Väggen till vänster om salens eldstad en trappa upp hade vi länge fasat för hur den egentligen mådde. Förvisso hade såväl vår byggare, som hjälpte oss med taket, gjort en översiktlig inspektion av huset innan vi köpte och vår rådgivare och lärare från Apex, vid sin stora genomgång, båda gett klartecken, men ändå…

Denna vägg är insidan av den unika västra gaveln som sannolikt är den äldsta delen av huset och som härstammar som absolut senast från 1500-talet. I salen finns på var sida av öppna spisen två långa sprickor som går från tak och nedåt. Delar av putset har fallit och med det också ett antal mindre stenar ur muren.

Vår rådgivare gav sig på vår förfrågan an muren på torsdagsmorgonen efter att ha berättat att denna typ av sprickor uppkommer när muraren inte lägger stenarna växelvis i förband; som alltid gäller att en mur skall kunna stå även utan bruk. Efter att ha knackat bort ett ganska dåligt sittande yttre murlager med mindre stenar så kom han dock till en urstark stenmur som ansluter mot fönstrets gigantiska stenram.

Men så plötsligt går hackan genom väggen och ett hål öppnar sig. Med viss andakt tittar vi in i detta utrymme som troligen senast sågs av någon tidigare ägare eller murare för många århundraden sedan. Ett ganska fyrkantigt hålrum i vilket vi hittar…

…ingenting, annat än fascinationen över att vara de första som ser dessa så länge gömda och lite sotfyllda, spindelvävar.

Så drömmen om att återfinna Katarernas skatt lever kvar. När jag får frågan om vi inte skall göra detta till en nisch är svaret inte långt borta. Hustrun och jag pratade just häromdagen om att det skulle vara läckert med en sådan att ställa något litet vackert objekt i. Sagt och gjort nischen börjar muras med spillsten från väggen och ”nyfångad” sådan från vår lokala flod l’Argent Double under vår handledares fasta ledning.

På nedan bilder kan ni se nischen växa fram.

Sen fortsätter vi själva och blir nästan klara innan det är dags att åka hem.

Så var det då dags att bestämma oss. Redan förra gången vi var här nere i början av juni fick vi offerten på terrassen på andra våningen. Terrassen, vars godkända bygglovsansökan vi berättat om tidigare och som nu skall bli verklighet.

Alla våra vänner härnere understryker att en terrass är guld värd såväl för oss själva som för de gäster som kommer att hyra vårt hus. Vi har ju förvisso vår lilla gård eller ”puit de lumière”, solbrunn, som fransmännen kallar dem. Att få ytterligare 10 m2 med vid utsikt över Peyriac-Minervois takåsar med fläkten från den berömda Minervoisvinden, det kommer att betyda mycket.

Arbetet kommer att ta upp till två månader och sker med endast naturliga material och traditionell teknik. Det är våra rådgivare Apex som offererat och de har redan de stockar vi räddade från rivningen av yttertaket förra året, i sin verkstad för att rengöras och sedan användas till snickeriet.

Så efter en god lunch var det dags för handslaget och efter semestrarna startar byggnationen. Jag har redan förvarnat Le Mairie att vi kommer att börja och nu återstår bara detaljplaneringen. Mycket talar för att vi kommer att vara på plats del av tiden (om vi kan komma ifrån jobben i Sverige) för att bidra med hantlangning och följa bygget för denna bloggs räkning. Dock har Apex princip om ”chantiers participatifes” vissa begränsningar av säkerhetsskäl i detta fall då arbetet sker på hög höjd och till stor del från byggställning.

”Chantiers participatifes” är i grunden en form av spännande delningsekonomi som utvecklats i Frankrike och övriga Europa där man erbjuder intresserade att delta i bygget och håller dem med mat och logi. Deras uppsida är att få jobba med proffs som lär ut tekniker och delar sin kunskap. Apex system med att hjälpa oss per timme att bygga själva, kan sägas vara en variant av detta. Nyligen har här i Frankrike lanserats en av de första plattformarna för att underlätta kontakt för dem som intresserar sig för detta sätt att bygga: twiza.org

Torsdagen startade direkt med att vår vän från APEX anlände. Bolaget har specialiserat sig på att hjälpa intresserade amatörer som undertecknad med hustru. Principen är att arbeta med oss och lära ut några av alla de trick och den breda kunskap han och hans medarbetare besitter.

Systemet är helt fantastiskt bra då det hjälper oss att utveckla vårt intresse samtidigt som det garanterar en säker konstruktion och sprider kunskap och förståelse för hur viktig yrkeskunskap är.

Halvdagen som vi använde till att ställa diverse frågor kring kvarstående oro kring konstruktionen övertygade oss om att huset är i en mycket bra kondition i grunden och att allt bärande är som det ska.

VI fick en inblick i och tips om stenhuggeri, rekonstruktionsmurning och mycket annat och började att angripa en av de väggar vi varit mest oroliga för, den garanterat äldsta stenmurväggen i salen med en lång spricka. Allt var ok och sprickan ytlig och åtgärdades av oss med hans instruktioner och arbete.

En överraskning fick vi dock men den kommer som en annan historia inom kort.

Dagen avrundades med en fest i samband men invigningen av vår nya park i Peryiac-Minervois, en oas för alla generationer, som tillkommit som ett initiativ för att ge liv åt byar och mindre städer med finansiering från centralt håll på olika nivåer, inklusive staten.

Parken sträcker sig runt byns två gamla brunnar av vilka den ena skall bli en fontän när vi får nästa investeringsbidrag. På tal och gratulationer följde en magnifik buffet som staden bjöd alla sina invånare på.

Redan på morgonen mötte vi ett gäng entusiastiska skolbarn i åldern 8 till 15 år som denna dag hade en specialkurs i medeltidsarkeologi. De gick runt vår lilla stadskärna och svarade på frågor som vår vän medeltidsarkeologen hade sammanställt. Vid 10-tiden kom han så tillsammans med ett dendrokronologiproffs från imbe.fr som vänligt nog erbjudit sig att ta ett antal prover på vårt hus som nu bedöms ha allmänintresse. Han började jobba direkt och det var verkligen fascinerande att se ett proffs göra samma procedurer som jag lärde mig av vår svenske expert i Eksjö.

Vid lunchtid kom så Dr Loppe med hela barnaskaran som nu fick sig en duvning i dendrokronologins svåra konst.

Efter en god lunch tillsammans på Le Coin d’Armando var det så dags att dokumentera hela huset ordentligt för att nu när det är som mest avklätt få en bild av dess ursprungliga layout, användning och ålder som sedan också kan ligga till grund för en djupare studie av husets historia och komplettera det arbete som redan sker på Archives Departemental.

När prover var tagna på alla ektakbjälkarna rundade vi av med att ta en skiva av en av de påfallande breda golvbrädorna på vinden.

Ytterligare en dag av hårt arbete med pickering av väggar och i snabbt ökande takt uppenbarar sig de nakna murytorna och avslöjar mer och mer om hur huset en gång byggts. I dag hittade vi tecken på vad som måste vara en enkel typ av valv som man fortfarande ser här ganska ofta och vi ser fram emot att få höra medeltidsarkeologens tankar om detta. Man kan ana den i vänstra nederkanten av denna bild:

Annars börjar man mycket tydligt inse varför proffsen i detta gebit att renovera gamla hus ser rött så snart ordet cement nämns. Cement är säkert utmärkt för att göra betong till stora infrastrukturkonstruktioner men att använda det för att putsa gamla stenhus är förkastligt.

Kalkbruk och kalkputs håller hundratals år och är sedan lätt att ta bort när man vill göra om medan cementen blir i princip omöjlig att hacka bort. Dessutom låter den ju inte huset andas med fuktproblem som möjlig effekt.

Efter dubbla vändor till återvinningscentralen med runt 200 kg gravats var arbetsdagen över och eftermiddagen med temperatur på 33 grader gjorde hårt arbete mindre lockande så det blev en utflykt till den uråldriga klippstaden Minerve med sitt unika katharmuseum.

Middag blev en lokal korv och öl vid poolkanten.

Tvärsemot vår tradition blev denna söndag ingen vilodag utan vi startade direkt putsknackning och annat arbete på morgonen efter klassisk frukost; en dag utan sandwich au jambon, jus de fruit (”bio” naturligtvis) samt croissant et café är ingen bra dag!

Det var med viss skam i kroppen jag bryggde morgonens kaffe som var medtaget från Sverige (man får kraftiga igenkänningskänslor med damen som frågar om det finns svenskt kaffe på grisfesten i den svenska komediklassikern Sällskapsresan av och med Lasse Åberg). Men vi har haft svårt att hitta ett bra bryggkaffe här som både är ekologiskt och Fairtrade så denna gång fick det bli Löfberg Lilas Harmoni, kanske världens bästa bryggkaffe.

Med picqeuren i högsta hugg började sedan hustrun direkt angripa nya väggen i salen. ”Nya” för att den i början av renässansen lär ha murats som ersättning för den ursprungliga medeltida väggen mot gatan som dessutom hade den balkongliknande gång som gavelns profil vittnar om. Jobbet gick relativt lätt och på en halvdag hade hon övervunnit hälften av väggens ett par hundra år gamla yttre gipsyta och säkert månghundraåriga kalkputs och en vacker stenmur är synlig.

Själv startade jag dagen med att montera låsbygel på insidan av fönsterluckorna på bottenvåningen och vindsvåningen. I det första fallet för att göra huset aningen säkrare och i det senare för att hindra att vinden blåser upp fönstret till duvornas stora glädje, även om de sen vi lade nytt tak och städade tydligen inte känner sig lika välkomna längre utan bara kikar in när fönstret blåst upp av traktens klassiska vind. Men nu är det slut på detta.

Jag avslutade sedan dagen med att korta öppna spisens front för att forma en spiskupa för vår kommande tjusiga franska spis (givet att vi hittar en bra begagnad sådan i linje med vår hållbarhetsprofil för hela projektet).

Dagen avrundades med magiska Gregorianska sånger framförda av kvintetten Capella Magdalena i grannorten Rieux-Minervois vackra gamla romanska runda kyrka från 1100-talet.

Upp tidigt, ja faktiskt två timmar tidigare än vi trodde då det börjar bli knepigt att läsa digitala TV klockor på avstånd utan glasögon nuförtiden. Så 6.30 slog vi upp dörrarna till terrassen som blickar ut över Alpes maritimes fötter, en milsvid utsikt som romarna redan njöt av och sedan tempelherrarna och deras samtida som dessutom bott i det som nu är Hotel les Arcades.

Vi valde detta hotell för att inspireras lite i hur det är att bo i ett medeltidshus och hittade ett och annat guldkorn samt lärde oss återigen att trappor som inte är byggda enligt våra inbyggda vanemönster är hart när omöjliga att gå i. Noterar då med tillfredsställelse att våra trappor i Peyriac-Minervois är byggda enligt någon slags standard.

I övrigt blev detta en transportdag men vilken sådan! Vi valde att mesta tiden åka ”off Autoroute” för att uppleva mer. Och sex timmar senare när vi väl var framme och badade i poolen på fina Maison de Margot, hade vi träffat Camarguehästar och simmat i Medelhavet vid Saintes-Maries-de-la-Mer i hjärtat av flacka och fågelrika Camargue som min vän rekommenderat oss att besöka – helt klart värt en détour som Guide Rouge brukar säga.

Kvällen avslutades med en snabb koll att huset mådde bra och det är en fascinerande upplevelse att inse att vinden nu i sin städade uppenbarelse kändes beboelig. Det närmar sig!