bakom detta.

Själva ordet ”Cathar” kommer från grekiskans katharós som betyder ren. Deras grundvärderingar var grannsämja, människors lika värde och välgörenhet, alltså det så viktiga kitt som håller samman stora som små samhällen och skapar tillit. Detta kombinerades med en dualistisk gudssyn, ett universum av gott och ont, ljuset kontra mörkret och en bra Gud i den andliga världen och en ”ond Gud” i den materiella världen. Man tog ett tydligt avstånd från den katolska kyrkans rikedom, hierarkiska system och överdåd. Ursprunget är oklart men kan möjligen härledas från sufism, zoroastrianism och buddhismen och rent geografiskt närmast från Mellanöstern.

Katarerna trodde på själens återfödelse och deras förkunnare, prefekterna, eller ”de fullkomliga” höll sig från alla livets fysiska njutningar och levde i kyskhet, var vegetarianer och fastade ofta. Men av den vanlige Kataren krävdes inte att han skulle leva asketiskt och prefekterna levde själva nära folket och som en del av samhället. Gudstjänstritualen kännetecknades av enkelhet och kunde ofta ske ute i Guds natur och med Nya Testamentet på det enkla altaret, ibland kanske bara en stor sten med en duk. Predikan och välsignelsen samt brödbrytande var de viktigaste sakramenten och man var övertygad om att ”Guds ord väckte ängeln i människan”.

De sista Katarerna höll länge ut i den otillgängliga fästningen Montsegur men efter en lång belägring var deras öde beseglat och de 200 prefekterna avrättades 1244 i en masslakt då de vägrade att konvertera till katolicismen.

Avslutningsvis och för att få en mer positiv knorr på denna sorgliga historia kan jag inte låta bli att dela med mig den limerick som min gode vän och limericksmed Gunnar, förfärdigade i samband med att vi förvärvat vårt hus i Peyriac-Minerovis och som kommer att finnas på en hedersplats i hallen (jag ber redan här både författaren och bloggens utländska läsare om ursäkt för att Google translate trots sin hela tiden förbättrade funktionalitet ännu inte bemästrar rimmade limerickar).

De forna katarerna
har rönt samma öde som tsarerna
så de är ett minne blott
men i deras franska slott
bor nu de nordiska barbarerna

Efter någon timmes färd på sörmländska skogsvägar kom jag och min gode vän och tillika finsnickare fram till en glänta i skogen som rymde ett tidigare sågverk och en träkonstnärs hem. Denne, vår värd för morgonen visade sig behärska träets hela värdekedja från skog på rot till den finaste intarsia och historiskt snideri och allt däremellan.

I hans rika utbud av högkvalitativt virke valde han ut och visade upp en jättestapel av 2 tum ekplankor från välvuxna sörmländska ekar uppvuxna bara några kilometer bort.
Efter att ha beskrivit mitt projekt att göra tidstrogna kopior av medeltida franska fönsterluckor i solid ek fick jag inte bara erbjudandet att få tag på råvaran utan också mängder av goda snickarråd såsom att plugga ihop brädorna med 15 mm rundstav utan lim. Men också insikten att ek som legat staplat en längre tid utomhus (täckt naturligtvis) har den perfekta fuktighetsgraden för att passa väl till just utomhus fönsterluckor.

Projektet i sin helhet består i att förfärdiga sex fönsterluckor efter den äldsta förlagan. Detta kommer att ske ute i skärgården på mitt lantställe på Blidö för att sedan skickas som gods till Frankrike. Men, kan någon invända vore det inte bättre att göra detta lokalt med lokalt virke? Jovisst men av tidsskäl och det faktum att jag saknar verkstad där nere får jag acceptera en transport.

Nu är det dags att göra ritningar på de sex luckorna efter de noggranna mått och bilder jag tog vid min senaste visit i Peyriac och börja med tillverkningen.

En annan fråga blir om jag skall ge efter för impulsen att använda skruv för sammansättningen av luckorna med ramen, eller om det blir smidd spik. Smidd spik användes redan av Egyptierna så det är förvisso inget modernt påfund och dessutom användes det rätt mycket på medeltiden om man skall tro denna spännande hemsida. Min sörmländske ekleverantör och mästersnickare föreslog förstås att jag skulle göra laxstjärtsfogar men jag inser nog min begränsning och det får räcka med pluggningen.

Sedan urminnes tider har människan byggt sina hus av det material som fanns nära till hands. Man har utvecklat sina tekniker och sin skicklighet men hållit sig till samma material. Jag tror knappt att jag sett ett trähus i Peyriac och lika lite några murade naturstenshus på Blidö i Stockholms Skärgård där vi också håller till.

Så sten är det som gäller och murarkompetens är något att utveckla som nybliven husägare i Aude.

Otaliga är de mineralvarianter som tillsammans utgör vårt hus och utgångspunkten för vår renovering är att använda befintligt material och att vid behov av tillkommande material använda lokal natursten.

De vanligaste förekommande mineralarterna i Aude är sandsten, skiffer och kalksten och märgel (en variant av kalksten) men det finns också en speciell röd marmor i grannorten Caunes-Minervois, en vacker sten som vi skall försöka hitta några inredningsdetaljer av.

”Peyriac” kan i själva verket betyda sten efter det occitanska ordet pèira, som tecken på att detta är en trakt täckt av sten (namnet kan alternativt härstamma från Petrius en av de stora markägarna under den gallo romanska eran från 200-talet).
Som detta inte vore nog består också stadens vapen av tre sandstenar på silverbotten.

Detta vapen skall dock inte förväxlas med den nordfranska kommunens Lannoys snarlika vapen som faktiskt är tre hundhuvuden!

Avslutningsvis finns skäl att nämna ”Pierre sèche”, en typ av lagd stenmur som vi känner igen från t ex Öland i Sverige men här är den tagen till andra höjder och mycket vanligt förekommande och det finns till och med en egen förening som vårdar dess arv och tillvaratagande som del i dagens kulturlandskap.