Som obotlig historieintresserad romantiker och frimurare har trakternas rika historiska tradition med tempelherrarnas närvaro och det faktum att det är Katarernas hembygd kraftfullt bidragit till, intresset för och, att vi hamnade i just Aude.

Tempelherreorden ägde under en period Peyriac-Minervois och kringliggande landområden efter att en av de ledande figurerna i Katarernas land, Raymond Roger Trencavel, tappat sin maktposition efter det Albigensiska korståget som utlystes 1209 av påven Innocentius III. I samband därmed övergick området därefter till riddarna av Sankt Johannesorden av Jerusalem

Men vilka var då de mytomspunna Katarerna, dessa djupt troende kristna som utmanade den Katolska kyrkan genom att leva med en kristen världsbild som var betydligt mindre straffande och begränsande än den som kyrkan stod för på denna tid. Dessa fritänkande och i högsta grad fredliga ”Bons Hommes” spred sig och började snart upplevas som hotande av katolska kyrkan till den grad att man 1209 alltså genomförde det enda korståg som kom att gå i och mot Europa, det Albigensiska.

Efter korståget följt av 20 år av krig ivrigt påhejat av kyrkan med oerhörda grymheter i IS-klass var katarernas saga all men det hela hade dessutom inspirerat katolska kyrkan att inrätta inkvisitionen som en fast institution som kom att terrorisera Europa 600 år framåt. Först 1998 öppnade katolska kyrkan delvis sina arkiv och offentliggjorde sanningen bakom detta.

Själva ordet ”Cathar” kommer från grekiskans katharós som betyder ren. Deras grundvärderingar var grannsämja, människors lika värde och välgörenhet, alltså det så viktiga kitt som håller samman stora som små samhällen och skapar tillit. Detta kombinerades med en dualistisk gudssyn, ett universum av gott och ont, ljuset kontra mörkret och en bra Gud i den andliga världen och en ”ond Gud” i den materiella världen. Man tog ett tydligt avstånd från den katolska kyrkans rikedom, hierarkiska system och överdåd. Ursprunget är oklart men kan möjligen härledas från sufism, zoroastrianism och buddhismen och rent geografiskt närmast från Mellanöstern.

Katarerna trodde på själens återfödelse och deras förkunnare, prefekterna, eller ”de fullkomliga” höll sig från alla livets fysiska njutningar och levde i kyskhet, var vegetarianer och fastade ofta. Men av den vanlige Kataren krävdes inte att han skulle leva asketiskt och prefekterna levde själva nära folket och som en del av samhället. Gudstjänstritualen kännetecknades av enkelhet och kunde ofta ske ute i Guds natur och med Nya Testamentet på det enkla altaret, ibland kanske bara en stor sten med en duk. Predikan och välsignelsen samt brödbrytande var de viktigaste sakramenten och man var övertygad om att ”Guds ord väckte ängeln i människan”.

De sista Katarerna höll länge ut i den otillgängliga fästningen Montsegur men efter en lång belägring var deras öde beseglat och de 200 prefekterna avrättades 1244 i en masslakt då de vägrade att konvertera till katolicismen.

Avslutningsvis och för att få en mer positiv knorr på denna sorgliga historia kan jag inte låta bli att dela med mig den limerick som min gode vän och limericksmed Gunnar, förfärdigade i samband med att vi förvärvat vårt hus i Peyriac-Minerovis och som kommer att finnas på en hedersplats i hallen (jag ber redan här både författaren och bloggens utländska läsare om ursäkt för att Google translate trots sin hela tiden förbättrade funktionalitet ännu inte bemästrar rimmade limerickar).

De forna katarerna
har rönt samma öde som tsarerna
så de är ett minne blott
men i deras franska slott
bor nu de nordiska barbarerna