Så var det då dags för ett par loppisar även denna gång. Den ena en ganska stor marknad i Ouveillan en söndag men först en av de reservdelsloppisar som jag listat i ett tidigare inlägg, denna i Orsans och med namnet Brocante d’antan, fritt översatt ”loppis från förr”.

Photo cred: Brocante d’antan

Det första som mötte oss på Brocante d’antan var en takkrona av medeltida snitt som vid första anblicken bara såg risig ut men som efter en stund framstod som det kap den är. Vi har ingen aning om när den är tillverkad men gissningsvis tidigt 1900-tal av en lokal smed för något av slotten i trakten och först senare försedd med el.

Väl hemma var det dags att duscha takkronan och demontera det elektriska som var oanvändbart.

Rengjord så börjar den återfå sin forna glans.

Elskrot på väg till återvinning

Läser man om medeltida belysning kan man konstatera att det bara var de välsituerade och kyrkan som hade något mer än elden eller möjligen ett talgljus att lysa upp dygnets mörka timmar med. Det var i högreståndshem och på slotten och i klostren som de första takkronorna kom till, så detta vårt fynd passar väl in i vårt kök à la 1498.

Färdig att nästa gång olja med linolja och få nya ledningar för LED belysning.

Loppisen i Ouveillan fyllde hela den lilla byns alla gator och var arrangerad av en förening som bevarar historik och fordon från andra världskriget.

Jeepen ej till salu utan för uppvisning i ”mint condition”

I övrigt bjöd byn på medeltida bebyggelse samt en intressant iskällare från 1500-talet.

Det var ju så att från 1550 och under 300 år hade man en ”liten istid” i trakten och kunde vintertid få snö ganska ofta och dessutom rädda hem is från sjöarna och spara i iskällare att räcka fram till sommaren för kylning och glassberedning.

Detta styrdes till och med av ett privilegiebrev från kungen och denna by var en av dem som kunde ägna sig åt isförsäljning.

Vi köpte lite av den delikata rosa vitlöken från Lautrec i Tarn (ja just det stan som återfinns i målaren Henris namn som var av adelssläkt från trakten) ,och ett tecknat magasin om Languedoc’s eget Ådalen 1907 vid vinböndernas revolt.

Och så blev det en spegel till toaletten på första våningen. Den kommer sedermera att bli målad svart då den toaletten kommer få en svartvit look.

Som på alla bra loppisar var det ett brett utbud och man hittade även det man inte vill ha som till exempel vapendelar som kunde utgöra byggsats för ett antal gevär.

En fransk bulldog av punkvariant som T-shirt motiv får avsluta denna episod trots att vi inte köpte tröjan, men en hund är aldrig fel.

 

Ja jag vet, det är ett bevis på djupt engagemang eller med klartext, nörderi att skriva tre episoder om en dörrenovering – men kul är det!

Med bara 75 % av dörrkarmen i gott skick inleddes hängningen med att återställa den högra delen som också utgör fäste för de tre gångjärnen. Igenmurning av ett litet hål som fungerat som fuktinsläpp och lett till förmurknandet inledde jobbet.

Litet fukthål som fick cementbruksfyllning (för en gångs skull och för att stoppa fukt).

Ersättningsprofilen tillverkad i ek hos vår Ebeniste i La Redorte fungerade perfekt och skruvades på plats dels i ett kvarvarande fäste och i den ursprungliga karmen.

Trä mot bruk kan börja ruttna igen men denna gång ek mot cement, så lite bättre.

Ett bra tips är att inte ha ett skålat stämjärn när man ska hugga ut gångjärnsspåren men ”man tager vad man haver”.

En halvtimme per gångjärnsursparning men snart var de på plats!

Så upp med dörren på endast det översta gångjärnet och mot all förmodan passade den perfekt. Två urtag och 8 hål senare var de båda nedre gångjärnen också på plats.

Vår gamla dörr är redo att tjänstgöra 80 år till minst och nästa gång vi kommer ner får den slutlig förstrykning och den tjusiga nygjorda dropplisten i massiv ek fastsatt och målad.

Skrytbild 1 som visar perfekt passform i stängt läge!

Skrytbild 2 med detalj av överdelen!

Skrytbild 3 med detalj av nederdelen!

Skrytbild 4 med detalj av anliggning mot dörrkarm och gångjärn!

Dagens episod avslutas med en vy av Peyriac-Minervois som sett likadan ut i över 1000 år! 

Tänk att en enkel dörr kan bli ett så omfattande projekt. Helt renskrapad, kapad och med tre glasrutor borta välkomnade oss dörren för en andra arbetsdag.

Vi hade inhandlat rundstav, träborr och miljömärkt vegetabilisk oljefärg (inte den i Sverige klassiska linoljefärgen utan en fransk variant) på Ecomaison i Carcassonne.

Kunde inte motstå reklamen för cellulosaisolering hos Ecomaison- man känner igen sig!

Hustrun drog igång med den vita grundfärgen och jag borrade för de 10 mm grova träpluggarna en i vart sidstycke. De två dörrspeglarna i dörrens nedre del skall ligga flytande för att träet skall ha plats att röra sig berättade min vän finsnickaren från New York; så dessa fästes inte i den nya nederkanten.

I med de nya 4 mm tjocka glasrutorna (finns 2, 3 och 4 mm fönsterglas och vi valde det riktigt tjocka eftersom det är en ytterdörr) som de skär till medan man väntar, på Mr Bricolage.

– och så tid för att kitta fönstren, Kitt heter mastic på franska ett av dessa ord man lär sig varje gång de blir aktuella.

När dörren grundats på bägge sidor var det dags för första strykningen med vår noggrant utvalda blå kulör som också skall pryda alla husets fönster och fönsterluckor. Den är inspirerade av skymningsfärgen över Montagne Noir vid l’heure bleu (blå timmen) och har diskuterats med STAP i Carcassonne.

En spännande färg vars kulör först ser för ljus ut men som mörknar vartefter den torkar.

Så skulle då understycket (som just hämtats från vår snickare) sättas fast efter att två hål borrats och pluggarna fått räfflor för att bättre fästa med limmet (”som pasta som är ojämn håller såsen bättre” som min italienskättade, amerikanske vän beskrev det).

Fram med gummiklubban och på med trälim. Efter ett 10-tal slag på var sida var det fortfarande 1 cm kvar och paniken började kännas när limmet började torka.

Upp med dörren på högkant och efter några kraftiga slag senare (med skälvande hjärta och omtanke om glasrutorna) var den helt plötsligt ett stycke igen.

Avslutningsvis en snedställd plugg för ökad hållbarhet som efter avsågning blir osynlig.

Så står den då där en 87-åring med nyvunnen stolthet som bara väntar på att få en ”jet d’eau” (dropplist) längst med (också från snickaren) samt monteras och slutmålas.

Dagens episod avrundas med en bild på en sådan där sak man bara måste ha som man finner på dessa mångtaliga franska loppisar. En sparriskastrull i fullängd.

Väl tillbaka hemma i sommarvarma Aude (med Svenska mått mätt, ty här var 26 grader när vi kom) var det dags att starta renoveringen av dörren till vår lilla gård.

Strålande Aude-sol över byns ”nya” slott från 1500-talet, vårt aningen yngre grannhus.

Många (flertalet?) husägare skulle kanske kassera den men vi har ju som huvudmål att återanvända och restaurera och även om denna dörr uppskattningsvis är från 30-talet och inte medeltida, så vill vi bevara dess charm och ge den nytt liv.

Redan att ta loss den från karmen blev lite av ett projekt ty även om den löpte fint på sina gångjärn så var det inte bara att haka av den. Först trodde vi att det fanns någon låsningsmekanism på något av de tre gångjärnen men när vi inte kunde finna någon sådan var det bara att borra ur skruvarna och lossa dörren på det sättet.

Det visade sig att troligen var det nedersta gångjärnet något knäckt vilket satte det hela i spänn.

Stolt reparatör med lös dörr.

Av med dörren och upp till hustruns renoveringsateljé en trappa upp. Själv började jag med att examinera dörrposten som blivit angripen av röta på vissa ställen. Detta händer ju ofta när murverk och trä monteras ihop. Detta trots att man här lämnat en springa som man tätat med tidningspapper. Detta var vi ju dock glada för då det hjälpte oss att datera dörren till 1932.

En av artiklarna i de knappt läsbara fragmenten berättar om ett radiotal med störningar av Hindenburg, i Berlin på nyårsafton 1932, för övrigt året innan han utsåg Hitler till rikskansler något min murarkollega kanske föga anade när han tätade och fuktisolerade med dessa tidningssidor på våren 1932.

Renoveringen av dörren visade sig bli ungefär så omfattande som vi tänkt och började med renskrapning av all färg med värmepistol på dörrens båda sidor. Vi hade redan kollat att denna dörr inte gett utslag på mätningarna efter blyfärg som gjorts vid husköpet men använder ändå andningsskydd med tanke på vad som kan finnas i de tre färglager vi upptäckte.

Dörren upplagd på behandlingsbordet med insidan upp, redo att få ett nytt liv.

Klassiskt mönster från första halvan av 1900-talet, återfinns på många detaljer här.

Lagning av smärre sprickor med träfylla och ihoplimning av småsprickor blev nästa steg.

Därefter borttagning av de tre fönster som haft eller fått sprickor. Sedan var det dags att ta bort de nedersta 20 cm av dörren då de inte orkar med vädrets konstanta påverkan under dessa 87 år.

I dessa fall är det inte fel att ha en granne och vän som drivit inredningsverkstad i New York under decennier innan han och hans hustru köpte prästgården för några år sedan för att renovera till ett B&B för cyklister.

Han var snäll och kapade dörren vinkelrätt med en cirkelsåg samt gav mig några värdefulla tips om hur man limmar fast ny nederdel. Eftersom konstruktionen var gjort helt utan spik var det enkelt att kapa.

Avsågad dörr får lite kallpressad linolja av hustrun efter 87 år!

Nu återstår förlängning och målning men det blir en egen episod. Apropå färger kan jag inte motstå att avsluta med nedan bild från ett av byns torg med franska färgerna om än i fel ordning!