Redan fem minuter efter att vi kommit till huset denna morgon öppnades fönstret en trappa upp och grannfrun tittade ut och undrade om vi ville komma in på ”une café amicale” vänskapskaffe. Sagt och gjort vi körde först första svängen till återvinningsstationen med rivningsrester och köpte en blomma på hemvägen och stegade in i grannhuset.

Den mycket älskvärda damen som bor där tillsammans med sin vuxne son visade sig ha ett stort intresse för historiska byggnader och dessutom för femton år sedan ha varit spekulant på vårt hus.

Hon gav oss sitt hus historia vars anor dateras till mitten av femtonhundratalet och precis som vårt var hem för den lokala noblessen. Männen och de halvvuxna pojkarna flyttade till slottet som ligger 50 m söder om vårt hus medan kvinnorna och barnen bodde i husen kring hennes och vårt.

Vi fick inte bara en kopp gott vänskapskaffe utan också en rundvisning av hela fastigheten från tak till källare med en enligt legenden befintlig, men ännu ej funnen hemlig gång till den befästa kyrkan som ligger ytterligare 50m norrut och har sitt ursprung delvis från 900-talet.

Avslutningsvis fick vi också en insikt i verkligheten vad det gäller komplexiteten i gränsdragningar i djupt integrerade fastigheter av åldrigt ursprung. Fransmännens lantmäterikarta som heter ”le plan cadastral” har någorlunda koll på husens yta på mark men ovan mark kan det vara och är ganska ofta en röra när husens våningar går in i varandra. Det finn också ett gammalt franskt ordspråk som ganska bra beskriver (o)vanan att ta för sig lite av andras mark och egendom ”qui va à la chasse perd sa place” alltså att om man inte håller koll och är närvarande hela tiden är det lätt att en del av ens fastighet bebyggs eller belastas av någon av grannarnas funktioner.

Så visst är det lite mer av ”vilda södern” vad gäller fastighetsbeståndet, bygglov och annat men då också med fastigheter med en ibland nära 1000-årig historia och i Sverige har vi ju tendensen att vara oeniga grannar emellan om innehav med betydligt kortare historik.