På en stor ”vide-grenier brocante” (loppis) inhandlade vi igår en ”Marteau à piquer” ett verktyg som är ett måste när man skall ”piquer” husets alla innerväggar. Vanligen har väggarna först ett cirka centimetertjockt lager av gips ”plâtre” och därunder cirka 2,5 cm med kalkputs ”enduit” som oftast allt skall bort. Sitter kalkputsen väldigt bra och man har för avsikt att åter putsa ytan kan man lämna områden av denna men samtidigt vill man ju gärna se hur muren ser ut under.

Vid detta arbete är ett verktyg som detta till stor hjälp då det har en tyngd som ger effekt och en sida bred som ett stämjärn med vilken man slår bort ytgips och ytputs samt en spetsig yta som används för att picka ur löst sittande bruk mellan stenarna i muren för att sedan kunna ersätta detta med nytt starkt kalkbruk och på det sättet stärka muren för de kommande hundra åren.

Helt klart en speciell känsla att hålla i detta verktyg då det och dess likar har använts av frie murare i väl över 800 år. Man blir ödmjuk och mycket inspirerad. Samtidigt blir man ganska snabbt varse sin begränsning och vi funderar redan på att första arbetsdagen på den kommande sejouren hyra in vår rådgivare för ytterligare en dag att starta upp oss och rätta till de värsta misstagen så att vi snabbt kommer på bana.
Uppskattningsvis har vi sisådär en 135 m2 mur och korsvirkesvägg att ”pikera” innan vi är klara och då är liknande arbete med golv och tak inte inräknade. ”Do it yourself” får en ny innebörd när man köpt ett medeltida hus.

Redan fem minuter efter att vi kommit till huset denna morgon öppnades fönstret en trappa upp och grannfrun tittade ut och undrade om vi ville komma in på ”une café amicale” vänskapskaffe. Sagt och gjort vi körde först första svängen till återvinningsstationen med rivningsrester och köpte en blomma på hemvägen och stegade in i grannhuset.

Den mycket älskvärda damen som bor där tillsammans med sin vuxne son visade sig ha ett stort intresse för historiska byggnader och dessutom för femton år sedan ha varit spekulant på vårt hus.

Hon gav oss sitt hus historia vars anor dateras till mitten av femtonhundratalet och precis som vårt var hem för den lokala noblessen. Männen och de halvvuxna pojkarna flyttade till slottet som ligger 50 m söder om vårt hus medan kvinnorna och barnen bodde i husen kring hennes och vårt.

Vi fick inte bara en kopp gott vänskapskaffe utan också en rundvisning av hela fastigheten från tak till källare med en enligt legenden befintlig, men ännu ej funnen hemlig gång till den befästa kyrkan som ligger ytterligare 50m norrut och har sitt ursprung delvis från 900-talet.

Avslutningsvis fick vi också en insikt i verkligheten vad det gäller komplexiteten i gränsdragningar i djupt integrerade fastigheter av åldrigt ursprung. Fransmännens lantmäterikarta som heter ”le plan cadastral” har någorlunda koll på husens yta på mark men ovan mark kan det vara och är ganska ofta en röra när husens våningar går in i varandra. Det finn också ett gammalt franskt ordspråk som ganska bra beskriver (o)vanan att ta för sig lite av andras mark och egendom ”qui va à la chasse perd sa place” alltså att om man inte håller koll och är närvarande hela tiden är det lätt att en del av ens fastighet bebyggs eller belastas av någon av grannarnas funktioner.

Så visst är det lite mer av ”vilda södern” vad gäller fastighetsbeståndet, bygglov och annat men då också med fastigheter med en ibland nära 1000-årig historia och i Sverige har vi ju tendensen att vara oeniga grannar emellan om innehav med betydligt kortare historik.

Sedan köpet har vi skämtat om att vi i något hålrum säkert kommer att hitta Katarernas skatt (det som vissa tror är den Heliga Graalen) och redan nu har vi funnit vår skatt. Vid sidan av att vi hittade 1,50 euro på gårdstaket när vi började riva detta så fann vi en verklig skatt igår när vi öppnade upp väggen i salen en trappa upp och hittade det igenmurade fönstret som syns på utsidan av gaveln.

Detta fönster med sin konstnärligt utformade ”arc en accolade” i fasaden, har vi hela tiden haft ambitionen att öppna upp och det är något som STAP, bygglovsmyndigheten, i princip sagt ja till, givet att vi sätter in ett tidstypiskt fönster.

Både vi och vår kunnige rådgivare från APEX hade räknat ut att fönstret troligen inte var öppningsbart eftersom om man mätte från utsidan så skulle yttermuren täcka halva fönstret på insidan vilket ju skulle vara en missräkning! Nåväl när så vår vän från APEX kastade sig över innerväggen uppbyggd av 2,5 cm tjocka tegelplattor och fick upp ett hål stort nog att titta in genom såg vi för första gången vårt medeltida fönster från insidan. Glädjen och överraskningen blev stor när vi kunde konstatera att ytterväggen böjde av utåt och fönstret var fullt tillgängligt och dessutom med en elegant liten nisch med en hylla nere till höger.

Dessutom visade sig resterna av en stenspröjs på den övre delen av fönsteröppningen. Det var ganska lätt att ta beslutet att detta skall vi återställa till att bli en ”ikon” för vårt fina franska hus även om detta kan komma att bli en ganska kostsam resa.

”Arc en accolade”, överstycke med falskt valv, uthugget eller mönsterskuret i sten är väl representerade i slutet av medeltiden och ”det finns flera avbildningar av en tidig variant från 1460 i boken om turneringar av kung René”. Mönsterskurna varianter av samma typ förekommer in i mitten av 1500-talet.
Källa: “Le castrum de Peyriac Minervois” av Frédéric LOPPE et al

Efter en dag fylld av kalkdamm, uppknackade hål och kollade bjälkar tillsammans med vår vän från APEX har vi gjort en detaljerad diagnostic av hela husets konstruktion. Vi har kollat i detalj bärighet och skick på olika konstruktioner från alla olika (fem?)sekel.

Vy mot taket i kök med medeltida takbjälkar, troligen svärtade av rök från mångårig matlagning.

Slutsatsen är glädjande nog att såväl stenmurarna som korsvirkeskonstruktioner och bärande bjälkar alla var i ”un bon condition” och i vissa fall i mycket gott skick. Sammanfattningsvis kan man säga att halva huset är byggt med klassiska kalkmurade stenväggar (de båda fasaderna mot gatorna) och halva i korsvirkeskonstruktion med lermurad fyllning. Alla bärande bjälkar är av ek av mycket hög kvalitet och i god kondition (förutom vissa takbjälkar).

Fanns det då inga dåliga nyheter? Jovisst, träplankorna i golvet en trappa upp har blivit förstörda till följd av kondens då endast nedre våningen varit uppvärmd de senaste decennierna.

Som vi redan konstaterat var yttertaket i dåligt skick men faktiskt bättre än vi trott och det finns en möjlighet att reparera det istället för att byta ut helt.

Summan av kardemumman är att nu ser kåken ut som en rivningskåk men vi vet vad vi skall göra den här helgen när vi börjar vårt omfattande arbete med att ”piquer” väggarna, att hacka bort gips och löst sittande kalkputs för få en bra yta där ny kalkputs kommer att fästa väl. En annan slutsats är att det snabbt uppstår stora mängder spill som man måste transportera iväg till återvinningsstationen ”la décheterie” och att andningsskydd och glasögon är ett måste och helst en hjälm.

Vinerna från Minervoistrakten har precis som resten av Languedoc-Roussillon sett en strålande uppgång de senaste decennierna. De druvor som dominerar är Mourvedre, Grenache och Syrah och ibland lägger man till Cinsautdruvan för att ge lite extra finess.

La Tour Saint Martin har sitt ursprung bland legendariska katarerna men kooperativet i sin nuvarande form grundades 1930 och består av 55 vingårdar på tillsammans 300 hektar.

Jordarna består av lera och kalksten med steniga terrasser med utsikt över l’Argent Double flodens dalgång. Vinerna sägs få sin specifikt fylliga smak tack vare värmen, vinden från bergen i Montagne Noir och närheten till Medelhavet. Vår by Peyriac-Minervois hämtar också sitt namn just från den steniga marken, det occitanska ordet Peira som uttalas ”Peiro”, betyder just sten.

Ett av prestigevinerna är just Chateau de Peyriac. Ett vin som låtits mogna på svala ekfat och som när det förvaras svalt och skyddas mot temperaturförändringar kan åldras fint i upp till 15 år.

2015 beräknas ha varit ett bra vinår i regionen kvantitetsmässigt och troligen också kvalitetsmässigt.

A votre santé!

Via vår mycket vänlige regionansvarige hos MPF (Maisons Paysannes de France) som vi träffade redan vid andra besöket i somras, fick vi på ett tidigt stadium kontakt med APEX en ganska nystartad firma med tre engagerade unga och kunniga hantverkare som specialiserat sig på ekologiskt hållbara och traditionella tekniker vid restaurering av skyddsvärda hus.

Som en skänk från ovan visade det sig att en av deras affärsidéer är att fungera som rådgivare åt personer som vi, som själva avser göra stora delar av restaureringen.
Det hela börjar alltid med en diagnos av huset så därför skall vi inleda nästa veckas besök med att krypa igenom hela huset från botten till vind tillsammans med en av dem och besluta om alla detaljer i restaureringen och dra nytta av hans breda kunskap inom material och tekniker kopplat till miljösmart byggande.

En annan trevlig detalj i deras verksamhet är att de bloggar om projekten, för att dela kunskap och idéer och därför har husifrankrike.com nu en fransk systerblogg!

Sista besöket hos de rådgivande myndigheterna denna gång var hos CAUE (Conseil d’Architecture, d’Urbanisme et de l’Environnement) som har som sina uppdrag att främja den arkitektoniska kvaliteten och hållbarhet i Frankrike.

Detta gör de genom utbildning och rådgivning för såväl proffs som amatörer och myndigheter. Även denna rådgivning gavs av en senior arkitekt och var gratis. Också här lyckades vi boka tid med bara några dagars varsel.

En mycket vänlig och kunnig arkitekt tittade på vårt förslag och inte helt oväntat var hans råd helt i harmoni med de vi fått av STAP.

En rolig anekdot lärde oss att minnas att fasader var putsade redan på medeltiden och såg inte ut som vi kanske ofta föreställer oss franska äldre hus idag med en salig blandning av olika slag av sten, tegel och mureri. Detta kallar franska arkitekter för ”vitsnösyndromet” syftande på en fransk film som släpptes strax efter kriget då alla fasader var i uselt skick och skapade bilden av att det nakna murverket var det typiska franska husets fasad.

Tvärtom försökte man på medeltiden och framåt alltid putsa husen med kalkputs för att dölja den ofta ojämna murningen av sten från trakten och på det sättet få det mera likt ett högreståndshus.

Vår slutsats blir att över tid ha målet att putsa huset med kalkbruk i en kulör hämtad från sandbankarna vid det lokala vattendraget l’Argent Double, som rinner genom Peyriac och helt visst har försett de lokala murarna med sand sedan urminnes tider.

Bakom en diskret port vid en small, lång gata mitt i Carcassonne ligger STAPs Audekontor. STAP står för ”Services Territoriaux de l’Architecture et du Patrimoine” (hette tidigare i en annan regional indelning SDAP).
STAP har tre uppdrag nämligen att rådgiva, att kontrollera och att bevara de skyddade delarna av Frankrikes natur- och kulturarv. L’architecte des bâtiments de France som är chef för STAP är statens beslutande organ och dit kommunerna i regionerna sänder de bygglovsansökningar de får in gällande K-märkta och skyddsvärda fastigheter.

I entrén möttes vi av en mäktig Gargoyle hämtad från stadens stora borg La Cité och fortsatte en trappa upp för att möta vår förtjusande och färgstarka kvinnliga STAParkitekt som direkt tog sig an våra frågeställningar och började skissa på lösningar.

Hon ställde sig försiktigt positiv till att återöppna det igenmurade fönstret i vår troligen medeltida gavel och gav oss mycket värdefulla råd kring färgnyanser på fönsterluckor och de ursprungliga medeltida byggteknikerna.

Sen var det då dags att lyfta tanken på en terrass på taket och ganska direkt blev vi klara över att man inte tolererar några ”hål” i taken i en skyddad zon som Peyriacs bykärna. Efter en diskussion, där hon framhöll STAPs ambition att i största möjliga mån tillmötesgå önskemål om terrasser eftersom det ofta är en förutsättning för att gamla byggnader skall få nya engagerade ägare som kan vårda och restaurera dem, fick vi några spännande tips som vi kommer att utveckla i en kommande ansökan.
Fullständigt övertygade om att vår strategi att ”väcka den björn som sover” och ta all hjälp som tillhandahålls är den rätta, begav vi oss hem mot vår nya medeltida hemby efter väl förrättat värv.

Bild: Hustrun med glad Gargoyle (hustrun till vänster)

…kan vara ganska så komplicerat berättade den älskvärde äldre tjänsteman som tog emot oss på fredagsmorgonen i ”Archives départementales de l’Aude”s vackra kontors- och biblioteksbyggnad i Carcasssonnes norra utkant.

Efter att vi berättat om vår strävan att söka husets månghundraåriga historia fick vi ganska direkt rådet att låta honom hjälpa oss, ett erbjudande som naturligtvis lät för bra för att vara sant men nu har vi sammanställt en dossier kring det vi vet om huset och sänt till honom och så snart vi får något resultat kommer det att resultera i ett blogginlägg!

Vi väntar med spänning.

Rue de la ville med vårt hus i fonden.

Så var vi då tillbaka i Peyriac-Minervois den lilla ort 26 km norr om Carcassonne som skall bli ett av våra hem från nu. Ett digert program med möten med myndigheter och rådgivare fyllde dessa fyra dagar och så avslutningsvis signeringen av l’acte final på måndagen innan hemresan.
Jag kommer att berätta i separata bloggposter om de fyra givande möten vi hade dessa dagar och vill först och främst konstatera att vår strategi att väcka de ”franska björnar som sover” känns så här långt klockren.
Man kan i flertalet ofta engelska on-linepublikationer läsa rådet att fråga så lite som möjligt för franska myndigheter och institutioner är krångliga att ha att göra med och oerhört senfärdiga. Så här långt har vi upplevt motsatsen till 100 %. De fyra möten vi haft bokade vi så sent som på dagen innan vi åkte ned (eftersom vi blev kallade till kontraktsskrivningen med kort varsel) men helt utan problem och ofta vid det första telefonsamtalet. Noteras att telefon är effektivare än mail fortfarande, i alla fall i denna del av Frankrike.
Hela besöket avslutades på måndagen den 7 september då vi på notariens kontor signerade det omfattande kontraktet tillsammans med säljarens representant och vår förtjusande mäklare från Immobilier du Minervois http://www.immo-minervois.com/ som gett oss en service och hjälp utöver det vanliga!
Döm om vår förvåning då hela processen sedan några veckor tillbaka är helt papperslös eftersom Frankrikes alla 9300 notarier har fått en egenutvecklad toppmodern programvara med presentationsskärmar och digital signering.
Efter att avtalet var klart tog vi en kaffe med säljaren och mäklaren vid byns nya bar och blev presenterade som nya Peyriacianer eller Peyriacois på franska!

Nu börjar äventyret på riktigt!