Så här i årets sista skälvande timmar så är det trevligt att dra sig till minnes det senaste arbetspasset i Peyriac. Den lilla kammarens väggar på bottenvåningen var ett av flera projekt.

Vy över kammaren med köket till vänster och dörren (numera renoverad) mot gården samt det lilla fönstret vi hittade vid den första rivningen av väggytor.

Trots att vi redan tidigare hackat bort de stora mängderna gipsputs från väggarna måste man ta de sista resterna för att få ett bra fäste för kalkputsen. Samtidigt tar man loss dåligt sittande stenar och lös fog.

Tittar man noga på bilden ovan ser man de stenar vi skall lämna synliga markerade med kryss.

Samma vägg omfogad och redo för slutputs.

Vi har valt att på hela undervåningen ha organiska former på väggarna för att få en medeltida men mjuk känsla.

Slutresultatet blir tydligt när slutputsen kommer på plats.

Slutputsen ”enduit de finition” som kan göras fullt ut på alla väggar först efter tre veckor då lagningarna torkat blir mitt stora jobb vid nästa besök i mars, vid sidan av att då koordinera de hantverkare som skall hjälpa till att slutföra arbetet med badrummet.

Samma arbete med väggen ovan dörren mot gården men här var väggen i betydligt sämre skick och en större del fick muras om.

Halvvägs färdigt och dags att vänta till nästa dag då det torkat.

Så klart att de organiska formerna framöver kan förses med slutputs. Fönstret skall återställas när vi hittat ett som passar.

En liten kaffepaus då och då med presskaffe och något gott från byns boulangerie sitter aldrig fel och dessutom framdukat på den lilla hyllan på vår gård.

Sista åtgärden denna gång blev att med cementbruk täta en spricka vid golvet som dessutom läckt fukt.

En tidig morgonbild med en vy över Peyriac-Minervois såsom det sett ut i sekler får avsluta denna episod och detta år!

Dela gärna inlägg från husifrankrike.com via dina sociala medier!

I ett vintrigt Stockholm känns det fint att tänka tillbaka på den varma fina hösten i Aude och min debut som vinplockare vilket jag beskrivit i denna tidigare episod. Ibland måste man ta ledigt från det kontinuerliga byggnadsvårdsarbetet och vad kan passa bättre än att praktisera den konst man utövat lika länge som husbyggande i detta land, nämligen vintillverkning.

När druvorna var hemtransporterade var det nu dags att sätta sig in i vinpressningens uråldriga konst.

Min vän vinbonden tog fram delarna till den gamla klassiska pressen som ersätter såväl trampandet (som inte praktiserats på många år) och slutpressningen till vinmust.

Med en slags ”stomp” packar man vindruvorna i lager på kanske 10 cm.

Mellan varje lager läggs ett slags filter i bast.

Och lager efter lager läggs på tills pressen är full.

Dags att lägga på locket

och sätta dit den finurliga mekaniken för pressen.

Sen är det bara att pressa. Att jag ser så otydligt ut på bilden beror på att den söta vinjuicen kommit på kamerans objektiv.

Så rinner då den ädla juicen från muscatdruvorna som skall bli till gott dessertvin.

Resterna kan destilleras till sprit och kallas då Marc (samma typ av produkt som italiensk grappa) detta kräver dock tillstånd av staten och om jag förstått det hela rätt hängde dessa tillstånd i alla fall förr, ihop med fastigheten och var reglerade i detalj.

Etikett från en äldre variant av Marc från våra trakter. Riktigt vad symboliken med det stackars fåret eller hunden på etiketten innebär är oklart för mig.

Dags att mäta sockerhalten.

Eftermiddagens arbete avslutades med ett glas av förra årets utsökta vin av dessertkaraktär och dessutom möjligheten att kasta ett öga på en dyrgrip, en Chateau Suduiraut, Sauternes från 1950 som jag förstod tjänade som förebild till det vin vi höll på att framställa. Om ett år eller så vet vi resultatet.

Dagens episod avrundas med en bild från Agde och en av alla dess restauranger, denna med ett vågat namn!

Dela gärna inlägg från husifrankrike.com via dina sociala medier!

 

I veckan besökte vi världsarvet Drottningholms Slott med dess teater strax utanför Stockholm. Denna fantastiska teater som väcktes ur sin törnrosasömn på 1920-talet av konsthistorikern Agne Beijer är en dröm för varje byggnadsvårdsintresserad.

Döm om vår förvåning när vi i första rummet vi kom in i möttes av en nästan identisk dörr med den vi just fått (läs mer om den här) av vår vän som renoverar prästgården i byn nere i Frankrike.

Visst, den här var från senare delen av 1700-talet och vår är troligen 100 år yngre eller så men likheten är slående. Teatern ritades i fransk rokoko av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz som bland annat studerat en längre tid i Paris, så kopplingen finns.

Våra associationer vindlade vidare och vi föll för den vackra texten på dörren och funderar nu på att med ett något mer medeltida typsnitt skriva ”Toilette” eller ”Salle de bains” på vår dörr, som ju kommer leda till det nya badrummet.

Salen på 1 trappa med plasttäckt öppning till toalett som framöver skall ha en ”lönndörr”

Nästa steg i tankebanan var att i salen en trappa upp kanske på ett liknande sätt märka ut lönndörren till den lilla toalett som vi bevarat där.

Då slog det oss att vi snarare skall skriva Garde-robe som ju under medeltid och även i början av barocken var ordet nere i Europa, för de små toaletter som hängde utan på slottsmuren. För en svensk är det dessutom lite extra kul att notera att en Garde-robe som mynnade över en flod eller sjö istället kallades ”dansker”.

Vi avrundar dagens associativa inlägg med några magiska bilder från den underbart vackra Drottningholmsteatern i juletid.

Julsceneri från bostadsvåning i teatern.

Kanske tjänstefolkets jul.

Sagolikt vacker panel ursprungligen från Gustav den III:s opera i Stockholm.

Dela gärna inlägg från husifrankrike.com via dina sociala medier!

En magisk kväll med fest i byn som lika gärna kunnat vara för hundratals år sedan.

Vi har i tidigare episoder berättat om hur vi daterat huset, vad som hände vid tiden för dess tillblivelse men också om några samtida ögonblick från en lokal tidning från den 16 november 1931 som lästs av en murare innan han använde dem som isolering mot dörrkarmen till gårdsdörren.

Vårt projekt som skall utmynna i huset Le Coin du Chateau som bostad för oss och för hyrande gäster består ju av tre delar, totalrenoveringen av det medeltida huset, den övergripande målsättningen att göra allt på ett ekologiskt och socialt hållbart sätt och den historiska kartläggningen av huset och dess olika epoker sedan 1498 och möjligen tidigare!

Vy över överdelen av vår urgamla gavel som till och med kan vara från långt före 1498.

Vad hörde och såg i så fall stenarna i våra solida väggar för 80 år sedan? Ja, som vi redan berättat om hördes 1931 Hindenburgs radiotal men också mer triviala saker som erbjudanden i annonsform och nu har vi återställt ytterligare ett par av pappersbitarnas budskap som ger en och annan inblick i vardagen då.

Riktigt hur logiken med jaktgevär och cyklar hänger ihop vet jag dock inte!

Men skulle man handla så kanske en diskret kredit ända från Paris kunde vara aktuell.

Denna trettiotalsvardag som för övrigt ypperligt beskrivs med en tydlig fläkt från historiens vindar om man läser berättelsen ”Min by mellan de två krigen” av en anonym Peyriac-bo. Den berättar bland annat att vi då hade över 10 butiker på vår Rue de la Ville (idag ingen kvar). Man kan läsa den på franska i sin helhet här i nättidningen Journal du MAUSS.

Unnar vi oss nu lyxen att hoppa hela 800 år bakåt i tiden istället och läser texter som nedan (min översättning) samtidigt som vi drar oss till minnes att vår vän medeltidsarkeologen här i Aude nämnt att gaveln på vårt hus mycket väl kan vara av betydligt äldre datum än 1498 så blir man nästan andlös.

”Vid delningen av Castrumet i Peyriac-Minervois mellan Greven av Carcassonne och Greven av Minerve, som sker under andra hälften av 1100-talet beskrevs denna typ av aristokratiska hus i detalj. Här finns en fantastisk ”Cinctus” som hör till Greve Roger II, ett antal ”solarium” ägda av Ermengaudus Ferraca, Pierre Guilhem de Grava och två ”solarium cum camera” där Pierre de Minerve och Arnaud av Thézan bodde. Här finns också en kyrka, ett gammalt torn och en tornförsedd port”

Den som vill rådbråka sitt latin kan kasta ett öga (kapitel 58) i boken La Seigneurie collective som beskriver denna tidiga modell av europeisk stadsbildning. Vi kan utan tvekan föreställa oss att de sex ädla husen som nämnts ovan, av vilka några var mer eller mindre befästa utgjorde Peyriac på sent 1100-tal. Och kanske kan vårat ha varit del av ett av dem…

Ja uppslagen med kopplingar till historien blir oändlig och vi har tidigare berättat om böcker värda att läsa och avrundar idag med att nämna boken Ermengard of Narbonne and the world of Troubadours som kom med posten från Kopparberg idag, där jag hittat ett exemplar.

Trubadurtraditionen som uppstått några hundra år tidigare är intimt förknippad med Ermengard och hon i sin tur var djup involverad med alla de grevar som härskade i våra trakter på 1100-talet. Trubadurernas poesi är ju mycket av en resonansbotten för hela den Occitanska kulturen så det känns rätt att börja studera den här boken och varför inte lyssna på en musikalisk introduktion till boken för att komma i medeltida stämning.

 

Dela gärna våra inlägg från husifrankrike.com på sociala medier!