Hustrun är ju nybliven trädgårdsägare i byn och i somras innan hon var lyckligt medveten om detta, så tog jag de första stegen och röjde den nyinköpta trädgården som legat i träda under säkert två decennier.

Att slå en 185 m2 helt igenvuxen trädgård med en kraftfull röjsåg måste väl vara ganska smidigt tänkte jag och raskt iväg till hyresbutiken i Carcassonne för att hyra en sådan. Med nöd och näppe fick jag in den in min hyrda Clio och så bar det hem till Peyriac.

Dagen efter var det dags och jag var uppe redan vid 8 tiden för att komma igång innan den värsta hettan, trodde jag. Försedd med en 33 cl burk Orangina och röjsåg begav jag mig till trädgården.

Röjsågens kraftfulla blad började direkt äta sig igenom den manshöga växtligheten av allehanda slag, flyghavre, förvildade kronärtskockor, sly, vildrosor och en massa vackra röda vallmo och en och annan förvuxen björnbärs buske.

Dags att vila redan efter en halvtimme och svetten flödade i den 35 gradiga värmen och den medhavda iskalla Oranginan smakade himmelskt men räckte inte långt. När jag satt där mitt i trädgården omgiven av vildvuxen natur, utan vatten och genomsvettig fick jag plötsligt bilden av Jean de Florette i Marcel Pagnols episka mästerverk framför ögonen.

Jean i boken, skriven av Frankrikes Wilhelm Moberg kämpade tappert för att bemästra naturen precis som jag och färskvatten var en bristvara även för honom.

Det finns för övrigt en briljant filmatisering av denna roman där Yves Montand gör en av sina absolut bästa (och sista) roller som fadern. För övrigt den dyraste film som spelats in i Frankrike vid den tiden och den är inspelad till stora delar i den lilla byn Mirabeau tre timmars resa från Peyriac.

Efter sex timmars hårt arbete i hettan hade jag betvingat i alla fall 75 % av denna djungel och kunde övertala mig själv att det som var kvar kunde vara klokt att spara tills man vet hur man vill designa trädgården framöver.

Med en påfallande vätskebrist i kroppen som ledde till en törst som tog påfallande lång tid att släcka under kvällen drog jag mig till minnes ett av många citat ur Jean de la Florette som ger oss tips inför framtiden som trädgårdsägare och uppmanar till att gräva en liten damm i trädgården.

A quoi peut bien servir un puits sans eau? Il peut servir de citerne!   (Till vad nytta är en brunn utan vatten? Den kan fungera som en cistern!)

En av de sinnrika bevattningskanalerna vars flöde man i ett par timmar i veckan får avleda till sin trädgård – allt noga reglerat och i fint samförstånd med grannarna.

Embryot till det som senare skulle bli årets första skörd av kvitten.

När jag tittade ut över Montagne Noir och den angränsande vingården såg jag mig själv och hustrun njuta en pastis i skuggan av ett valnötsträd bevattnat av det sinnrika system av kanaler som jag kommer att beskriva i en separat episod.

 

En av slutsatserna vid min arbetsdag med Murarmästaren häromdagen var att all gips (plâtre) måste bort för att gobetis skall fästa ordentlig. Så helt plötsligt blev det en dag med pickering igen.

Denna gång med en 30 mm tunn vägg på vilken ett 5 mm gipslager satt ordentligt fast (fast ibland när det var som jobbigast så belönades man med att ett stort sjok föll av på en gång!).

Med en konstant känsla av att väggen skulle rasa vid nästa hammarslag var det nervöst men efter sex timmars arbete var så alla väggar nakna och det fanns inget hållbart skäl att inte börja med gobetis.

Som jag så många gånger tidigare konstaterat krävs det mer än intresse och en halvdags träning för att lära en teknik men jag är ändock stolt över min första gobetis yta.

En liten specialitet med denna vägg var att vi hade två material, dels betongstenar men också en gammal dörrpost i trä. Här måste man, lärde jag mig, fordra med en textil så att de olika rörelserna i materialen inte leder till sprickor i putsen.

Stilstudie av amatörens första gobetis

Nu är det bara resten kvar – ja inte riktigt för jag skall också mura igen hälften av öppningen i väggen (eftersom den kommer bakom duschväggen) så att det återstående blir ett smalt infällt badrumsskåp.

Framtida badrumsskåp (notera det ekologiska ölet).

Dagens episod avslutas med en historisk bild från Peyriac som visar på en oundgänglig lösning för den franske cyklisten.

Så var det då dags att börja med underarbetet för badrummets tadelakt och för detta ändamål hade jag återigen bjudit in Murarmästaren att rådgiva och hjälpa mig i starten.

Dagen inleddes med inköp av 550 kg sand 0/5 (alltså upp till 5 mm kornstorlek) hos min bygghandlare M+.

Smidigt får hjälp att lyfta in 550 kg mursand

Lika smidigt kärrar vi in det i kammaren med sisådär en 20 lass!

Efter en genomgång av alla väggytorna blir man ganska snabbt varse att grundprincipen är att lika material leka bäst och att man måste vara på det klara med att kalkbruk inte fäster bra på alla underlag.

Väggarna som har en grund med cementbruk (Under trappan samt gavelväggen) behöver en ”gobetis batârd”. Men låt oss ta en sak i taget.

Lite suddig bild som ger den verkliga kladdiga känslan!

En gobetis är en lös blandning av kalkbruk, som en tunn välling och den kastas med mursleven mot underlaget så att man får ett 5 mm tjockt lager. Detta görs i två omgångar och blir då ett bra underlag för ”l’enduit” en puts som blir den slutliga ytan och i detta fall dessutom tadelakt som är en överkurs på putssidan. Ja, mina läsare som är proffs på murning kommer helt klart att märka att jag skriver om något som är precis på gränsen av min kunskap – men man lär sig!

La Maconne i full verksamhet!

Men vad är då en ”gobetis batârd”?  Jo, en sådan välling som istället för normalreceptet på 1 del hydrauliskt kalk och 2 delar sand (0/5), blandas av ½ standardcement + ½ hydrauliskt kalk och 2 delar sand. Därav att det blir en ”bastard” som kommer att utgöra övergången från befintlig väggs cementbruk till det naturliga kalkbruket som andas och kan förhålla sig till fukt.

Aningen trångt och bakvänt men fint blir det!

När så vällingen är färdigblandad så är det bara att börja ”projeter” alltså att med en tjusig snärt på mursleven sprida en portion jämt i ett 5 mm lager på väggen. Detta är inte enkelt och min lärare gjorde närmare 90 % av jobbet denna gång men i en kommande episod kommer ni att få se hur jag lyckas.

Efter någon dags torkning.

Vid dagens slut var så hela utrymmet under trappen försett med ett första lager av ”gobetis batârd” och jag kan börja oroa mig för hur jag skall klara resten!

Stilstudie i Gobetis!

Hustrun fyller jämt i år och vad ger man en kvinna i sina bästa år som, precis som så många i vår del av världen, har större problem med att göra sig av med saker än att önska sig nya?

Detta i kombination med hennes ganska gröna fingrar men framförallt en imponerande kunskap på blomsterområdet. Både vad gäller namn på alla blommor (på både finska och svenska… och snart franska) men också rent konstnärligt när det kommer till floristkunskaper.

Jo, naturligtvis en trädgård!

Anslagstavlan som berättar om bland annat bevattningsregler och kemikalieförbud!

Inspirerad av vår vän den engelske diplomaten och hans trädgård har jag sedan ett halvår med jämna mellanrum (och i hemlighet för hustrun) fört diskussioner med några av våra vänner nere i Peyriac om möjligheten att köpa en trädgård i Les Jardins de Peyriac.

Vår vän vid sin garden!

Så tjusigt kan det se ut i en engelsk/fransk trädgård!

Detta är en typ av koloniträdgårdsområde där byns innevånare sedan medeltiden odlar grönsaker och mycket annat. Detta eftersom medeltida byar som har formen av ett ”castrum” helt enkelt inte hade plats för trädgårdar innanför murarna, så passade byborna i fredstid på att odla på ängarna runt omkring.

Sist jag var nere tittade jag så på två ”parcelles” alltså marklotter och bestämde mig för den som låg lite längre bort (13 minuters promenad från vår dörr) men närmare vattenpumpen och inte nära någon bilväg.

Det blev parcelle 0567 (den till höger).

Det här med bevattning är en historia helt för sig själv som kommer att få mer än en episod i denna blogg. Jag åkte ned ett par dagar innan hustrun för att kunna slutföra affären och börja göra i ordning den lilla trädgården som legat i träda de senaste 20 åren.

Det var tämligen vildvuxet med bland annat manshöga kronärtskockor.

Mängder av  björnbär (mûres) som är en växt som breder ut sig.

Trädgårdsområdet är väl organiserat med en förening som håller ordning på regler och inte minst bevattningen. Vår lilla trädgård gränsar i väster mot en underbart vacker vingård (tyvärr dock ännu inte ekologisk) och har sedan tre grannträdgårdar av vilka en ägs av föreningens sekreterare.

Granne

Vingården.

Min tanke (hustrun får dock bestämma) är att det skall bli en trädgård med träd såsom fikon, mandel, valnöt, persika och oliv bland andra, ekologiska förstås! Vi kommer ju inte att vara kontinuerligt i byn och då blir det enklare med träd som klarar sig ganska bra själva.

Första kapitlet är skrivet och vi är nu med trädgård som överlämnades till hustrun när vi för-firade födelsedagen på ett av våra absoluta favorithotell Cite de Carcassonne.

Så glad blir man när man fått en trädgård (Carcassonne med årets bemålning i fonden)

Kul var också att så många av vännerna i byn borgmästaren inräknad tillsammans hållit det hela hemligt för hustrun så att det blev den verkliga överraskning jag hoppats.

Solnedgång över vingård sedd från vår trädgård!