”Förr var allt hållbart” är ju ett ganska vanligt och förhållandevis sant uttryck. Främst stämmer det väl vad gäller miljömässig hållbarhet där ju vare sig fossil energi eller några otrevliga persistenta kemikalier förekom, eller för den delen något överutnyttjande av våra naturresurser i varje fall inte med systematik. Vad gäller tungmetaller så var ju blyet redan då ett problem inte minst i fönstertillverkning även om man inte kände till dess toxicitet och jag kan tänka mig att alkemisterna slabbade en del med livsfarligt kvicksilver, men det var nog i det lilla.

Snabb förändring av viktigaste industrin (9% i drift och 17% under omställning till ”bio”

Därför går också vår hållbarhetsprofil hand i hand med ambitionen att använda tekniker och material från medeltiden. Vad gäller den sociala hållbarheten var det väl sämre beställt då skillnaden mellan fattig och rik var enorm och de få sociala skyddsnäten som fanns bestod i vad byn själv, i någon mån hjälpt av kyrkan, kunde leverera.

De kristna ordenssällskapen fyllde en viss funktion där Tempelherreorden på sin tid gav ett tionde av allt bröd till de fattiga och den orden som ägde Peyriac-Minervois från 1331 fram till revolutionen, l’ordre de Saint-Jean de Jérusalem (senare Malteserorden och Johanniterorden på svenska) byggde sjukhus något man kan återfinna hos deras arvtagare idag, Malteserorden, som driver sjukhus även i modern tid.

En figur som dyker upp med jämna mellanrum med en tydligt budskap om hur nära naturen människan stod vid denna tid är l*homme vert eller Green Man som man finner på så många avbildningar i medeltida arkitektur. Han är en form av fruktbarhetssymbol och påminner om naturens ständiga pånyttfödelse och även om han nog kan anses ganska hednisk har han fått följa med in i katedraler och kyrkorum.

Men mest återfinns han nog i skogen med all den mystik och fascination som den burit med sig i alla tider. Detta beskrivs bra i detta avsnitt från Chateau Guédelon (7,45 min. in i videon):