Redan på morgonen mötte vi ett gäng entusiastiska skolbarn i åldern 8 till 15 år som denna dag hade en specialkurs i medeltidsarkeologi. De gick runt vår lilla stadskärna och svarade på frågor som vår vän medeltidsarkeologen hade sammanställt. Vid 10-tiden kom han så tillsammans med ett dendrokronologiproffs från imbe.fr som vänligt nog erbjudit sig att ta ett antal prover på vårt hus som nu bedöms ha allmänintresse. Han började jobba direkt och det var verkligen fascinerande att se ett proffs göra samma procedurer som jag lärde mig av vår svenske expert i Eksjö.

Vid lunchtid kom så Dr Loppe med hela barnaskaran som nu fick sig en duvning i dendrokronologins svåra konst.

Efter en god lunch tillsammans på Le Coin d’Armando var det så dags att dokumentera hela huset ordentligt för att nu när det är som mest avklätt få en bild av dess ursprungliga layout, användning och ålder som sedan också kan ligga till grund för en djupare studie av husets historia och komplettera det arbete som redan sker på Archives Departemental.

När prover var tagna på alla ektakbjälkarna rundade vi av med att ta en skiva av en av de påfallande breda golvbrädorna på vinden.

Ytterligare en dag av hårt arbete med pickering av väggar och i snabbt ökande takt uppenbarar sig de nakna murytorna och avslöjar mer och mer om hur huset en gång byggts. I dag hittade vi tecken på vad som måste vara en enkel typ av valv som man fortfarande ser här ganska ofta och vi ser fram emot att få höra medeltidsarkeologens tankar om detta. Man kan ana den i vänstra nederkanten av denna bild:

Annars börjar man mycket tydligt inse varför proffsen i detta gebit att renovera gamla hus ser rött så snart ordet cement nämns. Cement är säkert utmärkt för att göra betong till stora infrastrukturkonstruktioner men att använda det för att putsa gamla stenhus är förkastligt.

Kalkbruk och kalkputs håller hundratals år och är sedan lätt att ta bort när man vill göra om medan cementen blir i princip omöjlig att hacka bort. Dessutom låter den ju inte huset andas med fuktproblem som möjlig effekt.

Efter dubbla vändor till återvinningscentralen med runt 200 kg gravats var arbetsdagen över och eftermiddagen med temperatur på 33 grader gjorde hårt arbete mindre lockande så det blev en utflykt till den uråldriga klippstaden Minerve med sitt unika katharmuseum.

Middag blev en lokal korv och öl vid poolkanten.

Tvärsemot vår tradition blev denna söndag ingen vilodag utan vi startade direkt putsknackning och annat arbete på morgonen efter klassisk frukost; en dag utan sandwich au jambon, jus de fruit (”bio” naturligtvis) samt croissant et café är ingen bra dag!

Det var med viss skam i kroppen jag bryggde morgonens kaffe som var medtaget från Sverige (man får kraftiga igenkänningskänslor med damen som frågar om det finns svenskt kaffe på grisfesten i den svenska komediklassikern Sällskapsresan av och med Lasse Åberg). Men vi har haft svårt att hitta ett bra bryggkaffe här som både är ekologiskt och Fairtrade så denna gång fick det bli Löfberg Lilas Harmoni, kanske världens bästa bryggkaffe.

Med picqeuren i högsta hugg började sedan hustrun direkt angripa nya väggen i salen. ”Nya” för att den i början av renässansen lär ha murats som ersättning för den ursprungliga medeltida väggen mot gatan som dessutom hade den balkongliknande gång som gavelns profil vittnar om. Jobbet gick relativt lätt och på en halvdag hade hon övervunnit hälften av väggens ett par hundra år gamla yttre gipsyta och säkert månghundraåriga kalkputs och en vacker stenmur är synlig.

Själv startade jag dagen med att montera låsbygel på insidan av fönsterluckorna på bottenvåningen och vindsvåningen. I det första fallet för att göra huset aningen säkrare och i det senare för att hindra att vinden blåser upp fönstret till duvornas stora glädje, även om de sen vi lade nytt tak och städade tydligen inte känner sig lika välkomna längre utan bara kikar in när fönstret blåst upp av traktens klassiska vind. Men nu är det slut på detta.

Jag avslutade sedan dagen med att korta öppna spisens front för att forma en spiskupa för vår kommande tjusiga franska spis (givet att vi hittar en bra begagnad sådan i linje med vår hållbarhetsprofil för hela projektet).

Dagen avrundades med magiska Gregorianska sånger framförda av kvintetten Capella Magdalena i grannorten Rieux-Minervois vackra gamla romanska runda kyrka från 1100-talet.

Upp tidigt, ja faktiskt två timmar tidigare än vi trodde då det börjar bli knepigt att läsa digitala TV klockor på avstånd utan glasögon nuförtiden. Så 6.30 slog vi upp dörrarna till terrassen som blickar ut över Alpes maritimes fötter, en milsvid utsikt som romarna redan njöt av och sedan tempelherrarna och deras samtida som dessutom bott i det som nu är Hotel les Arcades.

Vi valde detta hotell för att inspireras lite i hur det är att bo i ett medeltidshus och hittade ett och annat guldkorn samt lärde oss återigen att trappor som inte är byggda enligt våra inbyggda vanemönster är hart när omöjliga att gå i. Noterar då med tillfredsställelse att våra trappor i Peyriac-Minervois är byggda enligt någon slags standard.

I övrigt blev detta en transportdag men vilken sådan! Vi valde att mesta tiden åka ”off Autoroute” för att uppleva mer. Och sex timmar senare när vi väl var framme och badade i poolen på fina Maison de Margot, hade vi träffat Camarguehästar och simmat i Medelhavet vid Saintes-Maries-de-la-Mer i hjärtat av flacka och fågelrika Camargue som min vän rekommenderat oss att besöka – helt klart värt en détour som Guide Rouge brukar säga.

Kvällen avslutades med en snabb koll att huset mådde bra och det är en fascinerande upplevelse att inse att vinden nu i sin städade uppenbarelse kändes beboelig. Det närmar sig!

Återigen styr vi kosan mot Sydfrankrike, denna gång via Nice och en natt i den klassiska tempelherrestaden Biot utanför Cannes. För att sedan följa medelhavskusten mot Marseille och vidare över Montpellier hem till Peyriac.

Det här blir en vecka som är vändpunkten och när vi på onsdagen gästas av vår vän medeltidsarkeologen som skall dokumentera den nu ganska nakna huskonstruktionen i detalj så är det på något sätt början till slutet på nio månader av destruktion och början på konstruktion. Visst har vi redan tidigare byggt lite, såsom golvbjälklaget mellan första och andra våningens kammare och lagningen av hålet i korsvirkesväggen mot söder men nu blir det mer kontinuerligt. På torsdagen så kommer på morgonen vår andre vän från APEX, företaget som specialiserat sig på att handleda entusiaster som vi, i den traditionella byggkonstens irrgångar.

Taket som skall ersättas av terrassen Men först som sagt lite semester i helgen och mer rivning måndag och tisdag.Som vanligt är ambitionen att skriva dagliga blogginlägg från hela veckan.

Men hur var det då med terrassen? Jo nu skall vi samla mod att besluta oss för att beställa denna byggnation som kostar i princip lika mycket som huset gjorde men som förhoppningsvis kommer att öka upplevelsen såväl för oss som för våra framtida gäster.

En 11 m2 stor terrass med söderläge på tredje våningen kommer att ge vårt fina gamla hus än mer av stolthet och så som den kommer att utföras enligt ursprungsritning av vår unga svenska arkitekt kompletterad med alla värdefulla råd från STAP blir den ett smycke för huset. Rent byggnadstekniskt kommer alla murverk naturligtvis att utföras i kalkbruk och snickerierna i medeltida trä som återanvänds från vår rivna vindskonstruktion och varit på uppfräschning hos APEX.

Mer detaljer om detta på torsdag då vi också skall förhandla med byggarna om detta.

Strax efter att tuppen gal ringer våra klockor sju om morgonen. Ja de ringer varje heltimme dygnet om – den profana från taket på Le Mairie

och den sakrala i toppen på vårt urgamla romanska kyrktorn. De har dock för tydlighetens skull valt att inte ringa samtidigt utan en i taget.

På väg till Le Boulangerie passerar jag tabacen och ler igenkännande till bilden på löpsedeln av vår förtjusande svenska Kronprinsessa som stolt håller sin senaste bebis.

På vägen hem igen möter jag kompostbilen med en för en svensk uppfostrad med någorlunda könsneutrala reklambudskap, iögonenfallande bild men noterar att även Frankrike rör sig mot någon slags jämlikhet när jag ser sopbilens andra sida.

Vandrar stärkt hemåt för att göra morgonens sandwich au jambon.

Det var just i våra trakter som de klassiska riddaridealen uppstod och formades under medeltiden och mycket av den kulturella blomstringstid som då uppkom har sitt ursprung här. Trubadurerna som diktade och sjöng om mod, tapperhet och höviskt uppträdande mot kvinnan kom ofta från Occitanien.

För att lära oss lite mer och bli inspirerade inför vår framtida inredning av huset beslöt vi oss för att inleda vår brölloppsdagseftermiddag i Carcassonne med ett besök på Riddarmuseet eller Musee de la Chevalerie mitt i La Cité.

Carcassonne är ju en underbar blandning av turistfälla och äkta medeltidsupplevelse och detta lilla förhållandevis nyöppnade museum får högt betyg och ger en verklig ”här och nu” känsla för hur det kan antas ha varit på medeltiden hemma hos någon lägre nobel person som kan antas ha bott i vårt hus.

Interiören med den höviske riddaren som kurtiserar sin dam ger nog en ganska bra bild av hur det egentligen kan ha sett ut.

Ett helt nybyggt tak som liknar vad vi kommer att ha i lilla kammaren.

Hustrun som lägger sista handen vid taffeln innan gästerna kommer men något år eller så för tidigt men å andra sidan kommer jag nig inte att aspirera på en sådan stol för mig som husbonde.

Generellt ser man i Frankrike nästan samma uppmärksamhet i debatten kring klimat-, miljö- och hållbarhetsfrågor men helt klart är det dagliga utbudet av varor som är en del av lösningen betydligt mer begränsat än i norra Europa.

Man skall naturligtvis ha i åtanke att den näst intill otroliga ökning av utbudet och efterfrågan vi sett på framförallt ekologisk mat i Sverige de senaste åren med en ökningstakt på 30-40% årligen är världsunik.

Och lite besviken blir man när men besöker favoritaffären Carrefour och får leta ordentligt för att hitta de giftfria alternativen och inte minst blir man knäsvag av den mur av kemikaliedofter som slår emot en när man passerar tvättmedelshyllan.

Men det finns många tecken på att utvecklingen går i rätt riktning. Vår lilla kommun Peyriac-Minervois tog nyligen ett framsynt beslut att fasa ut bekämpningsmedel och skriva på ett åtagande om noll bekämpningsmedel.

Ännu gladare blev vi när vi hittade en stor butik med 100 % ekologiska produkter i köpcentret i Carcassonne. Här har vi vår framtida leverantör av allt från städmedel till ett imponerande ekologiskt vinutbud förstås.

Det finns hopp för Frankrike och dessutom ser man hur den mångåriga kärlekshistorien mellan vinindustrin och kemikalieindustrin börjar erodera och giftfria viner av god kvalitet blir snabbt fler och fler.

Snabb frukost och med raska steg på väg till huset för att blanda första tråget kalkbruk hejdas jag av vår nyfunne brittiske vän som är vänlig nog att bjuda in mig på en tur runt i sitt hus. Ett hus som han pietetsfull renoverat med lokal charm. Dessutom köpte han grannhuset för att få lite mer space och det har han verkligen fått. Hans berättar att hans femåriga barnbarn kommer på besök inom kort och jag har svårt att tänka mig en mer spännande omgivning för en unge att utforska. Bakom varje dörr en ny överraskning och en våning till. Med två av rummen inredda mer eller mindre, som verkstäder kan min nye vän ta upp kampen med lokala byggmarknaden, Mr Bricolage, om bredd på innehav och utbud av byggrejor.

Än mer inspirerade av detta och framme vid huset så kan jag börja blanda bruk efter att ha hämtat vatten i floden så som byggare gjort här i tusentals år. Idag skall jag rekonstruktionsmura en liten bit av korsvirkesväggen i salen på plan 1.

Korsvirkesväggarna har troligen ursprungligen (lite beroende på byggåret som ännu ej fastställts) varit fyllda med lera men senare på 1500-talet, och kanske av brandskäl, ersatts med stenmur. När hustrun pickerade denna vägg kunde hon konstatera att det övre högra hörnet var i dåligt skick och att man mer eller mindre kunde se rakt ut genom väggen och att bruket mellan stenarna var löst i ett område stort som ett halvt A3.

Vår förnämliga stege med avsats för stenar, vattenhink och bruk åkte upp och jag kunde plocka bort de lösa stenarna och soppa rent från rester av bruk och damm tills vi hade ett hål omgärdat av korsvirkesstockarna och med en bas av stabil mur.

NU! Skulle jag för första gången börja rekonstruktionsmura (ja visst har vi tidigare murat fast med golvbjälkarna i lilla rummet men det var mer av ett större arbete och byggnation) och igen gällde det att försöka komma ihåg vad man lärt sig: En mur skall hålla även utan bruket, bruket skall inte vara för torrt och inte för blött, det gäller att kasta med den rätta snärten så att det fastnar (och inte minst når in i fogarna). Man börjar med att blöta de omgivande stenarna och stockarna och bottnar med bruk för att sedan lägga stenarna i ett snyggt förband lite omlott och avslutar med att kasta på bruk så att det fyller ut fogarna. Sen efterdrar och trycker man fogarna med en smalare murslev och borstar det hela lätt. Dagen efter, men inte senare, borstar man rent de synliga stenarna från det nu torkade bruket så att man har synliga rena stenar och jämna snygga fogar. Sen kan man välja att putsa ytterligare ett lager men det är mer kosmetiskt och det får bli en annan gång.

Men, gick det så här då? Ja nästan faktiskt, och efter några svordomar och mycket svett var hålet lagat och det ser helt OK och stabilt ut på insidan, Yttersidan kan vi inte komma åt förrän arbetet med terassen skall bli av och först då kan man fixa fogar och putsa den delen av lagningen också.

Arbetsdagen var över redan 13.00 då vi lämnade Peyriac-Minervois och vår värd på Maison de Margot för att åka till Carcassonne och fira 29-årig bröllopsdag.