Efter frukost på terrassen var det dags för en tour runt Aude med loppmarknad i Azille, medeltidshantverk på klostret Abbaye de Fontefroid och till sist en spännande utställning om målade medeltidstak i Lagrasse.

Azille är en söt liten grannby till Peyriac-Minervois där huvudgatan med jämna mellanrum fylls av en några hundra meter lång vide-grenier med ett varierande och spännande utbud. Loppistraditionen är lång och väl inarbetad i Frankrike och utbudet ofta av god kvalitet till bra priser. Självklart finns här också rena skräpmarknader men det får man överse med och glädjas när man hittar de rätta. Dagens fynd blev fem stora kaffekoppar med fat och gräddkanna i gott skick och av samma servis som tallrikarna vi köpte förra gången, en servis som heter Violette och verkar vara stapelvara från 50- eller 60-talet. Blomman viol som har figurerat redan i den grekiska mytologin är också ett vanligt franskt flicknamn sedan medeltiden.

Abbaye de Fontefroid är ett stort klassiskt Cistercienserkloster som köptes och renoverades kärleksfullt i början av förra seklet av Gustave Fayet som var vän med Gaugin och många andra kända franska konstnärer. Detta har resulterat i att klostret idag inte bara har en fantastisk trädgård med ett omfattande Rosarium utan också ett brett kulturutbud med konserter och konstutställningar utöver sin självklara och fascinerande 1000-åriga historia som kloster.

Denna helg var det uppvisning av falkenerare och medeltida hantverk. Att se jaktfalkarna fånga byte i luften (köttbitar som falkeneraren kastade upp) var fascinerande och har inte min franska spelat mig ett spratt berättade chefsfalkeneraren att de kan komma upp i hastigheter på 400 km/h när de dyker och är med det världen snabbaste djur. Hur kul dessa fåglar i fångenskap tycker att resten av livet är, kan man ju verkligen fråga sig men just när de jagar verkade de motiverade. Denna jaktform var på medeltiden och framåt, vanligt förekommande men förbehållen adeln eftersom falkarna flög så högt och med det kom så nära Gud och då kunde ju inte vanligt folk få ägna sig åt detta.

Hantverkstälten gav lite prov på medeltida matlagning, ullspinning, kalligrafi, svarvning och färgning. En trevlig tillställning men aningen förvånande att ett flertal stånd tog paus för siesta och lunch mitt i det hela, när det var över 1000 besökare där och det hela var öppet i några timmar bara!

Raskt vidare till Lagrasse. En större by som utsetts till en av Frankrikes vackraste, vid flera tillfällen. Lagrasse delas mitt itu av floden l’Orbieu och ligger vid foten av Pyrenéerna. I anslutning till deras turistinformation har man sedan ett drygt år en permanent utställning om medeltida målade tak i regionen. Detta var ju mumma för oss som är lyckliga ägare till två tidstypiska medeltida bjälklagstak som vi just frilagt. I nedan kabaré av bilder ser ni lite av all den inspiration som välde över oss och som vi nu bearbetar för att komma fram till hur våra tak skall målas. Till detta skall man lägga att i juli kommer medeltidsarkeologerna och tittar närmare på våra tak för att säkra spår av äldre befintliga målningar och åldersbestämma dessa närmare.

Väl hemma i Peyriac-Minervois var vi bjudna på ett glas till våra australiensiska grannar på Rue de la ville på med en ömsesidig husvisning. En kväll som visade sig bli hur trevlig som helst och gav ”ett glas” en ny innebörd ty vi fick tilltugg, tårta och lokalt mousserande också!

Dessutom gav kvällen oss ytterligare en ny vän och granne, en engelsman som bott i byn i 15 år och också var gäst denna underbara kväll. Det hela slutade med bisamråttespotting (utter spotting) vid floden l’Argent Doubble!

Sedan några veckor har det nämligen ryktats att det bor uttrar i vår flod och att de kommer fram vi 9-tiden så på slaget 9.00 stod vi där hela gänget, australiensare, en britt, en finne och en svensk och väntade! Och bara efter någon minut kom en söt liten varelse simmande som de kallade ”otter” både på både brittisk och australisk engelska medan hustrun hävdade att det år en bisamråtta. Jag skall fråga min gode väns dotter som doktorerar på iller i veckan, vad det egentligen är.

Jag vet ej om det är omgivningen eller vädret eller vad det är, men vi konstaterade alla att kvällar som denna när man träffar likasinnade med liknande justa värderingar och liknande intressen men från olika platser på vår glob blir man aningen positivare och får känslan att vi kan få en fin framtid på den här planeten.

Idag har vi pickerat väggarna, alltså hackat bort gipsskiktet och putsskicket för att få fram de stenmurade vägarna samt korsvirkeskonstruktionen i salen.

Hustrun tog sig an salsväggen med kraft och efter fem timmars intensivt knackande var det imponerande Andreaskorset*) frilagt precis som de murade fyllningarna mellan bjälkarna i korsvirkeskonstruktionen.

Själv tog jag mig an tre av köksväggarna som förvisso inte avslöjade lika vackra konstruktioner. Merparten av det frilagda var cementerad vägg som troligen tillkommit vid en restauration under 1900-talet med också ett antal stråk med riktig fin stenmur uppenbarade sig och alla tre väggarna är ju innerst inne från 1500-talet eller ännu äldre. Så fort man stöter på cement blir det lite av en besvikelse för en medeltidsrestaurerare då cement till skillnad från kalkbruk ofta ger upphov till fuktproblem och dessutom är i princip omöjligt att knacka bort för hand. Men å andra sidan kan det utgöra en stabil bas att putsa över så är det bara rätt form på väggen så kan det fungera.

Fyra rundor till la Déchetterie idag med totalt säkert mer än 500 kg gravats, det blir stora mängder och många kilo när man knackar ner ytskikt.

Dagen avrundades med bastu, bad och vattenmassage av sönderslitna pickeringsarmar, på vår excellenta badanläggning, Bains de Minerve i Peyriac-Minervois.

Därefter var det dags att tillaga Coquis St Jacques med baconstrimlor och vitlök till middag. Dessa är ju för övrigt symbolen och vägledningen för alla pilgrimer på väg till Santiago de Compostela för att hedra just aposteln Jakob, St. Jacques eller Santiago, som ligger begravd där.

*) Andreaskorset bär sitt namn efter aposteln Andreas som lär ha korsfästs på ett sådant kors dessutom är det extra symbolfyllt då det utgör första bokstaven i Jesus namn på grekiska (Χριστός, Christos).

Ja, det var bara att fortsätta där vi slutade igår. Sortera rivningsmassor i trä respektive gips- och putsrester i våra utmärkta transportkärl a la ”Big Bag” nämligen Claes Ohlssons stora förstärkta platsbärkassar. Tre rundor till återvinningen och så var vi av med salens innertak.

Lyckliga ägare till vår nya grovdammsugare kunde vi inte låta bli att städa lite även på denna våning och bottenvåningen även om det är ganska meningslöst när vi skall börja hugga bort puts från väggarna imorgon. Men bara känslan av ett städat rum om än med lite förtecken av ruin ger ett tydligt hopp om att här kommer man att kunna bo.

Vi monterade också bort den skorsten som gått från hallen genom salen till vinden. Skorsten ja, en rökkanal i plåt utan isolering (förutom tillknycklat tidningspapper vid genomföringarna) som vi tror betjänat en bensinkamin i hallen kändes inte som den kanske mest brandsäkra installationen och var skön att få bort.

Dagen avrundades med en drink vid poolsidan hemma på Maison de Margot tillsammans med vår fantastiska mäklare, hennes trevlige make och vår värd på stället. En riktigt trevlig kväll med där man ibland började känna sig nästan fransk och för varje minut lärde mer om detta spännande land och dess människor.

Sist tog hustrun och jag en sen kvällspromenad i ett magiskt ljust och 22 grader varmt Peyriac trots att klockan redan var 23.00. Till sist kan jag inte undanhålla er bilden tagen tidigare på dagen av två ”turturduvor” på taket till vår romanska kyrka med anor från 900-talet.

…åtminstone för en lätt överviktig helt otränad hållbarhetsrådgivare? Blott intet kan jag konstatera efter nio timmar kontinuerligt arbete med att riva innertaket i salen en trappa upp.

Inga överraskningar denna gång förutom ett gigantiskt obebott getingbo som hustrun tog bort när jag gömde mig bakom en halvt sann getingfobi. Men bortsett från denna paus och i ärlighetens namn cirka fem minuter per halvtimme i paus på det man är ju inte 20 längre och att arbeta i andningsmask och hjälm tröttar, så var det arbetet hela dagen.

Takbjälkarna i ek visade sig vara i samma eller bättre kondition som de i köket på bottenvåningen och under de urgamla plankorna som utgör golvet på vinden låg ett lager plank till med foglister över mellanrummen, riktigt hur detta hänger ihop begriper vi inte riktigt ännu.

Under den tapet som var klistrad i taket dolde sig en schablonmålad figur som vi förevigat för att eventuellt kunna använda som mönster i något sammanhang.

Två svängar till la déchetterie (återvinningen) blev det och det är alltid lika trevligt att komma dit och mötas av Olympe den lilla hunden av Lasha Apso-typ som har förmannen till husse. Olympe springer kontinuerligt runt alla bilar och lastbilar som kör in och det är ett under att han klarar sig. På eftermiddagen då de åter öppnar efter de tre timmarna lunchstängt tar dock Olympe en siesta vilket nog är klokt då en eller annan av kunderna säkert sköljt ned sin lunch faux-filet med några glas av traktens goda röda vin.

Vi kom nästa ända fram enligt plan idag, jag rev 80 % av innertaket och hustrun storstädade vinden så att det nästan blivit beboeligt direkt. De urgamla ekplankorna återtog sin ljusbruna färg och luften var helt plötsligt inte längre bemängd av damm.

Nu har vi med viss möda gått hem och efter dusch så blir det kvällspromenad och sedan lokal delikatesstallrik med bodin från grannbyn (blodkorv) rillette (som finmald sylta men otroligt fet och god) lite ostar och tomat allt nersköljt med Carrefours Lager och avundat med kaffe och Baba au chantilly.

…och vallmon blommar i Aude!

 

 

 

 

 

Dags igen för en arbetssejour hemma i Peyriac-Minervois i vackra Languedoc. Fylld med inspiration och idéer som vuxit fram under de allt oftare förekommande stunder när tanken glider iväg från jobbet och verkligheten och hamnar i vårt medeltida hus. Tankar och uppslag som snart skall urarta till hårt arbete minst 8 timmar om dagen i en vecka.

Alla har ju inte fördelen att som undertecknad ha en nära bekant och vän som råkar vara byggnadsinspektör men igår blev det lunch med honom och möjlighet att tanka av lite kunskap om golvkonstruktion som ju närmar sig när vi rivit klart det sista om en vecka. Efter många lärdomar som kommer att omsättas i verklighet blev kanske den största insikten att vi ju måste bevara de urgamla breda golvplankorna inte bara som trossbotten, och med det innertak till våningen under, utan kanske framförallt som synligt salsgolv. Så nästa steg blir detaljinspektion av dessa för att utröna hur vi smartast löser det.

Precis som vid vår senaste arbetsvecka blir det dagliga dagboksanteckningar med start idag och sju dagar framåt. På att göra listan denna gång förutom att slutföra rivning och pickering av väggar står också att inköpa grovdammsugare och nogsamt städa ur vindsvåningen med en liten tanke att kanske bo där vid nästa besök i juli.

 

Hela vårt projekt har hållbarhet som förtecken med målet att varje åtgärd och inköp skall bidra till en lite bättre värld, både faktiskt och som förebild till dem i turismbranschen som vill inspireras till en smartare och bättre verksamhet.

Ramverket för en hållbar värld är i grunden enkelt men ändå så svårt att komma ihåg att väga in i varje beslut. Detta är utmaningen som vi skall ha som mål att uppfylla.

I varje skede av restaureringen och inköpen för verksamheten kommer vi att följa dessa principer:

1. Återanvändning av material och saker.
2. Endast förnybara material och energikällor
3. Endast miljömärkta förbrukningsvaror (EU Blomman, Fairtrade, MSC, FSC, EU ekologiskt)
4. Vitvaror av högsta energiklass
5. Generellt inte bryta någon av hållbarhetsprinciperna enligt Det Naturliga Steget

Hållbarhetsprinciperna på Franska

Hållbarhetsprinciperna på Engelska

Som ett steg i detta kunde jag inte låta bli att köpa en fransk 60-talsservis när en av våra tidigare värdpar i grannbyn Rieux-Minervois härom veckan hade en loppis med anledning av att de stänger sin fina restaurang och går i pension.

För en blygsam summa fick vi den första viktiga basen till köket i vårt hus en hel servis med hel- och halvtallrikar i dussinet var samt uppläggningsfat, såssnipor och mycket annat.

Lite extra värde var det att servisen använts i denna fina lunchrestaurang och framförallt att vi inte behövde köpa något nyproducerat. Sen kan man möjligen invända att det är aningen irrationellt att köpa servisen innan man ens köpt köket men så kan det bli när man köper efter tillgång med mål att återanvända.

Så var det då dags igen, till vår stora glädje, att åka till Le Sud. Första veckan i juni blir avsatt till rivning av innertaket i salen på våning 1 samt fortsatt borthackning av gips och puts på alla väggar. Därutöver skall vi finstäda på vinden för att kunna använda den mer som förvaring den närmaste tiden.

I juli skall vi ju få finbesök av våra medeltidsarkeologer och då skall hela interiören vara avklädd ned till grundkonstruktionen (utom en kvadratmeter per vägg som vi lämnar för att analysera ytskikten bakåt i tiden).

Får vi tid över så finns det gott om jobba med att rekonstruktionsmura väggar här och var och också att väga av golvnivån på vinden, så för den skull tar vi med vår rotationslaser från landet.

Avslutningen på denna vecka blir en natt Carcassonne där vi denna gång skall testa hotell Le Donjon mitt i La Cité. Det lutar nog åt att denna hustruns och min 29:e bröllopsdag, också firas med en middag på favoritrestaurangen l’Ostal des Troubadours som varit restaurang redan på den tiden vårt hus byggdes.

Ostal går att härleda till hostel, alltså värdshus och trubadurtraditionen var ju en betydande del av den höviska riddartraditionen på medeltiden som ju uppstod just i Aude.

Så från den 1 juni blir det dagliga dagboksanteckningar här på bloggen igen men redan dessförinnan kommer ett inlägg om vårt planerade badrum. Har du inte gjort det tidigare så följs oss gärna.

 

 

När man sitter och funderar på ett projekt som husifrankrike glider tankarna lätt från de stora utmaningarna som att rensa 125 m2 vägg från gips och puts till de mer konstruktiva och kreativa delprojekten som att tillverka en välkomnande funktionell och inbrottssäker ytterdörr som harmonierar med husets ursprung.

Nuvarande dörr från 1950-tal dock innan oljad med ekologisk olja.

Nuvarande dörr som är ganska robust är gissningsvis från 1950-talet och ganska typisk i området men passar dåligt in i ett återskapat medeltida snitt på huset. Vi skall inte föregå alla historieundersökningar och dateringar men vi har ju fått ett första akademiskt expertutlåtande som daterar huset kring sekelskiftet 1500.

Hur såg portar ut på medeltiden och vad kännetecknade dem? Kan det ha funnits ljusinsläpp ovan, något vi väldigt gärna skulle önska oss att ha, även ihop med en medeltida entrédörr.

Helt klart var porten på den tiden inte bara ett skydd mot inbrott när man var borta utan också ett skydd mot intrång när man var hemma i tider av oro. Detta leder till tanken att porten var tillverkad i betydligt grövre virkesdimensioner än idag. Viktig var nog också möjligheten att kunna titta på den som stod utanför innan man eventuellt öppnade och välkomnade vederbörande. Tittögonen var dock betydligt större än idag och gallerförsedda.

Vi utgår från att materialet skall vara ek och helst så breda plankor som möjligt (3-4 stående plankor som bas, som kommer att utgöra den knappt 90 cm breda dörren). Med ambitionen att göra hela nedervåningen tillgänglig också för rullstolsburna gäster är vidden på entrén viktig att maximera så mycket som murväggarna tillåter.

Nedan följer några bilder från vårt grannskap som skall tjäna som inspiration, men som sagt, innan detta spännande lilla projekt är det mycket puts som skall bort.

Klassisk dörrtyp med typisk nedre sparkskydd.

Lite flottare och mer arbetad port

Dubbelport (ej aktuellt hos oss) med sparkskydd igen

Kyrkoport från Alet-les.bains

Urgammal port från grannhus i Peyriac

Nygjord port från Alet-les-bains med ljusinsläpp ovan

…och en avslutande vår bild med franska liljor!