Trots att Peyriac-Minervois är en liten by har den alla de beståndsdelar som är så viktiga när man skall välja någon bland Frankrikes över 35,000 kommuner. Med anor från romartiden och sprängfylld av historia från alla århundraden sedan dess har Peyriac hela tiden haft en stadig population på cirka 1100 Peyriacois (så kallas vi som bor där).

Peryiac är också en Commune de la paix, en fredskommun, vilket passar oss perfekt inte minst i dessa otäcka tider av begynnande kapprustning och global oro. Att vara Fredskommun kan nog innebära olika saker i olika delar av världen men med stadens son, tunnbindaren Louis Barthas (korpral i armen under första världskriget) som skrivit en välkänd bok med vittnesbörd om krigets djävligheter och med en fredspark i byn och årlig fest den 21 september på FNs Internationella fredsdag, är detta mer än ord.

Med två boulangerier, en restaurang, ett apotek, ett charkuteri, en tabac, ett apotek, post och förstås ett Mairie är den lokala servicen god. En spännande och lite unik institution är en ungdomsfullmäktige som kompletterar den vanliga kommunfullmäktige med åtta ungdomar i åldrarna 8 till 12 år som bidrar till kloka kommunala beslut.

Kollektivtrafik är inte Frankrikes bästa gren ute på landsbygden men även här har vi det bra ställt med buss 40 som ett antal gånger per dag går in till Carcassonne och stannar i närliggande byar på vägen, en buss som också fungerar som skolskjuts.

Kort och gott en lugn oas med bra service, trevliga människor och till och med lite kollektivtrafik. Strategiskt central placerad i Aude mitt i Languedoc-Roussillon med väl över 300 soldagar per år och de för vinet och oss så välgörande ljumma vindarna från Montagne Noir, så helt klart har vi haft tur när ödet guidade oss till denna lilla medeltida by med sin romanska kyrka som började byggas på 900-talet.

När jag i helgen var på BAUHAUS i Bromma låg den där och väntade på mig, min nya Marteaux pneumatique eller tryckluftsdrivna slaghammare för borttagning av puts. Med runt 130 m2 innervägg att knacka rent och senare minst lika mycket till av yttervägg så var beslutet att slå till och inhandla detta geniala verktyg enkelt.

Priset 1800:- var avskräckande men med en rabatt för utgående produkter hamnade den 1600:- lägre och efter att ha pungat ut med ynka 200:- SEK var jag så lycklig innehavare av detta proffsverktyg.

När jag senast var nere i Peyriac inledde jag arbetet första dagen med att knacka rent runt 40 antika klinkerplattor följt av ett par timmar med att knacka ren någon dryg m2 av väggen i kammaren på nedervåningen och sen lade högerhanden av. Min läkarvän har senare berättat att jag troligen fått en huvudnerv i kläm och mycket riktigt så kom handen tillbaka i funktion dagen efter, gudskelov.

Hursomhelst var det en erfarenhet som gjorde mig beredd att följa rådet att köpa en slaghammare och nu har jag en. Jag kan knapp bärga mig tills jag får möjlighet att hyra tryckluftsaggregat (av rätt typ) och köra igång.

Inom en radie på 24 mil hittar vi inte mindre än 10 olika världsarv utvalda av UNESCO. I sammanhanget kan noteras att Sverige har totalt 15 världsarv över hela vårt land.

Världsarvsidén bygger på insikten att vårt gemensamma kultur-och naturarv hotas av förstörelse på grund av förfall men också till följd av de snabbt ökande sociala och ekonomiska förändringarna i världen som leder till krig och terror. Ett världsarv är ett kultur- eller naturminne så värdefullt att det är en angelägenhet för oss alla på jorden, en plats, miljö eller besöksmål som på ett unikt sätt vittnar om jordens och människans historia.

För att tas upp på listan måste ett minne uppfylla flera kriterier såsom att vara ett mästerverk skapat av människan, arkitektoniskt stilbildande, en miljö med roten i idéer eller religion av universell betydelse eller ett landskap med exceptionella skönhetsvärden eller en hemvist för utrotningshotade djur och flera andra kriterier.

Ett av dessa är Canal du Midi. Denna 36 mil långa vattenväg som förbinder Medelhavet och Atlanten har 328 olika konstrruktioner såsom slussar, broar, tunnlar och akvedukter. Chefsarkitekt var Pierre-Paul Riquet som ledde de 12 000 arbetare som i 14 år uförde bragden att bygga kanalen.

Kanalen byggdes under Ludvig XIVs regeringstid mellan åren 1667 och 1681 och var en start och accelerator för Frankrikes industriella revolution och invigdes som Canal Royal de Languedoc den 24 maj men döptes sedan om till till Canal du Midi år 1789 av revolutionärerna.

En utmärkt utgångspunkt för att utforska och besegla kanalen är vår grannby Homps och möjligheterna att turista här är många, från att hyra husbåt till dagsutflykter till bra priser.

I väntan på att äntra båten för din kanalfärd kan du bidra till att rädda den världsunika allén av plataner som tyvärr drabbats av sjukdom och måste omplanteras de närmaste åren.

Hittills har jag som framgått bara sett fransk administration från dess bästa sida och med en lika positiv inställning närmade jag mig ERDF som alltså är distributionsbolaget helägt av EDF (som är produktionsbolaget) och hela kalaset ägas av staten.

Före förändringen

Jag hade mitt abonnemang av förnybar el klart med EnerCOOP (och är dessutom medägare i kooperativet) så nu skulle i princip bara min elektriker och ERDFs representant försöka synka sina tider för att dels koppla in en jordfelsbrytare samt ett uttag direkt vid centralen (och klippa resten av installationen som var obeskrivlig) samt slå på spänningen.

Runt trettio email senare och några telefonsamtal resulterade till slut i ett mail till dem alla där jag konstaterade att detta var ett moment 22! Alla väntade på något besked från den andre men inget hände. Så plötsligt på fredagen i min arbetsvecka när jag ringde ERDF fick jag det glädjande beskedet att på måndag mellan 08.00 och 12.00 så kommer det en tekniker.

Samma morgon stod min elektriker där, eller snarare tre stycken, chefen, elektrikern och en lärling. Mindre än en timme senare var installationen fixad och halv tolv kom så ERDFs trevlige tekniker och sätter i två proppar – och det varde ljus! Dessutom bjöd EnerCOOP på EDF teknikerns kostnad för att det varit så struligt, så slutet gott allting gott!

Efter installation (de två lösa kablarna är styrning till varmvattenberedare som skall kopplas in senare och är strömlösa).

Söndagen,sistlidna arbetsvecka var alltså avsatt för att ta de 30-tal träprover som Lunds Universitets dendrokronologer behöver, och det på så många olika platser som möjligt i huset. Med Lennarts (se tidigare blogginlägg om min läromästare i denna svåra konst) ord ringande i mina öron: vetenskap, stadig på handen, borra rakt, rätt vinkel och många fler, startade jag provtagningen.

Jag upprättade mitt lilla ”laboratorium” och började med det enkla, att såga skivor av de stockar som tagits ned i samband med takrenoveringen före jul. Snabbt insåg jag att rådet att spara dem för framtida byggnation (eftersom de var i så god kondition) var klockrent.

Även om de ser ut som de sämsta bitarna av Vasa så visar det sig att mindre än en centimeter in är träet som nytt. Ek är ett fantastiskt material. Med den lilla billiga fogsvans jag inhandlat på Mr Bricolage kunde jag på några minuter såga en skiva av en stock.

Sen var det då dags att ta första borrprovet. Med det ihåliga 12 mm specialborrstålet tog jag mig an en mindre stock 10 x 10 cm som sitter ovan ett dörrparti på undervåningen. Störst chans att få med så många ringar som möjligt är att borra från ett hörn och diagonalt in i stocken. Efter att ha tagit bort en ytterskärva av träet med stämjärn och satt borren dikt emot träet och givet den ett lätt slag med handen för att få grepp, började jag långsamt borra. Det gick ju strålande, i varje fall den första centimetern men sen blev det kärvare och ekens styrka gjorde sig åter påmind. Nåväl efter att ha nött i kanske fyra minuter med lite konstpauser då och då så var det bara en centimeter kvar. Och då stannade borren ty batteriet var slut!

Borren ja, den hade jag fått låna av min förtjusande värd på Maison de Margot. Det var en BOSCH proffsvariant och batteridriven, vilket var tur eftersom jag inte hade någon el ännu. Nåväl det fanns ett extrabatteri så jag borrade vidare och när jag var framme fortsatte jag att borra men drog sakta ut borrstålet och blåste samtidigt bort sågspån och flis. Vips så kund jag titta ned i hålet och se halva borrkärnan och i borrstålet satt resten. Nu startade processen att i en liten specialbyggd träränna jag fått av Lennart lägga delarna i rätt ordning och att få ut provet ur borren. Efter mycket pillande var så första provet på plats. Nu skulle det in i ett litet plaströr och märkas för att sedan läggas i ett ytterligare plaströr som också märks. Låter det krångligt? Ja det gör det, men det visade sig att denna beprövade rutin är bra och snart hade jag totalt 13 prover av vilka hälften var skivor och resten borrkärnor. Dessutom skall man efter varje borrprov plugga igen hålet för att inte ge röta eller insekter extra hjälp.

Jag besparar läsarna mina umbäranden när jag kom till stockar med 19 cm sida och som var placerade mindre lättillgängligt utan konstaterar bara att det blev 13 prover, dels för att det inte finns så väldigt många olika stockar och dels för att undertecknad inte hann mer.

Nu skall dessa till laboratoriet vid Geologiska institutionen vid Lunds Universitet (ett av de ledande i världen på dendrokronologi). Tillsammans med de blanketter med detaljer om varje provs läge och speciella förutsättningar. Dessutom en omfattande beskrivning av det vi känner om husets historia idag och naturförhållanden i Aude och en del annat. Har jag inte klantat mig allt för mycket lär vi inom en inte alltför avlägsen framtid lägga en ytterligare viktig pusselbit till husets historia nämligen ett troligt byggår.

Efter väl förrätta värv var det dags för en middag värdig en amatördendrokronolog…

”Amiante” som det känslofyllda ordet är på franska för asbest är med all rätt föremål för en tydlig lagstiftning också här i Frankrike. Redan vid husköpet görs en lagstadgad inspektion för att finna förekomst av asbest i konstruktionen. Vid genomgången inför försäljningen hittade France Diagnostics ingenting i vårt hus, vilket ju kändes bra men vid arbetet med huset har det dock visat sig att det fanns ett skorstensrör från en bensinkamin och en takplatta i en dörrpost som båda bestod av asbest.
Sagt och gjort jag samlade ihop dessa efter att med största försiktighet och andningsskydd monterat ned plattan och begav mig till återvinningscentralen (la déchetterie). Men nix, där fick man inte lämna in det utan det skall nu till en specialåtervinning i Carcassonne som dessutom tar betalt för det.

Jag bestämde mig självklart för att bege mig dit men kan inte låta bli att fundera på hur många asbestprodukter som krossas och lämnas in som putsrester (”gravat”) som är en av de största fraktionerna i detta land av stenhus. Efter att ha diskuterat det med några vänner inser jag att här i Le Sud är det en överhängande risk att man väljer den enklare vägen så frågan är om det inte vore smartare att göra återvinning av de värsta materialen, som vi skall få bort ur systemet, helt gratis och så enkel som möjligt!

Men skam den som ger sig, med högburet huvud och stort hållbarhetspatos införskaffade jag förpackningsmaterial (sökte PVC-fritt men osäker på vad det egentligen är, och plast är föreskrivet) och gjorde fyra fina stora hårda julklappar och gav mig iväg till det professionella déchetteriet utanför Carcassonne. Efter att ha letat ett tag (då min GPS, TomTom, som sällan sviker mig har lite svårt för industriområden utan gatunamn) hittade jag så Valoridec och stegade in men det visade sig att jag skulle till en annan avdelning av deras verksamhet, mitt ute i skogen.

Fem leriga kilometer senare befann jag mig utanför ”kontoret” på det nya stället och en herre körde fram i en frontlastare helt täckt av lera och min franska sattes på nya dialektala prov och efter en kort diskussion körde han bort och pratade i telefon en stund och ropade strax att hans kollega var på ingång. Efter några minuter dök hans trevlige förman upp i en ännu lerigare och ännu större frontlastare och vi halkade tillsammans in i containern som tjänade som kontor.

Han berättade att priset för mottagning och hantering av inpackad asbest var 20,000 SEK per ton och att minimidebiteringen var 800:- SEK, för små mängder. Jag bet i det sura äpplet för den goda sakens skull men det kändes ju inte bättre när han berättade att egentligen är det vanliga déchetteriet skyldiga att ta emot asbesten men att de nekar efter som de saknar system för det. Så är det då inte ”norröver” påtalade han, vilket fick mig att misstänka att han inte var infödd här nere.
Jag halade fram bankkortet och i samma ögonblick frågade han efter en check eller kontanter! Dags för nästa resa, fem kilometer till det lokala affärscentret och en av få bankomater i närheten, på den helt riktigt gigantiska stormarknaden, Géant.
Väl åter fick jag originalet av ett tjusigt handskrivet kvitto i tre exemplar med stämpel på varje. Dessutom en blankett att fylla i som skall till självaste Segolene Royale’s miljöministerium.

Jag skall kasta mig över denna i sinom tid, fylla i och sända in för att se vad som händer. Slutet gott och alltimg gott och mänskligheten har räddats från 12 kg asbest!

Vår lilla uteplats får numer tjäna som lager för material som skall återanvändas. Vid takbytet sparades alla bjälkar ”poutres” som var i god kondition och dessa står nu och väntar på att få komma till verkstaden hos min gode vän Raphaël på APEX för att rensas, fräschas upp och torka. Han har till och med ställt i utsikt att jag kan vara med och göra detta om jag vill. Gamla ekstockar av god kvalitet som dessa har ett högt värde i restaureringssvängen idag.

Samtliga klinker från de båda övre våningarna har vi också sparat och även om vi inte har en aning om hur gamla dessa är så är de när det rengjorts från gammalt bruk på baksida och kanter och smörjts med linolja, färdiga att använda och värda runt SEK 500:-/m2. Dessutom finns det anledning att anta att de är av ganska ansenlig ålder men det skall vi undersöka.

Utöver dessa ganska självklara återanvändningsmaterial är stenar ett givet sparobjekt. När man ”piquer” de murade väggarna skall man ta sig igenom ett yttre gipslager på cirka 1 cm (plâtre) och ett något tjockare putslager (enduit) innan man kommer till själva stenmuren med kalkbruk och lokal natursten. Från tid till annan känns det som man river väggen men ganska snart inser man att en 70 cm tjock stenmur som troligen är över 500 år inte hålls ihop av gips och puts. När man väl kommit in till själva stenmuren kan ibland några av de naturstenar som använts, sitta löst och dessa sparar man för att sen använda för rekonstruktiv murning.

Ganska raskt inser man att detta förhållningssätt inte är självklart och att allt ovan med största sannolikhet skulle gått till återvinningscentralen (la déchetterie) om inte detta varit ett restaureringsprojekt med tydliga hållbarhetsförtecken och om vi inte kunna dra fördel av APEX specialistkunskap.

Bortskämd som man är numera med mycket god tillgång på ekologiska produkter i de flesta av våra livsmedelsbutiker och med COOP helt klart i spetsen, blir man aningen fundersam kring hur det står till med det utbudet här i södra Frankrike.

Glädjande nog fungerar det väl, med ett i stort sett komplett utbud av råvaror som är ekologiskt producerade (”bio”) och certifierade. Smöret och skinkan till den för mig smått heliga morgonmackan ”Sandwich au jambon cuit”, tomater samt lokal ekologisk äppeljuice och Fairtrade-märkt kaffe gör att jag kan känna mig nästan som hemma.

Att man sedan inte inför COOP’s geniala system med andel ekologiskt och miljömärkt som andel av hela köpet redovisat på kvittot eller deras tydliga hyllkantetiketter (som numer finns på ICA också) är ett litet bevis på att man ligger aningen efter på vår väg mot hållbar matproduktion.

Däremot ligger man, med sin långa högkvalitativa mattradition, långt framme vad beträffar säsongsanpassat och lokalproducerat som man ju tagit till verkliga höjder. Ett sorgligt kapitel är att gåslevern fortfarande är tillåten att producera på det vidriga vis som sker. En produkt lätt att välja bort!

Efter att ha lämnat ett snöigt, vackert men bitande kallt Sverige bakom mig befinner jag mig plötsligt mitt i ett vårväder med 12 grader plus istället och strålande sol. På vägen till Peyriac-Minervois för att spendera en vecka som hantverkare i vårt hus, stannar jag till och tar en bild av världsarvet Carcassonne och påminns om varför denna mytomspunna och historietyngda del av Frankrike är ett så unikt turistmål.

Man kan fascineras av Katarerna med sagoborgar på bergstopparna och deras rätt trevliga form av kristendom som de missionerade om men som slutade abrupt i det enda korståg som haft Europa som mål, det albigensiska, där katolska kyrkan så grymt utraderade dem vilket blev starten på inkvisitionen.

Eller så vill man besöka gamla fästen för Tempelherreorden som var väl representerade här med stora ägor.

Eller kanske en utflykt nästgårds till Rennes-le-Chateau där den fascinerande prästen abbé Saunière vid 1800-talets slut renoverade sin kyrka och lilla avlägsna by så storstilat att alla var övertygade att han hittat Katarernas skatt!

Kanske vill man åka bobåt längs vackra Canal du Midi som skär tvärs genom Aude på sin väg från Medelhavet till Atlanten eller titta på de talrika lämningarna här från Romarnas tid.

Ja möjligheterna är otaliga har vi insett efter bara ett knappt år som Peyriacois (benämningen på innevånarna i vår lilla by) men kanske räcker det att en av dagarna bara köpa en färsk tryffel och göra sig en enkel pasta och njuta något av de numer högt uppskattade vinerna från Languedoc-Roussillon i vars mitt Aude befinner sig.

Efter en vintrig och lärorik söndag i vackra Eksjö med min nye vän Lennart, en av Sveriges främsta praktiska dendrokronologer, så är jag redo att i veckan åka till Peyriac för att ta träprover.

Helt plötsligt inser man att borra ur en borrkärna ur en stock som kan förefalla så enkelt är den första och ganska avgörande delen av ett litet forskningsprojekt.
Momenten är många för att få ut ett fullvärdigt prov ur en stock och inte lär det bli enklare när stocken inte längre, som nu idag, ligger på en arbetsbänk utan sitter i en vägg eller ännu värre tjänstgör som takbjälke.

En kort sammanfattning av viktiga saker att tänka på är dels att göra en omfattande beskrivning av fastigheten och de geografiska och med det vädermässiga omständigheterna i omgivningen men också ta med så mycket som möjligt om husets kända historia i denna berättelse.

Sen kommer vi till tekniken där det gäller att borra ganska långsamt och rakt med stadig hand i rätt vinkel och mot den förmodade mittkärnan på stocken. Ju längre prov ju fler årsringar så ta alltså gärna provet från ett hörn på stocken istället för mitt på en sida eftersom man då ofta får ett längre prov.

Borrkärnan, som man försiktigt skjuter ut ur borrstålet och/eller plockar upp ur borrhålet med ett specialinstrument (om den är kvar där), förpackas sedan noggrant och märks upp med datum och referens till en detaljerad beskrivning av var den tagits. Sedan sänder man det hela till sitt dendrokronologilaboratorium som i mitt fall blir Lund och geologiska institutionen där.

Efter en god lunch hos Lennart och hans hustru med lite extra byggnadsvårdshistoria från unika Eksjö, bär det av hemåt. Dagen som varit oerhört lärorik är ett stort steg närmare en exaktare tidsbestämning av vårt fina franska hus och därmed komma lite närmare dess långa spännande historia.