Efter genomgången av hela huset (diagnostic) tillsammans med APEX kunde vi konstatera att korsvirkesväggen på vinden inte var i sådan kondition att den måste restaureras, något som vår takentreprenör också bekräftade efter att ha rivit innertaket på vinden.

Detta har gjort att vi nu fick ekonomiskt utrymme att be om en offert för golvet i salen en trappa upp. Detta golv som konstaterades vara något kondensskadat efter att endast bottenvåningen varit uppvärmd de senaste decennierna och vars blindbotten av plank måste bytas. Bjälkarna av månghundraårigt timmer är i god kondition. Bild av salen 1 tr upp innan rivning av innervägg framför medeltida fönster

Detta är dock ett stort jobb då golvplattor i keramik skall tas bort (och sparas i de fall de är i gott skick) och sedan ganska stora mängder fyllning (troligen ett lager av upp till 20 cm sand på dryga 20 m2 skall bort och sist plankorna.

Bild av takbjälkar i gott skick, i innertak på bottenplan och blindbotten av kondensskadade bräder.

Vi planerar att lägga ett ekgolv av ganska stor dimension (både bredd och tjocklek) alternativt ett något tunnare, enklare golv i Douglasgran (ännu mer termitsäkert) som sedan isåfall skulle få en klassisk fransk begagnad parkett ovanpå.

Vi ser nu med spänning fram till vad vår entreprenör kommer fram till under helgen när han knåpar med denna offert.

I början av vår jakt på ett hus i Frankrike lärde vi oss ganska snart att på gamla stenhus är det främst taket som är den svaga länken. Ett nytt tak kostar från 150.000:- SEK och uppåt beroende på storlek, konstruktion och material. Redan från dag 1 när vi första gången funderade på att lägga ett bud på huset visste vi att taket på vårt hus måste göras om totalt. Nu är det dags!

Vi tog på ett tidigt stadium in en lokal, välmeriterad takbyggare och murare som dels hjälpte oss med en första statuskontroll av huset innan köp och som vi sedan bad om en offert på omläggning. I första skedet föreslogs takomläggning och ommurning av övre delen av korsvirkesväggen mot söder. Efter den djupare ”diagnostic” som APEX hjälpt oss med kunde vi tillsammans med vår entreprenör nu konstatera att korsvirkesväggen nog är OK men att hela taket skall göras nytt. Vi köper rivning, bortforsling av massor och timring av ny takstolskonstruktion med yttertakbeläggning samt tegel.

Nu kommer första tillfället att verkligen ta höjd för att detta skall bli en hållbar restaurering i ordets alla bemärkelser. Vi har bett att få in produktblad på de material som skall användas och har redan tagit beslut om att ersätta allt i offerten föreslaget tryckimpregnerat virke med Douglasgran (Oregon Pine) som naturligt har motståndskraft mot såväl termiter som andra odjur och är rötbeständigt och formstabilt. Den odlas lokalt i Sydfrankrike och är aningen dyrare i inköp.
Av tradition återanvänds 50 % av teglet (dalkuporna) som toppkupor för att dels spara på resurser och dels för att kontinuerligt få ett patinerat utseende på de så typiska gula tegeltaken.

I början av december är det dags – vi väntar med spänning!

Vår trevlige värd på Maison Margot, vårt stamställe tills vi kan bo i eget hus, upplyste oss om var man hittar den lokala ”déchètterie” alltså återvinningsstationen. Den ligger bara fem kilometer norr om Peyriac-Minervois och liknar en mindre svensk motsvarighet men med några färre fraktioner och tyvärr fortsatt en, som får mycket volymer nämligen: deponi.

Bra att man återvinner metall, trädgårdsavfall, murningsrester, kartong och papper, trä och naturligtvis elektronik och farligt avfall men här finns helt klart en möjlighet att också fasa ut deponifraktionen framöver.

Men där vår franska station slog våra svenska med hästlängder så var det med service. Även om man stängde 2 timmar för lunch mitt på dagen på känt sydfranskt manér, så är mannen som sköter stationen en av de mest serviceinriktade och trevliga vi träffat på.

Efter sju resor har vi återvunnit över 500 kg ”gravats” alltså murrester och är ganska slut men har lärt oss att återvinning funkar bra i Frankrike och är gratis för medborgaren, vilket är tur när man skall restaurera ett stenhus från grunden för det blir snabbt stora mängder!

Ytterligare ett område att få förmånen att sätta sig in i är elförsörjning av huset. EDF är idag världens kanske största energibolag med global verksamhet men framförallt i princip helt ägandeskap av den franska marknaden.

ERDF är deras systerbolag som ansvarar för distributionen. Båda dessa verkar fransmännen älska att bedyra sin hatkärlek. Och visst kan man förstå lite av frustrationen. El-centralen skall sitta där den alltid suttit och får inte flyttas i ett befintligt hus och de externa luftledningarna har en del i övrigt att önska när det gäller installationselegans.

Elinstallationen i vårt hus dömdes med rätta ut redan vid säljarens lagstadgade besiktning och vi har hela tiden varit inställda på att göra om totalt. Nu var det dags för första steget i detta och få en fungerande el central med en jordfelsbrytare och två jordade uttag bredvid, för att få byggström.

Vi fick, av vår alltid lika behjälpliga mäklare, tips om en ung duktig elektriker som tagit över sin fars klassiska företag i regionen. 11.00 punktligt stod han där på måndagen för att ge oss råd och dåd. Som urbota svensk tänkte jag beställa 400 volt och 16 ampere för att få det jag är van vid och med tillräcklig kapacitet. Så funkar det inte i Frankrike, i varje fall inte i Peyriac. Här finns 240 V enfas med 15, 30 eller 45 amperes strömstyrka. Efter en ganska lång utläggning om fördelarna med detta (där jag ganska snabbt tappade tråden lite till följd av språkförbistring och mycket på grund av min rudimentära förståelse av elektricitetens spännande värld) erbjöd han sig att fixa det hela till ett juste pris.Dessutom lovade han att ta kontakten med ERDF för att få igång mitt abonnemang.

Självklart skall huset drivas med hållbar el och vi har redan varit i kontakt med enercoop som är ett alternativt elbolag som tillhandahåller förnybart producerad el och även dessa kände han väl till och lovade att ta kontakt med. Däremot behövdes inte det ”consuel” som jag hade frågat om. Detta är tydligen en form av certifikat för en ny anläggning för att den skall få kopplas in på nätet. En tidigare anläggning som görs om skall dock inte behöva detta informerade mig min nye elektrikervän.
Det enda jag ännu inte hunnit berätta för honom är att alla installationer skall göras med PVC-fri kabel men det fixar han nog galant också!

På en stor ”vide-grenier brocante” (loppis) inhandlade vi igår en ”Marteau à piquer” ett verktyg som är ett måste när man skall ”piquer” husets alla innerväggar. Vanligen har väggarna först ett cirka centimetertjockt lager av gips ”plâtre” och därunder cirka 2,5 cm med kalkputs ”enduit” som oftast allt skall bort. Sitter kalkputsen väldigt bra och man har för avsikt att åter putsa ytan kan man lämna områden av denna men samtidigt vill man ju gärna se hur muren ser ut under.

Vid detta arbete är ett verktyg som detta till stor hjälp då det har en tyngd som ger effekt och en sida bred som ett stämjärn med vilken man slår bort ytgips och ytputs samt en spetsig yta som används för att picka ur löst sittande bruk mellan stenarna i muren för att sedan kunna ersätta detta med nytt starkt kalkbruk och på det sättet stärka muren för de kommande hundra åren.

Helt klart en speciell känsla att hålla i detta verktyg då det och dess likar har använts av frie murare i väl över 800 år. Man blir ödmjuk och mycket inspirerad. Samtidigt blir man ganska snabbt varse sin begränsning och vi funderar redan på att första arbetsdagen på den kommande sejouren hyra in vår rådgivare för ytterligare en dag att starta upp oss och rätta till de värsta misstagen så att vi snabbt kommer på bana.
Uppskattningsvis har vi sisådär en 135 m2 mur och korsvirkesvägg att ”pikera” innan vi är klara och då är liknande arbete med golv och tak inte inräknade. ”Do it yourself” får en ny innebörd när man köpt ett medeltida hus.

Redan fem minuter efter att vi kommit till huset denna morgon öppnades fönstret en trappa upp och grannfrun tittade ut och undrade om vi ville komma in på ”une café amicale” vänskapskaffe. Sagt och gjort vi körde först första svängen till återvinningsstationen med rivningsrester och köpte en blomma på hemvägen och stegade in i grannhuset.

Den mycket älskvärda damen som bor där tillsammans med sin vuxne son visade sig ha ett stort intresse för historiska byggnader och dessutom för femton år sedan ha varit spekulant på vårt hus.

Hon gav oss sitt hus historia vars anor dateras till mitten av femtonhundratalet och precis som vårt var hem för den lokala noblessen. Männen och de halvvuxna pojkarna flyttade till slottet som ligger 50 m söder om vårt hus medan kvinnorna och barnen bodde i husen kring hennes och vårt.

Vi fick inte bara en kopp gott vänskapskaffe utan också en rundvisning av hela fastigheten från tak till källare med en enligt legenden befintlig, men ännu ej funnen hemlig gång till den befästa kyrkan som ligger ytterligare 50m norrut och har sitt ursprung delvis från 900-talet.

Avslutningsvis fick vi också en insikt i verkligheten vad det gäller komplexiteten i gränsdragningar i djupt integrerade fastigheter av åldrigt ursprung. Fransmännens lantmäterikarta som heter ”le plan cadastral” har någorlunda koll på husens yta på mark men ovan mark kan det vara och är ganska ofta en röra när husens våningar går in i varandra. Det finn också ett gammalt franskt ordspråk som ganska bra beskriver (o)vanan att ta för sig lite av andras mark och egendom ”qui va à la chasse perd sa place” alltså att om man inte håller koll och är närvarande hela tiden är det lätt att en del av ens fastighet bebyggs eller belastas av någon av grannarnas funktioner.

Så visst är det lite mer av ”vilda södern” vad gäller fastighetsbeståndet, bygglov och annat men då också med fastigheter med en ibland nära 1000-årig historia och i Sverige har vi ju tendensen att vara oeniga grannar emellan om innehav med betydligt kortare historik.

Sedan köpet har vi skämtat om att vi i något hålrum säkert kommer att hitta Katarernas skatt (det som vissa tror är den Heliga Graalen) och redan nu har vi funnit vår skatt. Vid sidan av att vi hittade 1,50 euro på gårdstaket när vi började riva detta så fann vi en verklig skatt igår när vi öppnade upp väggen i salen en trappa upp och hittade det igenmurade fönstret som syns på utsidan av gaveln.

Detta fönster med sin konstnärligt utformade ”arc en accolade” i fasaden, har vi hela tiden haft ambitionen att öppna upp och det är något som STAP, bygglovsmyndigheten, i princip sagt ja till, givet att vi sätter in ett tidstypiskt fönster.

Både vi och vår kunnige rådgivare från APEX hade räknat ut att fönstret troligen inte var öppningsbart eftersom om man mätte från utsidan så skulle yttermuren täcka halva fönstret på insidan vilket ju skulle vara en missräkning! Nåväl när så vår vän från APEX kastade sig över innerväggen uppbyggd av 2,5 cm tjocka tegelplattor och fick upp ett hål stort nog att titta in genom såg vi för första gången vårt medeltida fönster från insidan. Glädjen och överraskningen blev stor när vi kunde konstatera att ytterväggen böjde av utåt och fönstret var fullt tillgängligt och dessutom med en elegant liten nisch med en hylla nere till höger.

Dessutom visade sig resterna av en stenspröjs på den övre delen av fönsteröppningen. Det var ganska lätt att ta beslutet att detta skall vi återställa till att bli en ”ikon” för vårt fina franska hus även om detta kan komma att bli en ganska kostsam resa.

”Arc en accolade”, överstycke med falskt valv, uthugget eller mönsterskuret i sten är väl representerade i slutet av medeltiden och ”det finns flera avbildningar av en tidig variant från 1460 i boken om turneringar av kung René”. Mönsterskurna varianter av samma typ förekommer in i mitten av 1500-talet.
Källa: “Le castrum de Peyriac Minervois” av Frédéric LOPPE et al

Efter en dag fylld av kalkdamm, uppknackade hål och kollade bjälkar tillsammans med vår vän från APEX har vi gjort en detaljerad diagnostic av hela husets konstruktion. Vi har kollat i detalj bärighet och skick på olika konstruktioner från alla olika (fem?)sekel.

Vy mot taket i kök med medeltida takbjälkar, troligen svärtade av rök från mångårig matlagning.

Slutsatsen är glädjande nog att såväl stenmurarna som korsvirkeskonstruktioner och bärande bjälkar alla var i ”un bon condition” och i vissa fall i mycket gott skick. Sammanfattningsvis kan man säga att halva huset är byggt med klassiska kalkmurade stenväggar (de båda fasaderna mot gatorna) och halva i korsvirkeskonstruktion med lermurad fyllning. Alla bärande bjälkar är av ek av mycket hög kvalitet och i god kondition (förutom vissa takbjälkar).

Fanns det då inga dåliga nyheter? Jovisst, träplankorna i golvet en trappa upp har blivit förstörda till följd av kondens då endast nedre våningen varit uppvärmd de senaste decennierna.

Som vi redan konstaterat var yttertaket i dåligt skick men faktiskt bättre än vi trott och det finns en möjlighet att reparera det istället för att byta ut helt.

Summan av kardemumman är att nu ser kåken ut som en rivningskåk men vi vet vad vi skall göra den här helgen när vi börjar vårt omfattande arbete med att ”piquer” väggarna, att hacka bort gips och löst sittande kalkputs för få en bra yta där ny kalkputs kommer att fästa väl. En annan slutsats är att det snabbt uppstår stora mängder spill som man måste transportera iväg till återvinningsstationen ”la décheterie” och att andningsskydd och glasögon är ett måste och helst en hjälm.