Är ju ett välkänt begrepp som vi ofta använder i överförd betydelse men i stenhusägarens verklighet blir det ett mera reellt problem. Ja inte så att huset riskerar att falla itu, i varje fall inte på grund av denna spricka och just i detta hus.

Men helt klart störande estetiskt samt kallt och dragigt rent praktiskt var det med den på sina ställen 8 cm breda spricka. Sprickan mellan nordfasaden och västgaveln som sträckte sig cirka två meter, i höjd med våning 1.

Sagt och gjort, efter en kort överläggning med min rådgivare från Apex som just jobbade med terrassen så insåg jag att det bara var att fylla på med murbruk (kalkbruk naturligtvis) och småsten så att sprickan fylldes ut och också något stabiliserade byggnaden ytterligare.

Först var det då dags att städa ur sprickan fylld med mängder av uråldrigt organiskt material; följt av att nogsamt väta alla ytor så att bruket får fäste. Inte alltid blir det den bästa arbetsställningen att stå på en stege halvt vriden och lyckas kasta bruket med en käck snärt så att det hamnar i sprickan. Sedan fylla på med platt småsten eller småbitar av gamla takpannor där det finns plats och avsluta med bruk så att det blir någorlunda jämt.

Och efter ett tag inser man att håller man putsbrädan (plattan med handtag man tar en portion bruk på, i taget) direkt under så fångar man upp det som inte fäster och snart är svinnet betydligt lägre.

Det är kul att mura men för varje timme ökar respekten för de professionella murarnas kunskap både nu och i flydda tider. Och som frimurare inser man att det praktiska frimureriet lär man sig inte på ett par dagar även om resultatet till slut blir godkänt av min Apexinstruktör.

Ja, jag vet denna epsiod riskerar att bli väldigt nördig varför vi lättar upp med en bild på en av de vackra gamla muralskyltar som finns på vår rue de la ville.