Efter en frugal frukost då det visade sig att detta var den dagen detta år då båda bagerierna var stängda. Bagaren som driver sitt boulangerie är på välbehövlig semestervecka och det nya boulangeriet (som i grunden är bake-off vilket egentligen inte räknas som ett riktigt boulangerie här) har stängt måndagar. Så det blev en kall quiche och ett glas vatten, säkerligen är jag inte den första byggarbetare som startat dagen så.

Dagens första möte var med kommunens avloppspecialist och hans kollega. Två mycket trevlig herrar som kunde detta ut i fingerspetsarna. Inga problem att koppla på nya badrummet på bottenvåningen och när vit tittade på dagvattenavloppet på gården var det bara att konstatera att det är medeltida och ingen har en aning om vart det tar vägen, men funkar gör det och det för de ibland enorma mängder regn som kan komma från Montagne Noir.

Vy in mot dagvattenavloppet som gärna besöks av byns få råttor sägs det.

Nästa möte var med en mycket trevlig sotarmästare som gav mig kloka råd, om än inte de jag absolut helst ville ha. Att göra om öppna spisen på bottenvåningens till spisfläktutsug var inga problem, OM man gjorde en botten längst ned och tillverkade röret av rostfritt. Med den ofullständiga förbränning som kännetecknar klimatet här är alla medeltida skorstenar i mycket dåligt skick med bruk och stenar som faller kontinuerligt (och en 2kg sten som faller 10 m blir en avsevärd kraft när den hamnar längst ned).

Vy upp i skorstenen

Samma var skicket på första våningens skorsten och om man vill ha kamin vilket är vår tanke är det ny skorsten bredvid som gäller, med isolerat rör enligt moderna normer.

Så var det då dags att ta sig an kompressorn och bilhammaren och att få allt att fungera. Efter att ha läst bruksanvisningen var man helt på det klara med att chansen att överleva detta är ytterst begränsad och går det fel är det inte tillverkarens fel. Med ett tryck på strax under 7 bar är det dock ganska stora krafter man har att göra med så försiktighet är klokt.

Skyddsutrustning på plats, verktyget monterat, trycket uppe ja så var det då bara att köra. Jämfört med den halva kvadratmeter jag befriade från gips och puts sist innan handleden gav upp var detta något helt annat. Halva rummets väggar klara efter 2,5 timmar och då med kontinuerliga pauser för att inte överhetta min kompressor.

Utmaning är framförallt att ta bort tillräckligt men inte för mycket. Jag får domen imorgon när min handledare från APEX gör sitt första pass tillsammans med mig.

150 kilo gravats (putsrester) senare efter en vända till återvinningscentralen så var man ganska mör.

Dags att gå hem och äta middag tänkte jag men då ringde min rörmokare som just fått möjlighet att komma förbi så raskt tillbaka till huset för att planera vatten och avlopp. En särdeles trevlig herre som jag ej träffat tidigare men som är vän med min takläggare guidade mig med fast och vänlig hand i de delar av franskt rörmokeri som jag inte behärskar (typ allt) och hittade massor av bra lösningar. Nu skall hustrun och jag göra slutliga ritningen på kök och badrum så att han kan rekommendera enklare design av dragningen och sedan offerera det som jag inte skall gör själv. Vi pratade också kort om hållbarhet och jag berättade att jag kommer att be honom offerera PVC-fria avloppsrör vilket han såg fram emot.

På vägen hem blev det en öl hos Le Coin d’Armando, vår lokala bistro där jag träffade två engelska pensionerade lärare som glädjande nog visade sig vara våra grannar ett par hus bort. En bekantskap jag ser fram emot att odla.

 

 

Dagen inleddes i vår församlingskyrka L’eglise de la transfiguration du Christ (Jesus lär ha fått ett gudomligt ögonblick, då han även förändrades kroppsligt, under sin levnad och detta skedde på berget Thabor). Cirka 600 år senare byggdes de första delarna av vår kyrka och redan på 1100-talet kom så det klocktorn man fortfarande använder. Vid mässan idag 10.30 var kyrkan i stort sett full, kanske runt 150 personer i olika åldrar. Gudstjänsten är ju snarlik vår protestantiska men med än mer deltagande av församlingen och naturligtvis den trevliga traditionen med Fridshälsningen mitt under gudstjänsten då alla reser sig och skakar hand med de närmast stående.

Sedan var det dags att träffa månglarna efter att ha insupit Guds ord, fyra loppisar avverkades och dessa ”vide-greniers” är verkligen bra loppisar där man kan göra fynd och till bra priser.

Jag inhandlade en bygghjälm i nyskick och EU klassad, för 1 euro och en murslev för 2 euro samt fick två sparrisar gratis av grönsakshandlaren så det blev en billig söndag. Loppisbesök är intensivt och även hundar måste vila.

Man slås av att det är så otroligt vackert i våra trakter, Minervois och Corbières och med Montagne Noir i bakgrunden blir de skira gröna vingårdarna magiska.

Dagen avslutades med gyckleri. I vårt ”Folkets Hus” uppträdde Laeticia JOLLET på piano och Antoine GARRIDO sång med programmet ”Chansons françaises de toujours”. Antoine som är lokal framgångsrik sångare och skådespelare rev av mängder av fina Breltolkningar och en och annan Piaf elegant ackompanjerad av Laeticia som bor i grannbyn Villeneuve-Minervois och också är proffsmusiker.

Så avrundades dagen med en Peyriacois som i detta fall alltså inte var en av innevånarna somockså kallas så, utan en fin färsbiff med bacon och ost tillredd av vår eminenta slaktare Dos Santos.

Efter en sedvanlig fransk frukost (med baguette au jambon, jus de fruit, croissant et un café) var det så dags att börja jobba. Men jag lyckades fördröja det ytterligare någon timme med ett besök på Mr Bricolage för att köpa skyddsmask och hjälm. Skyddsmasken blev en billig variant eftersom jag glömt filter till våra nya fina proffsmasker (men hustrun tar med dessa nästa vecka) och hjälmar var helt enkelt slut. Så resten av dagen har jag varit iförd keps med golvtrasa under och ut över axlarna och säg ut som en blandning av Lawrence av Arabien och en brandman från New York på 50-talet.

Så var det då dags att angripa taket i lilla rummet på bottenvåningen. En av få delar i huset som var i förhållandevis dåligt skick och måste göras om. Detta är det första projektet där APEX kommer att vara handledare och jag göra jobbet. Innan dag ett av detta som är tisdag nästa vecka vill jag ha rivit undertak och del av golv så att vi snabbt kan komma igång med det som jag verkligen behöver hjälp med, som inmurning av bjälkar.

Undertaket, som var gips på ett underlag av träribbor precis som taket köket som jag rev i januari, åkte ganska snabbt ned och resulterade i mycket mer rester än man kan ana och som alla skall transporteras till la décehetterie efter att ha sorterats i ”bois” (trä) och ”gravats” (murrester).

Sedan var det så dags att bända bort golvplankorna som säkerligen har legat där i hundratals år och det gick lätt och uppmärksammades endast av ett musskelett som väl blir vår hittills största arkeologiska fynd (ja, efter medeltidsfönstret en trappa upp förstås).

När de plankor jag i detta skede vågade ta bort, var nere så öppnade sig ett 6 m högt rum och gav en nästan kyrklig känsla. Vissa av plankorna som var i gott skick sparar jag för att ha att laga övriga golv med.

Efter två turer till återvinningsstationen med den trevlige herrn och hans lilla hund som tar emot aå vänligt var detta klart och imorgon är det söndag och då blir det ledigt och mässa och loppmarknader men först en riktigt lång och skön bastu på Bain de Minerve.

Under de kommande dagarna fram till 26 april skall jag för första gången skriva dagbok. En dagbok med bilder och berättelsers publicerad här i bloggen. En dagbok som förhoppningsvis skall visa att de ambitiösa föresatser vi har för denna sejour (hustrun ansluter om fyra dagar) blir verklighet.

Tanken är att nu ta det andra riktigt stora steget mot ett beboeligt hus. Vi har ju taket på plats sedan december numera förstärkt med ett ytterligare upplag mot granngaveln (förfärdigat i medeltida ek från det gamla taket, av vår expert på medeltida och hållbart byggande APEX).

Nästa stora steg är att få bort allt gips och puts från väggarna på bottenvåningen (till en början), Beställa indragning av vatten och avlopp, fundera på möjligheterna till kamin i salen och få klarhet i ventilation. Vidare skall vi börja planera för terassbyggnationen och förstås fortsätta utforska husets historia samt lära oss rekonstruktionsmura. Så programmet är tight och vi har redan nio möten inbokade.

Dag 1 den 15 april 2016

Första dagen började i Toulouse där jag efter att ha sovit några timmar på Premier Classe som är en väldigt basal variant av budgethotell som inte finns i Norden, men det var helt OK. Väl hos Interrent (Europcars billighetsbrand) som har ypperligt bra service på Toulouse Blagnac blev jag uppgraderad och kör nu en helt ny Hyundai som ser ut som en kiosk. Har febrilt letat efter förnybara alternativ eller elbil men hittills utan framgång.

Raskt iväg riktning Montpellier och efter lite köer på Toulouse periferique gick det sedan snabbt och enkelt på betalmotorvägen fram till Carcassonne. Väl i Carcassonne letade jag efter byggmarknaden Castorama som en av mina bästa vänner, som också är frankofil och bor på Atlantkusten, rekommenderar varmt. Men utan framgång så det fick bli BricoMarché som hade mycket vänliga och hjälpsamma expediter som snabbt hjälpte mig hitta anslutningsdelar till min tryckluftsdrivna huggmejsel som jag har med från Sverige. Vi pratade också kompressor men deras mindre variant hade inte tillräckligt luftflöde så det inköpet fick vänta. Murslevar, tråg, hinkar, spade, sand och hydraulisk kalk fick jag dock med mig.

Väl framme i Peryriac-Minervois kunde jag snabbt konstatera att här det Sydfransk vår (alltså ungefär svensk högsommar) med blommor och porlande floder (som resten av året oftast är uttorkade).

Den förstärkta väggen på vinden såg strålande ut och vid tretiden på eftermiddagen kunde jag officiellt ta emot och acceptera det färdiga takbygget enligt en enkel process som heter ”Procès-verbal de réception” så att garantin kan börja gälla.

Nästa steg var att tillsammans med mina två byggare börja planera byggnationen av terrassen vilken beräknas ske i september. Första skedet som nu pågår är framtagning av konstruktionsritningar.

Eftermiddagen avslutades med ett möte med kommunen kring hur avlopp och dagvattenavloppen är designade på vår gata. Vi har ett fungerande avlopp men måste stämma av nivåer innan slutplanering av det nya badrummet på bottenvåningen. På vår minimala lilla gård har vi också ett dagvattenavlopp som kan vara allt från ett hål med stenkista till ett riktigt fungerande system för dagvatten och dessa båda frågor fick inga direkta svar av kommunens mycket trevlige representant men väl ett beslut om möte på plats på måndag morgon tillsammans med hans kollega som är djupt insatt i byns alla avlopp.

Sist men inte minst inköpet av kompressorn som skall driva min hammare. Jag styrde bilen mot Mr Bricolage som är byns egen ganska välförsedda bygghandel och efter någon halvtimmes diskussion är jag nu med kompressor som om allt stämmer skall hjälpa mig att knacka bort runt 120 m2 puts på innerväggarna, men mer om det kommande dagar.

Dagen avrundades med en fantastiskt god lokal leverkorv och sedan en kvällspromenad denna magiskt vackra vårdag i en bykärna som sett likadan ut de senaste 600 åren.

Så var det då dags för en arbetssejour nere i Aude. Jag åker på torsdag och hustrun kommer efter några dagar senare för att tillsammans ta nästa stora steg i restaureringen av vårt medeltida hus.

Vi bor som vanlig hos vår eminente värd Nicolas som erbjuder lägenhet med självhushåll och pool son en del av den fina anläggningen Maison de Margot.

Vi har ett digert program framför oss den dryga vecka vi är där nere. Allt från att bygga nytt bjälklag mellan de två mindre rummen i den lägre delen av huset till att bila bort puts på alla väggar i bottenvåningen med vår nya tryckluftshammare.

Kalendern är också full av möten; jag skall träffa vår rörmokare för att dra upp planer för vatten och avlopp som i princip blir helt nya installationer, sen blir det ett möte med experten på eldstäder för att titta på möjligheten att installera en kamin till en av rökgångarna och också se över ventilationen i huset.

Det blir också denna gång som samarbetet med APEX, firman med smart affärsidé att hjälpa ”gör det självare” (DYI’s), inleds då de kommer att rådgiva vid bygget av det nya bjälklaget men också lära frugan och mig rekonstruktiv stenmurning så att vi kan fixa till de delar av muren som är i lite sämre skick.

En spännande programpunkt blir mötet med en av Audes mest framstående medeltidsarkeologer som skall komma och titta p huset nu när vi ”klätt av det” och hjälpa oss att bestämma ålder, ursprung och historia. Jag skall i detta sammanhang också besöka den vänlige tjänsteman på Archives Departemental i Carcassonne, som arbetar med att ta fram husets historia ur deras gömmor.

Ja som det framgår är det en fullspäckad agenda och då har jag inet ens nämnt fritidsplanerna som är att besöka några av de talrika loppisar som finns i trakten för att börja köpa in utrustning och möbler m.m. som vi strävar att till närmare 100 % hitta återanvänd (med undantag för sängar och några andra ting).

Och så skall vi besöka byns nya bageri så att vi fördelar gracerna rätt mellan det och det vi sedan tidigare haft som stamställe, Fleur de Boulange.

Mentalt är vi redan där men fysiskt blir det först mot slutet på veckan.

I helgen kom vår vänliga grannfru på landet med tre böcker av den brittiske författaren Peter Mayle, om hans och hans hustrus tid i Ménerbes i Provence (26 mil öster om oss).

Jag har direkt kastat mig över den första: Ett år i Provence, som kom redan 1989 och beskriver deras upplevelser efter att med hundar och pick och pack lämnat England för franskt lantliv. Mayle skrev ett antal böcker på samma tema varav denna första till och med blev TV serie på 90-talet.

Den är en av böckerna på min läslista som fylls på vartefter och nu börjar bli ganska diger efter många fina tips från vänner och bekanta, på böcker som beskriver novisers första tid i Frankrike.

Ett urval…

Ett år i Provence, Peter Mayle

Priset på vatten i Finistère, Bodil Malmsten

Alltid Provence, Peter Mayle

Tillbaka till Provence, Peter Mayle

 

Och så kan man ju alltid läsa några andra svenska bloggar från Le Sud.

Tips på bra läsning och bloggar emottages gärna!

 

 

 

Om tre veckor bär det av till Peyriac för att verkligen börja att restaurera husets innandöme. Nu är det dags att göra verklighet av att detta skall bli lite av ett testlaboratorium för hållbara tekniker och lösningar.

Efter att har arbetat sedan 90-talet med ekologiska- och sociala hållbarhetsfrågor inom näringslivet är det med tillfredsställelse jag börjar denna resa. Jag har förmånen att kunna vara hur jobbig som helst med att hitta rätt lösningar, det ”drabbar” bara mig och min hustru och de få gånger det verkligen är dyrare, vår ekonomi.

Kommer vi att lyckas då? Ja en sak är säker inte kommer det att bli en fullt hållbar byggnation ty dit har samhället som helhet långt att gå. Men vi kommer naturligtvis att undvika all de enkla fällorna som PVC, ovanliga metaller och persistenta kemikalier och dessutom köpa så lokalt och juste producerat vi kan.

Vi baserar hela processen på den vetenskapligt robusta definitionen av hållbarhet som Det Naturliga Steget (in English, en Francais) forskat fram och som idag är ledstjärna för otaliga företag, organisationer och städer världen över.

Rent praktiskt kommer vi såväl för restaureringsprocessen som senare vid uthyrningsverksamheten att använda oss av miljö- och hållbarhetsmärkningar som Svanen, EU Blomman och Green Globe som inspiration med en fast avsikt att framöver kunna märka oss med någon av dessa.

Hittills har vi i samband med takrenoveringen självklart valt bort impregnerat virke och istället använt oss av lokal Douglasgran som dessutom är termitsäker. Vi har inlett diskussionen med vår elektriker kring att finna PVC-fri kabel som faktiskt till och med tillverkas i Frankrike. Och självklart har vi beslutat oss för att renovera alla murade väggar med klassiskt kalkbruk och ta bort det cementbruk som letat sig in huset de senare århundradena.

Jag har ju i en tidigare episod berättat om äventyret med att återvinna den asbest som fanns i huset och det är väl ett väldigt tydlig exempel på hur komplicerat det blir när man inte tänker efter före. Vi kan försvara oss med att då på 40-talet ”visste vi inte” men det håller förvisso inte idag. Vi vet vad vi inte skall släppa ut i systemet och speciellt när vi bygger så är det viktigt att göra rätt ty det vi gör blir kvar i kanske flera hundra år.

När man har fördelen att få arbeta med ett medeltida hus blir det alldeles speciellt uppenbart att man bara är satt att förvalta det en kort tid av dess levnad och då känns det extra viktigt att förändra och förbättra i harmoni med dess själ.

Vår region Languedoc-Roussillon-Midi-Pyrénées uppstod när Frankrike 2014 beslutade sig att gå från 22 till 13 regioner och Languedoc-Roussillon och Midi-Pyrénées blev ett.
Historiskt var Frankrike indelat i provinser men dessa ersattes året efter revolutionen av departement som idag är 101 st. till antalet och är en lokal förvaltningsindelning (vårt heter Aude och har nummer 11).

1982 kom så en lag om regionindelning där ytterligare en nivå mellan departement och staten lades till (i många fall hade regionerna liknande geografisk teckning som de gamla provinserna). Dessa styrs av ett folkvalt ”conseil régional” under ledning av en President. Inom regionen hanteras infrastruktur, jordbruksfrågor, turism, utbildning och forskning samt åtgärder för att stimulera ekonomisk tillväxt. Nyvald president för vår region (grönmarkerad på kartan) med det långa namnet är Toulousefödda Carole Delga (PS, Parti Socialist).

Ett demokratiskt instrument som står till regionernas förfogande är folkomröstningen, något man kommer att använda sig av för att hitta det rätta namnet på den nya stora regionen, innan juli i år. Just nu pågår förslagsställandet och även här kan alla medborgare deltaga.

De namn som det spekuleras kring mest verkar vara ”Languedoc Pyrénées”, ”Occitanie”och Le Sud eller ”Sud de France”. Flera av dessa och övriga nedan listade från en tidningsenkät, har dock sina problem med minoriteter som kan känna sig uteslutna och andra historiska komplikationer.

Grand Sud
Languedoc
Languedoc Pyrénées
Languedoc Roussillon-Midi-Pyrénées
Occitanie
Occitanie Catalogne
Occitanie Pays Catalan
Midi
Midi Languedoc
Midi Roussillon
Pays d’Oc
Pyrénées Méditerranée
Sud de France

Men vad är då kantoner och agglo?

En agglomeration är en sammanslutning av kommuner runt en huvudort, i vårt fall Carcassonne och 73 kommuner till i närområdet och det finns totalt 174 sådana strukturer i Frankrike. Dessa kan till exempel samordna frågor som vatten och avlopp och med fokus på utveckling av lokalsamhället.

En kanton var ytterligare en indelning som stammar från revolutionen och omfattade ofta runt 20 talet kommuner med ansvaret för gendarmeri, skattväsende och fredsdomare, bland annat. Detta system verkar vara under avveckling och antalet kantoner har halverats. Peyriac var tidigare Cantonhuvudstad men ingår nu in kantonen Le Haut-Minervois tillsammans med 22 grannkommuner.

Languedoc-Roussilons vapen

På Wikipedia kan man läsa om hur det hela egentligen hänger ihop och lätt är det inte! Dessutom tillkommer ju samma system att omfatta Frankrikes besittningar andra delar av världen.

Som obotlig historieintresserad romantiker och frimurare har trakternas rika historiska tradition med tempelherrarnas närvaro och det faktum att det är Katarernas hembygd kraftfullt bidragit till, intresset för och, att vi hamnade i just Aude.

Tempelherreorden ägde under en period Peyriac-Minervois och kringliggande landområden efter att en av de ledande figurerna i Katarernas land, Raymond Roger Trencavel, tappat sin maktposition efter det Albigensiska korståget som utlystes 1209 av påven Innocentius III. I samband därmed övergick området därefter till riddarna av Sankt Johannesorden av Jerusalem

Men vilka var då de mytomspunna Katarerna, dessa djupt troende kristna som utmanade den Katolska kyrkan genom att leva med en kristen världsbild som var betydligt mindre straffande och begränsande än den som kyrkan stod för på denna tid. Dessa fritänkande och i högsta grad fredliga ”Bons Hommes” spred sig och började snart upplevas som hotande av katolska kyrkan till den grad att man 1209 alltså genomförde det enda korståg som kom att gå i och mot Europa, det Albigensiska.

Efter korståget följt av 20 år av krig ivrigt påhejat av kyrkan med oerhörda grymheter i IS-klass var katarernas saga all men det hela hade dessutom inspirerat katolska kyrkan att inrätta inkvisitionen som en fast institution som kom att terrorisera Europa 600 år framåt. Först 1998 öppnade katolska kyrkan delvis sina arkiv och offentliggjorde sanningen bakom detta.

Själva ordet ”Cathar” kommer från grekiskans katharós som betyder ren. Deras grundvärderingar var grannsämja, människors lika värde och välgörenhet, alltså det så viktiga kitt som håller samman stora som små samhällen och skapar tillit. Detta kombinerades med en dualistisk gudssyn, ett universum av gott och ont, ljuset kontra mörkret och en bra Gud i den andliga världen och en ”ond Gud” i den materiella världen. Man tog ett tydligt avstånd från den katolska kyrkans rikedom, hierarkiska system och överdåd. Ursprunget är oklart men kan möjligen härledas från sufism, zoroastrianism och buddhismen och rent geografiskt närmast från Mellanöstern.

Katarerna trodde på själens återfödelse och deras förkunnare, prefekterna, eller ”de fullkomliga” höll sig från alla livets fysiska njutningar och levde i kyskhet, var vegetarianer och fastade ofta. Men av den vanlige Kataren krävdes inte att han skulle leva asketiskt och prefekterna levde själva nära folket och som en del av samhället. Gudstjänstritualen kännetecknades av enkelhet och kunde ofta ske ute i Guds natur och med Nya Testamentet på det enkla altaret, ibland kanske bara en stor sten med en duk. Predikan och välsignelsen samt brödbrytande var de viktigaste sakramenten och man var övertygad om att ”Guds ord väckte ängeln i människan”.

De sista Katarerna höll länge ut i den otillgängliga fästningen Montsegur men efter en lång belägring var deras öde beseglat och de 200 prefekterna avrättades 1244 i en masslakt då de vägrade att konvertera till katolicismen.

Avslutningsvis och för att få en mer positiv knorr på denna sorgliga historia kan jag inte låta bli att dela med mig den limerick som min gode vän och limericksmed Gunnar, förfärdigade i samband med att vi förvärvat vårt hus i Peyriac-Minerovis och som kommer att finnas på en hedersplats i hallen (jag ber redan här både författaren och bloggens utländska läsare om ursäkt för att Google translate trots sin hela tiden förbättrade funktionalitet ännu inte bemästrar rimmade limerickar).

De forna katarerna
har rönt samma öde som tsarerna
så de är ett minne blott
men i deras franska slott
bor nu de nordiska barbarerna