Hustrun är ju nybliven trädgårdsägare i byn och i somras innan hon var lyckligt medveten om detta, så tog jag de första stegen och röjde den nyinköpta trädgården som legat i träda under säkert två decennier.

Att slå en 185 m2 helt igenvuxen trädgård med en kraftfull röjsåg måste väl vara ganska smidigt tänkte jag och raskt iväg till hyresbutiken i Carcassonne för att hyra en sådan. Med nöd och näppe fick jag in den in min hyrda Clio och så bar det hem till Peyriac.

Dagen efter var det dags och jag var uppe redan vid 8 tiden för att komma igång innan den värsta hettan, trodde jag. Försedd med en 33 cl burk Orangina och röjsåg begav jag mig till trädgården.

Röjsågens kraftfulla blad började direkt äta sig igenom den manshöga växtligheten av allehanda slag, flyghavre, förvildade kronärtskockor, sly, vildrosor och en massa vackra röda vallmo och en och annan förvuxen björnbärs buske.

Dags att vila redan efter en halvtimme och svetten flödade i den 35 gradiga värmen och den medhavda iskalla Oranginan smakade himmelskt men räckte inte långt. När jag satt där mitt i trädgården omgiven av vildvuxen natur, utan vatten och genomsvettig fick jag plötsligt bilden av Jean de Florette i Marcel Pagnols episka mästerverk framför ögonen.

Jean i boken, skriven av Frankrikes Wilhelm Moberg kämpade tappert för att bemästra naturen precis som jag och färskvatten var en bristvara även för honom.

Det finns för övrigt en briljant filmatisering av denna roman där Yves Montand gör en av sina absolut bästa (och sista) roller som fadern. För övrigt den dyraste film som spelats in i Frankrike vid den tiden och den är inspelad till stora delar i den lilla byn Mirabeau tre timmars resa från Peyriac.

Efter sex timmars hårt arbete i hettan hade jag betvingat i alla fall 75 % av denna djungel och kunde övertala mig själv att det som var kvar kunde vara klokt att spara tills man vet hur man vill designa trädgården framöver.

Med en påfallande vätskebrist i kroppen som ledde till en törst som tog påfallande lång tid att släcka under kvällen drog jag mig till minnes ett av många citat ur Jean de la Florette som ger oss tips inför framtiden som trädgårdsägare och uppmanar till att gräva en liten damm i trädgården.

A quoi peut bien servir un puits sans eau? Il peut servir de citerne!   (Till vad nytta är en brunn utan vatten? Den kan fungera som en cistern!)

En av de sinnrika bevattningskanalerna vars flöde man i ett par timmar i veckan får avleda till sin trädgård – allt noga reglerat och i fint samförstånd med grannarna.

Embryot till det som senare skulle bli årets första skörd av kvitten.

När jag tittade ut över Montagne Noir och den angränsande vingården såg jag mig själv och hustrun njuta en pastis i skuggan av ett valnötsträd bevattnat av det sinnrika system av kanaler som jag kommer att beskriva i en separat episod.