Vindsvåningen mot väster med urgammal gavel och rökgångar samt skottglugg!

I vår serie om rummens utveckling sedan början på vårt projekt kan det vara dags att kasta ett öga på vinden igen. Det rum som kanske fått minst kärlek hittills men som samtidigt är det som förändrats mest.

Från en röra som bedömdes så farlig att byggnadsinspektören vägrade att gå upp till ett stort rum på 35 m2 eller så som är färdigt att skapa något riktigt fint av.

En aningen mindre karakteristisk bild med snötäckta klassiska takpannor

Karakteristiskt för södra Europa är ju tak med ganska låg takvinkel vilket till del lär bero på den kupade takpannans sämre förmåga att hindra vatteninträngning jämfört ned den i norra Europa vanligare men mer arbetskrävande och dyrare skifferplattan. I vårt fall kan man också tydligt se att taket någon gång i historien fått en brantare vinkel och med det ordentlig och full ståhöjd i hela rummet de kupade takpannorna till trots.

De två utstickande stenarna på visar på ursprunglig takvinkel.

Vindens användning på medeltiden var sannolikt förråd av förbrukningsvaror. Lagom högt upp från skadedjur och med viss isolerande effekt för de andra två våningarna. Många hus har rester av eller fungerande vinschar då de smala trapphusen gjorde det svårt att bära upp det som skulle lagras på vinden.

Ett annat hus intressant då försett med modern variant av vinsch för varor till vinden.

Våra tankar för framtiden är att detta skall bli vår helt privata våning med undantag för en korridor som leder ut till terrassen så att hyrande gäster kan nyttja denna.

Terrassen som Apex hjälpte oss att bygga av återvunnet virke 2016.

Nuvarande golv på vinden har ett fall på över 25 cm på 4 meter så det måste riktas upp på samma sätt som vi gjort i salen. Golvet består av en dubbel uppsättning plankor av vilka flertalet bedömts vara medeltida om än av poppel.

Fönstret mot söder som nu blivit dörröppning till terrassen.

Fönstret i gaveln (som syns i översta bilden i detta inlägg) vittnar om att tjänat som utkik eller möjligen skottglugg för bågskyttar medan fönstret mot norr är mer av ett traditionellt ljusinsläpp. Fönstret i söder samma sak men har ju nu blivit dörröppningen mot vår nya terrass och skall förses med den fina dörr vi fick gratis i grannbyn.

Dörren vi hittade i grannbyn!

De medeltida golvplankorna vid vår vän medeltidsarkeologens uppmätning.

Vi har också funderat på att som del av vår ”tidsresa” lämna en kvadratmeter av det urgamla golvet synligt genom en skiva härdat glas. Till del eftersom vår vän medeltidsarkeologen berättade om det handel med virke som förekom under medeltiden där just poppel kund komma långväga ifrån.

Husets båda rökgångar är synliga mot den västra gaveln (vilket också framgår av episodens inledande bild) men det förefaller inte ha funnits någon eldstad på vinden.

På gaveln mot öster som också är kopplingen till grannhuset blir det uppenbart att vårt hus bara är hälften av det ursprungliga huset. Efter takbytet var vi tvungna att förstärka gaveln med ytterligare en takbjälke vilket blir rätt tydligt när man betraktar väggen från just grannhuset.

Östra gaveln med förstärkningsbalk

.Samma gavel sedd från grannhusets vind varvid tydligt framgår behovet av balken.

Det nya taket saknar än så länge isolering men skall förses med sådan framöver. Fler bilder på vindens utveckling finns här.

Vi avrundar dagens episod med en episk bild från favoritstaden Carcassonne!

Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!

Dela gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

Väggen med St. Andreaskorset som den ser ut idag, i väntan på fogning och målning.

Vad fick en timmerman vid slutet av 1400-talet att snickra stommen i vår vägg i salen, till del som ett Andreaskors kan man undra. Självklart visste han att det måste till någon form av snedstyva för att få god stabilitet i fackverket men varför just ett Andreaskors.

Gissningsvis var han väl insatt i biblisk historia och symbolik även om han troligen inte var läskunnig. Kanske hade han utbildat sig hos les Compagnons du tour de France och den vägen fått större insikt och bildning.

Hans eget märke återfinner vi på en takbjälke i köket och även det består av två Andreaskors. Vi har antagit att det är snickarens märke, i detta fall ditsatt inte som för stenhuggarna att få betalt, utan mer för att signera.

Den södra väggen är troligen den näst äldsta i huset och alltså från sent 1400-tal. Mycket talar för att den i sitt första utförande var fylld med lera mellan stockarna men att detta byttes till mur av kalkbruk och sten på 1500-talet, för att göra huset mer inbrottssäkert och stadigare. Som vi tidigare berättat kan gaveln härstamma från ett tidigare hus och vara ännu äldre.

Hustrun efter att just ha pickerat fram den ursprungliga väggen.

Vi upptäckte korset i ett tidigt skede när vi tog fram salens väggar och har sedan lagat väggen och sodablästrat träet samt impregnerat det med Woodblizz. När det blir dags för att färdigställa salen skall vi naturligtvis ha det synligt och återfoga det ganska enkla murverket mellan stockarna.

Avtäckt Andreaskors med 100 kg puts på golvet nedanför.

Hål i väggen efter byggnation av terrassen.

Sentida efterträdare till de urspungliga hantverkarna och nutida ägare lagar hål i väggen.

Väggen återställd i grunden.

Salstaket och överdelen av korset efter sodablästringen.

Detalj av korsets efter sodablästringen med ekträ som nytt trots över 500 år på nacken.

Vem var då Andreas? Ja en av Jesu apostlar som korsfästes på ett diagonalt kors. Detta kors som benämns saltair på engelska (vilket lär betyda någon slags av uråldrig fotangel som skall stoppa boskap) och på franska sautair (en korsknuten scarf) och har blivit en klassisk heraldisk symbol som följt Andreaslegenden.

St. Andreas med sina klassiska symboler korset och skriften.

 

 

Andreas reste efter Jesus död runt och spred ordet och utförde mirakel vilket beskrivs såväl i Bibeln som i ett antal apokryfiska böcker. Hans resor tog honom runt i framförallt sydöstra Europa men ända upp till dagens Ryssland och blev dess skyddshelgon på kuppen, Vissa legender berättar att han också besökt Skottland. Andreas slutade alltså sina dagar på ett kors som det i vår vägg och vissa säger att han som sin bror Petrus dessutom korsfästes uppochned då han inte ansåg sig värdig att dö på samma sätt som Jesus.

Hans kropp blev över tiden spridd över Europa i form av relikdelar. Huvudet lär ha varit på en utflykt till Peterskyrkan i Rom men återbördats till Grekland och staden där han är också skyddshelgon, Patras.

Andra delar av hans lämningar kom att hamna som reliker i St. Andrews i Skottland framåt 400-talet och blev grunden för hans roll som skyddshelgon för Skottland och därav att vi återfinner detta kors i den skotska flaggan såväl som i Union Jack.

Så inspirerad av St Andreas valde vår timmerman att i salen utföra konstruktionen i form av ett Andreaskors något vi idag är glada för!

Samtida hus i La Cité de Carcassonne med en annan lösning på sträva.

Medeltida hus i Albi med kreativt korsvirke.

Medeltida hus i Alet-les-Bains med bland annat Andreaskors.

Välkommen att följa oss på WordPress eller via e-mail!

Dela gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!

Roger Raymonds slott som är del av La Cité de Carcassonne.

Raymond Roger Trencavel är en legend i södra Frankrike och långt utanför dessa trakter. Han var en modern ledare vid 1200-talets början och herre över Carcassonne bland annat. Under hans korta regim över Carcassonne och Beziers samt en tid också, Peyriac-Minervois vad jag har kunna förstå, rådde något man närmast kan se som religionsfrihet med dagens mått och om inte jämställdhet, så i all fall rätt för kvinnor att inneha egendom och besluta om den.

En våldsam reaktion på detta blev det albigensiska korståget initierat av en hotad katolsk kyrka och med sällsynta grymheter inte minst mot katarer och judar.

Raymond Rogers vapensköld med den klassiska hermelinsvansen vi skrivit om tidigare.

Raymond föddes 1186 och när hans far dog 1194 (eller 1196) lämnades hans uppfostran åt Bernard en av faderns vänner, Bernard, lord av Saissac och han växte kanske tidvis upp på dennes slott i närheten av Carcassonne.

En tur runt slottet där Raymond troligen sprang runt som barn.

Raymond var själv troligen inte katar men såväl hans syskon som Bernard lär ha varit katarerna mycket närstående. Detta och den mångkulturella befolkningen i Carcassonne bidrog säkerligen till att Raymond när han blev ledare insåg att mångfald är så mycket bättre än enfald.

Klassiska Parsifal inspirerad av Raymond och Labyrinth där han är centrum. 

Det är lätt och dessutom så fascinerande att föreställa sig att någon av våra företrädare i vårt hus i Peyriac, runt 300 år senare vid 1400-talets slut satte sig vid fönstret i salen med barnen i en ring omkring sig och berättade spännande historier om denne Raymond Roger som dessutom av vissa anses vara en av förebilderna till Wolfram von Eschenbachs odödlige hjälte Parsifal.

Ett första tappert försök till augmented reality från salen i huset.

Det är denna känsla av en tidsresa på riktigt är vad hela vår renovering syftar till och det gör att valen av tidsenliga material och detaljer är mer än en princip – det är ett sätt att skapa det sceneri vi vill att besökare skall komma att ha som bakgrund när de återupplever historiens vingslag i denna unika del av Europa.

Raymond Roger dog 1209 på senhösten under oklara omständigheter, fängslad i sitt eget slott i Carcassonne. Det ryktas att stadens nye herre och det albigensiska korstågets grymme härförare Simon de Montfort, låg bakom hans död.

En kort rundvandring i Raymonds slott där han också slutade sina dagar.