Efter en dag av tungt arbete med fönsterrenovering (hustrun) och förberedelser för golvgjutning (undertecknad) så blir man som en ny människa efter en kall dusch. Temperaturen har nu stigit till över 30 och att då jobba ganska tungt fysiskt när man normalt sitter vid en dator gör att man verkligen uppskattar kroppens fantastiska möjlighet att reglera vätske- och salthalt.

Nåväl efter en filet de boeuf med frites och sauce Béarnaise avrundat med en glassbakelse från Carrefour var det dags för kvällspromenad i vår lilla by. Vi drog oss ned mot boulodromen där det är tävling varje fredagskväll från 20.30. Här finns också en liten servering med öl- och vinrättigheter som föreningar ganska lätt kan få här och servera till justa priser.

Vår fina kyrka med anor från 1000-talet

Vi behövde inte bekymra oss om priserna denna kväll efter som vi till vår stora glädje sprang ihop med vår mäklare och vågar jag säga, numera vän, som bjöd oss på förfriskningar. Hon har varit och är fast punkt i tillvaron vilket vi djup uppskattar.

Inte bara svenska Peyriacois serveras här utan även en och annan fin hund.

Vad gäller tävlingen så tittade vi en stund och inser att en av denna sports största styrkor är att den utgör en möjlighet för alla generationer att umgås tillsammans, något man inte skall underskatta i samhällsbygget.

Unga och äldre tävlar på samma villkor och inspirerar varandra

Vi vandrade sen sakta hemåt i den 27-gradiga värmen vid 22-tiden och njöt av medeltid och nutid i skön förening.

En bit av den medeltida försvarsmuren som omger stan och vår hyrbil som väl får representera nutid även om den snarare kan anses vara forntid, fossildriven som den är.

Liten söt nutida husödla cirka 10 cm lång, också på väg hem!

 

 

 

 

 

 

Ja så var då stammarna till vårt avlopp i badrummet färdiga och det ser riktigt tjusigt ut (tycker i alla fall jag!). Arbetet har gått mycket smidigt och med stor professionalitet så söker ni en bra rörmokare i Aude så missa inte EURL Claude Barthe.

Våra fina dyra och i alla dess bemärkelser hållbara gjutjärnsrör

Anslutning till kommunens avlopp

Vacker koppling

Vi är nu på plats i Frankrike och har förutom att vi beundrat avloppsledningar dragit igång ett antal projekt såsom totalrenovering av två fönster, gjutning av golv på bottenvåningen, montering av nytt jordspett, byggnation av kanalisation för el under golvet och mycket annat som kommer att beskrivas i kommande bloggepisoder från ett 32 grader varmt Peyriac.

…och varje dag inleds med fransk frukost  även om just denna saknar vår traditionella sandwich au jambon.

 

 

I förra veckan började vår rörmokare med att bila upp golvet i hallen för att lägga stammen till vårt nya avlopp. Han gav sig också på att bila bort större delen av det nedersta trappsteget för att kunna ansluta till det kommunala avloppet ute i gatan.

Dags sedan att börja lägga i våra fina röda gjutjärnsrör som vi för att slippa få in PVC i huset, specialbeställt till en kostnad som är dryga fem gånger högre än PVC. Fördelen med dem förutom den uppenbart miljömässiga, är att man slipper avloppsljud vid spolning.

Vi hoppas nu att vår tämligen amatörmässiga ritning och de diskussioner vi haft med vår rörmokare kring layouten, resulterar i att alla mått blir rätt i verkligheten också. Eftersom man i Frankrike vanligen inte har avluftning av toalettavlopp (ventilationsrör upp till taket) och vi dessutom självklart skall ha en extremt snålspolande toalett (för att vara vatteneffektiva) har jag bett rörmokaren att se om vi kan ha plats med 2 % lutning på huvudstammen för att säkra bra avrinning.

Det befintliga avloppet som betjänar toaletten med handfat en trappa upp blir kvar och ansluter till det nya, i väggen.

Fortsättningsvis skall nu monteras duschavlopp samt köksavlopp (genom väggen till köket) och avlopp för handfat samt dränering till varmvattenberedare, men mer om det inom kort.

Visst är det fascinerande att man kan köpa fyra riktiga slott i någorlunda god kondition till exempel beläget mitt i Frankrike i det underbart vackra Limousin, för samma pris som en villa i Bromma utanför Stockholm?

Detta konstaterande är också mer än sant för betydligt enklare hus som vårt och inte minst då om man koncentrerar sig på de mer oupptäckta delarna av Frankrike som här i Occitanie eller ”Fattigmansrivieran”, populärt kallat.

Som vi berättat om är processen kul och ganska enkel i dagens Internet tider och väl på plats fungerar det franska systemet mycket väl. Viktigt dock att man hittar en duktig lokal mäklare såsom vi gjorde och man kan ju också uppdra åt henne att söka fastigheter för ens räkning.

Slott i Frankrike från 3,5 miljoner och uppåt

Villor i Bromma med snittpris på 12 miljoner.

 

 

 

Några samlar frimärken hela livet och andra renoverar veteranbilar med största entusiasm. En hobby får ofta ta hur mycket tid och resurser som helst för det ger personlig utveckling, välbehövlig distraktion från alla måsten och återkommande bekräftelse på små framgångar att glädjas åt.

Inte vet jag om en livslång faiblesse för fransk kultur, franska språket och franskt leverne i stort kan anses vara en hobby men helt klart är att detta är drivkraften bakom vårt franska projekt. Det tillsammans med ett gammalt intresse för medeltida borgar och slott och så förstås ett snart livslångt engagemang för hållbarhetsfrågor, som en förutsättning för vår långsiktiga överlevnad.

Nåväl varför blir man då frankofil?

Frågan dök upp i mitt huvud denna morgon när jag till slut vid 59 års ålder kom att läsa en av världens mest lästa böcker, Den Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry tillsammans med mitt femåriga barnbarn. En bok som bedöms ligga fyra efter Bibeln, Maos lilla röda och Harry Potter-serien på listan över eviga bestsellers.

Ofta är det nog ärftlig belastning som ligger bakom frankofili, som i mitt fall med en mor som kontinuerligt reste till Paris för att titta på nya teaterpjäser att sätta upp i Sverige för Turné Birgit Linder under 40-, 50- och 60-talen.  En uppväxt som präglades av Croque Monsieur, Salade niçoise och Bifteck frites, snarare än falukorv och strömming.

Program från en av många uppsättningar av Direktion Birgit Linder

Och med bakgrundsmusik med Maurice Chevalier, Yves Montand och ikonen Edit Piaf; som jag senare själv kompletterade med Michel Delpech och Nicole Rieux (och nu på senare år ZAZ), gjorde väl också sitt till.

Ja så kan det gå och när man vandrar med baguetten under armen från vår lokala bagare Fleur de Boulange i Peryiac-Minervois, känns det som cirkeln håller på att slutas. Ännu tydligare blir det när döttrarna med jämna mellanrum besöker Frankrike både på egen hand och med oss och så förstås när man till slut läser Le Petit Prince och får göra det med barnbarnet i sitt knä.

”Mitt ute i Saharaöknen, där en pilot tvingats nödlanda sitt flygplan, dyker en liten prins upp från ingenstans… det var så han mötte människan, som förbryllar honom.  Varför värderar hon så gärna tillvaron med hjälp av siffror? Eller dömer efter utseende, när den sanna skönheten ju inte går att se med ögonen.”

Bakgrund:

En vacker 50-Francs sedel (innan Euron) med porträtt och hans berömda boaormsbild.

Antoine de Saint-Exupéry var av grevlig ätt och gick som barn i jesuitskolor bland annat i Schweiz och Paris. Hans försök att bli sjöbefäl misslyckades, han studerade arkitektur och gjorde sedan sin värnplikt som flygare, vilket ändrade hans liv. 1926 började hans karriär som framgångsrik civilflygare i Afrika och senare skapade han flyglinjer i Sydamerika. Också hans första författarskap består av flygäventyr. Men efter ett knappt decennium kom det att bli filosofiskt, exempelvis ”Terre des hommes” (Kamrater på en irrande planet) 1939, för vilken Saint-Exupéry fick Franska akademiens stora pris.

Han deltog i andra världskriget fram till Frankrikes kapitulation 1940 och belönades med franska krigskorset för tapperhet. Efter en tid som författare i New York och Québec gick han med i de fria franska styrkorna. Det var under en flygning för dem han försvann spårlöst över havet utanför Marseille.

Hans mest kända bok, ”Le Petit Prince”, är för övrigt tillägnad Leon Werth hans äldste och bäste vän. En man helt olik Exupéry, kommunist och anarkist och en svuren fredsaktivist som bland mycket annat skrev boken ”Clavel, soldat”, om sina erfarenheter från första världskriget, en bok som nämns i samma sammanhang som vår bys, Peyriac-Minervois, son Louis Barthas och hans ”Les carnets de guerre”.

 

 

 

Den 7 juli 2015 kastade vi oss ut i bloggosfären både för att för egen del dokumentera vår resa till ett restaurerat medeltidshus men också för att dela denna glädje med gamla och nya vänner som fascineras av Frankrike, medeltid, renovering, kulturarv och mat.

Det är ett fascinerande projekt och mycket har blivit som vi drömde om men kanske är det första konstaterandet att det tar lite längre tid än man trott.

Vi har fått en ny terrass:

ett nytt tak:

och inte minst många nya vänner. Bloggen har haft över 5200 individuella besökare som i snitt tittat på drygt tre inlägg vid varje tillfälle. Vi har bloggat 176 inlägg på i snitt 200 ord så det blir en bit över 35,000 ord eller som en lite kortare roman. Trots att bloggen är på svenska (med Google translate möjlighet) har vi besökare från 51 andra länder med Frankrike i täten med hela 14% av totala besök.

Mest träffar har ”Om Huset” där man också hittar ”då och nu” inlägg för varje rum i huset. Något vi inte tidigare visat är dock 360 graders videosnuttar som denna vilka ger en lite mer levande bild av huset och kommer att bli fler:

Men den kanske största skillnaden mellan då och nu förutom terrass och tak är nog ändå salen.

Salen i juli 2015 innan säljare städade:

Salen i maj 2017 nedstrippad till grundkonstruktionen och med provisoriskt golv:

och numera med sodablästrat tak:

Så visst tar det lite längre tid än vi trodde men vi njuter av varje minut och måste ibland nypa oss för att förstå att vi är husägare till ett medeltida hus i Frankrike!

Och tills igår kväll hade jag aldrig förstått varför men efter att ha fått spelet i present av barnen och nu spelat en första omgång är jag helt klart fascinerad.

Spelet som ursprungligen kommer från Tyskland och skapades 2000 utnyttjar på ett smart sätt de medeltida delarna av ett Europeiskt samhälle för spelets intrig, den befästa staden, klostren, vägarna med stråtrövarna, riddare och biskopar.

Sedan det tidiga 2000-talet har spelet utvecklats med ett antal varianter och fått otaliga digitala uppföljare.

Det kan spelas av 2 upp till 5 deltagare och i utökad version av 8 st. Carcassonne är ett strategispel som av många proffsbrädspelare anses som det perfekta förstaspelet för den som vill kasta sig in i brädspelens värld. Reglerna är förhållandevis enkla, spelet går snabbt och kräver både tur och strategiskt tänkande. Man kan såväl samarbeta med, som motarbeta medspelare och man blir som alltid skickligare efter träning.

För oss blir spelet dessutom ju en påminnelse om vår favoritmedeltidsstad vid sidan av Peyriac-Minervois.