Hemma i Stockholm har vi sedan några år en antik karta över Languedoc hängande ovan sängen för att påminna oss om vårt historierika hus i Frankrike.
Tittar man lite närmare på denna karta finner man att den är från senare delen av 1600-talet och publicerad av en holländsk kartograf och publicist, Jan Jansson (Ioannem Ianssonium). Trots det svenskklingande namnet inga påvisbara relationer till Sverige annat än att han också gjorde kartor över Norden.
Här har han låtit kartografen beskriva Languedoc på en konturgraverad karta. Man ser administrativa gränser, städer, skogar, vattendrag, kanaler, berg och andra landmärken.
Mitt på bilden hittar vi Peyriac och strax ovan, grannbyn Caunes vars medeltida kloster finns utmärkt.
Den är troligen en del av en världsatlas och Kartografen är enligt vissa källor Nicholas Visscher d.y. som var känd för sin noggrannhet och för att försköna kartorna med vackra detaljer.
Milliaria Gallica lär väl betyda franska mil.
Vapnet förefaller tillhöra Ludvig XIII vilket skulle datera kartan tidigare, runt första halvan av 1600-talet. Detta skulle tala för att den är gjord av Nicholas Visscher d.ä. Har någon läsare mer uppgifter så tas de emot med glädje.
För att gå från denna fascinerande tvådimensionella värld till en tredimensionell cirka 100 år tidigare fastnade jag för denna fantastiska video från Paris på 1550-talet som verkligen levandegör den sena medeltiden eller den tidiga renässansen. Vårt hus fyllde 52 år 1550!
Hur såg vardagen ut för 527 år sedan för dem som flyttade in i vårt hus när det var nybyggt? Den hisnande frågeställningen har vi redan i ett par tidigare episoder funderat kring och hur livet vid medeltidens slut såg ut i vår lilla by.
Skylten med QR-koder till denna blogg. Ytterdörren är dock snare från 1948; men resten av huset…
Nu tar vi nästa steg för att forska efter vilka som ägt och nyttjat huset sedan det byggdes vid 1400 talets slut och fram till vi köpte det hösten 2015. Hur vi bedömt 1498 som sannolikt byggår kan man läsa här.
Vi är redan inskrivna som besökande forskare hos såväl Archives National i Paris som Archives Departemental i Carcassonne och har från båda institutionerna fått goda råd om hur man bäst söker sitt hus historia. Det finns gott om böcker i ämnet och många är de innevånare i Frankrikes 38 000 kommuner som söker sina fascinerande hus rötter.
Bilderna nedan från Carcassonnes arkivets vackra läsesal med ivrigt forskande hustru, exempel på instruktiva böcker och beställningsblanketter för dokument från de stora arkiven.
Ett av grundtipsen är att koncentrera sin forskning kring något av de mer betydande husen i byn såsom i vårt fall det nya slottet som är vår närmsta granne eller vår vackra romanska kyrka med anor från 900-talet. Vanligtvis är det om dessa byggnader historia skrivits och dokument bevarats. Där kan enklare hus som vårt komma med i kanten.
Byns vackra romanska kyrka med kor från så tidigt som 900-tal var också basen för det första slottet.
Vår vän Borgmästarinnan i Peyriac, berättade för ett tag sedan att ett stort antal mycket gamla dokument håller på att överföras från ett lokalt arkiv till just Archives Departemental i Carcassonne så i augusti var vi där och beställde fram dem.
Katalogen över dokumenten från by med början i 1470 tal! Som konstaterat tidigare, tanken svindlar.
Dokumenten hade dock inte ännu gjorts tillgängliga för forskning så vi får snällt vänta ett tag med just det.
Vi har dock samtidigt börjat i andra änden med att följa ägarlängden bakåt från idag. Ett inlägg i byns Facebookgrupp gav direkt resultat med namn på några ägare under 1900 talet och kanske kommer vi till och med att få tag på lite foton!
Det finns en underbar artikel om livet i vår by i mellankrigstiden, som vi redan skrivit om. Där berättas bland mycket annat om de mängder av butiker som fanns i vår by, som i princip alltid haft drygt 1000 innevånare de senaste 1000 åren!
Denna vår forskning kan fortsätta hur långt som helst men helt klart är den överordnade drömmen att dels få en någorlunda komplett ägarlängd för husets hela levnad men också att beskriva hur det dagliga liver varit vid olika epoker under dessa dryga 500 år. Var gång man hittar en hålighet i väggarna kommer tanken på vem som senast såg detta och när!
En av flera möjligheter att blicka in i dåtiden! Denna i lilla kammaren en trappa upp.
Hur såg då världen ut 1498 nedan två kartor visar på de europeiska ländernas utbredning och befolkningsmängd. Regent i Frankrike var den nykrönte Louis XII av Orleans kallad ”folkets fader” och var trots krigsambitioner populär bland annat för att sänkte en impopulär fastighetsskatt.
I dessa orostider känns ändå fint att bo i en fredsby men helt klart är att historien varit allt annat än fredlig under många århundraden i Centraleuropa och sannolikt har vårt hus bebotts av någon som var i feodalherrens tjänst men det är ju en av de saker vi hoppas komma fram till i vår forskning.
Kanske var detta vardagen för vår föregångare på 16, Rue de la Ville!
För att avsluta denna vår forskningsepisod lite fredligare får det bli en bild på en annan viktigt företeelse vid sidan av krig och fred, här i Occitanie, nämligen vinet!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Detalj av den nymålade dörrposten i valvet som har 20 ton vägg över sig,
Den valvformade öppningen mellan köket och kammaren på bottenvåningen som vi tidigare murat om, bytt del av karmen på och skrapat trären skulle nu slutmålas. Under århundradena har denna genomgång sett ut på många sätt antar vi men nu blir den ett valv möjligen försedd med draperi.
Efter maskning av den putsade väggen med en bred tejp som fäster lagom och inte tar med sig putsen var det dags att stryka två gånger med den ekologiska linoljefärgen vi köpt på stamstället för hållbara byggprodukter, EcoMaison i Carcassonne.
Det närmaste klassisk linoljefärg där vi inte använder äggoljetempera.
Natura som gör färgen föreskiver två strykningar med minst ett dygns torktid mellan styrkningarna. Målningen, som hustrun elegant gjorde, gick smidigt men färgen är lite annorlunda än svensk linoljefärg. då den är baserad på solros-, hamp- och ricinolja.
Det är något visst med att lägga sista finishen vid husets alla olika delar som vi ju arbetat med så länge. Mellan ”då och nu” i bilderna nedan ligger så många timmar av kul och lärorik restaurering vilka kanske inte alltid längre syns.
I nedan episoder kan du följa en del av arbetet mellan dessa bilder.
När vi ändå höll på i anslutning till lilla kammaren på bottenvåningen kom i på att vi skulle fixa elgenomföringen för taklampa. Så vi borrade ett 16 mm hål i den urgamla poppelbjälken som är det enda som är kvar av bjälklaget mellan de två små kamrarna sedan vår ombyggnation.
Det gick precis att pressa ned vårt PVC-fria rör med ledare och nu gäller bara att hitta en lampa som passar. Så nu kunde de sista golvplankorna hamna på plats.
Vi avrundade dagen med ett besök på en vingård, i grannbyn denna gång, och kunde köpa några flaskor mitt i skörden och på vägen hem utanför var rännstenen full av vin så inga tvivel om att vi bor i världens största vinregion.
Med det önskar vi våra läsare en fortsatt fin dag och utbringar en skål tillsammans med mannen som älskar livet på en promotionaffisch från 50-talet, för franskt vin!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Takkronan testar sin plats i köket före restaureringen.
Vår takkrona som vi för några år sedan hittade på en Brocante uppe i bergen, fick sig en redig uppfräschning i somras när hustrun tog sig an den med stålborste, sandpapper och spissvärta.
Redo att restaureras
Grundarbetet med restaureringen tog sina modiga två dagar då kronan består av otaliga detaljer som alla nogsamt var täckta med damm och rost. Spissvärta gör underverk och när den polerats smetar den ej längre. Den har dessutom en bevarande funktion för det smidda järnet.
Detalj renborstad till vänster och en detalj spisvärtad till höger.
I nästa steg skall vi dra elen med de PVC-fria tunna svarta kablar vi köpt samt nio E14 socklar i svart. På Salon de Patrimoine i Paris förförra året hittade jag en vacker LED-lampa som var slående lik ett medeltida vaxljus som jag funderar på att beställa.
Frankrikes förra kulturminister, Rima Abdul Malakvid invigningen av Salon de Patrimoine 2023.
I detta sammanhang kom jag att tänka igenom om det är restaurering eller renovering vi håller på med och slutsatsen får bli en hållbar restaurering eller kanske rätt och slätt byggnadsvård. I en intressant artikelav Maria Soxbo beskrivs skillnaden mellan att ”återställa” och ”förnya” och där delas dessutom en länk till Svenska Byggnadsvårdsföreningens utmärkta sammanställning av definitioner av begreppet byggnadsvård.
Kronan färdig, rengjord och svärtad hängandes och väntar på sina elinstallation!
På franska är ju ordet patrimoine som väl kan översättas med kulturarv med övervikt mot byggnader och dess värden. Föreningen Fondation du Patrimoine gör ett jättejobb här för att bevara kulturarvet och så också Maison Paysannes de France där vi varit medlemmar.
Reklaminstallation av sollampa av lite större modell.
I ljussammanhang kan det också vara värt att berätta om vår ambition att någonstans hitta en plats för en solljuslampa. Denna teknik utvecklas snabbt och vi hoppas hitta en med smalare ”tub” eftersom det är besvärligt att göra allt för stora genomföringar i våra tjocka väggar.
Köket skulle helt klart må mycket bra av det extra ljus en sådan ger under dygnets ljusa timmar och så även badrummet som ju helt kommer att sakna fönster.
Helbild på samma där konstruktionen framgår tydligt.
Avrundningen av dagens episod får bli en av dessa många fasadmålningar man så ofta ser i våra trakter. Denna är från en grannby och sannolikt med kända figurer i fönstren, Mannen på vindsvåningen skulle kunna vara Charles Trenet (ni vet han med La Mer) men det är blott en gissning.
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Paris Historiques vackra gamla hus välkomnar besökare.
När jag häromsistens stannade till ett par dagar i Paris på väg ned till Peyriac hade jag förmånen att besöka föreningen Paris Historique som sedan 60-talet bland mycket annat renoverat ett av Paris äldsta hus på rue François Miron nära rue Rivoli i Maraiskvarteren.
Ett imponerande valv har just slagits om med delvis nya stenar och med klassisk stödbåge i trä.
Föreningen bildades 1963 och började året efter att rädda la Maison d’Ourscamp. Detta var under 60-talets rivningsraseri som även nådde Paris och i samma veva som kulturrådet och konsthistoriken Gunnar W Lundberg räddade Hotel de Marle på 11 rue de Payenne som sedan dess är hem för vårt Institut Suédois.
Min trevliga guide visade bland annat råvaran av sten som skall bearbetas.
Jag fick en grundlig visning av Maison d’Ourscamp som med frivilliga krafter och pengar restaurerats framgångsrikt sedan 60-talet och där nu huvudfokus ligger på källaren som är från andra halvan av 1200-talet. Huset var en gåva till cisterciensermunkar som deras ”hus i Paris” och här kan man följa källarens renovering månad för månad men också ta denna spännande ”virtual tour” genom 1200-talslokalerna.
Skiss på hur källaren kommer att te sig när restaureringen är klar.
Huset ovan mark byggdes nytt 1585 (cirka hundra år efter vårt hus byggdes) och ger mängder av inspiration för vårt hus.
Inte minst imponerar innergårdens vackert återställda korsvirkesfasad med färgställning på såväl puts som ekbjälkar passande i Peyriac. I nedan bildserie framträder gårdsfasaderna i all sin prakt avslutat med en bild av hur det såg ut på 60-talet när man började återställningen.
Se filmen om denna unika Parisadress vilken också ger en bild av Paris omfattning på 1200 talet, staden var redan då en av Europas största städer med en befolkning runt 150 000:
Vid restaureringen har man också gjort flera arkeologiska fynd och även om vi inte har en källare i vårt hus skall vi helt klart inför ombyggnaden av vår lilla gård göra en arkeologisk utgrävning på dessa fyra kvadratmetrar.
Så såg det nog ut i cicternciensermunkarnas porslinskåp!
Vi avrundar med en bild på en snickare som får representera alla de som byggt dessa medeltida hus, Denna från tiden vid vårt hus tillblivelse runt 1498. Denna finns att se på Paris fantastiska medeltidmusum, Cluny.
Vi är tacksamma om du gillar och delar inlägg från husifrankrike.com på sociala medier!
Välkommen att följa oss här på WordPress eller via e-mail!
En modern skulptur sannolikt inspirerad av en gargoyle, inleder denna epsod om vår unika lokala marmor.
Vi har redan tidigare berättat om den röda marmorn från grannbyn Caunes-Minervois och våra tankar att, precis som Louis XIV i Versailles och påven i Sankt Peterskyrkan i Rom gjort, på något sätt smycka vårt hus med sten därifrån.
En bit obearbetad Caunesmarmor med de typiska färgerna och ådringen.
Caunes marmor, med sin intensivt röda färg och melering i vitt med drag av grått och svart, tar plats och definierar ganska mycket av ett rums identitet och vi är osäkra på hur och för vad vi skall använda detta fina material hos oss. En möjlighet kan vara att hitta en spiselkrans för salen i Caunesmarmor.
Versailles Grand Trianon till vänster och en passande fredsduva från St Peterskyrkan i Rom till höger. Bilder: Wikipedia
Häromsistens fick vi tillfälle att också besöka det stora marmormuseet i byn Caunes som berättar hela historien om brytningen och industrin kring detta marmorbrott som till delar fortfarande är i drift och kan besökas upp i bergen.
Karta och 3D översikt som visar var marmor återfinns i Frankrike och lokalt i Caunes.
Som så ofta i hantverksmuseer fascineras man av det hårda arbete generationer av människor före oss gjort och hur tekniken utvecklats under seklen. Men också att mycket av infrastruktur såsom järnväg till en början utvecklats för att underlätta råvarutransporter men sedan mer och mer blivit persontransport och turism.
De första järnvägarna i trakten som anlades just för transport av inte minst marmor.
Intressant är också att troligen redan tidig medeltid var stenbrottet igång och levererade till kloster och kyrkor med tekniker som redan romarna kommit på och använt.
Redan tidig medeltid (och möjligen redan på romersk tid) uppskattades och bröts vår marmor.
Sågningen av blocken skedde länge för hand och de så kallade coussins de marbre som idag är uppblåsbara luftkuddar av gummiliknande material gjordes länge av tunn metall. Att arbetet var hårt är lätta att inse.
De gamla handsågarna som användes och till höger de uppblåsbara metallkuddar som sprängde isär blocken!
Men hur och på vilket sätt vi skall få in Caunesmarmorn i vårt hus har vi ännu ej funnit ut. Nedan några exempel som också tydliggör denna marmors förmåga att ”ta plats” i ett rum.
I vår lilla by hittar man marmorn såväl i form av en publik staty som hedrar den legendariske soldaten och fredsaktivisten från La Grande Guerre (första världskriget) som i vår kyrka.
Louis Bartahs är skälet till att vår by har status som fredsby, något som känns extra bra i dessa oroliga och märkliga tider och får avrunda denna episod.
Minnesstaty i parken vid floden, över tunnbindaren, soldaten och författaren Louis Barthas (1879- 1952)
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Vid vår senaste vistelse i Peyriac fick vi, efter en ypperlig lunch tillsammans med vår vän vinbonden, möjligheten att besöka vinkällaren i slottet i byn. Slottet som ligger cirka 50 meter från vårt hus, är idag uppdelat i några olika privatägda fastigheter varav en är den gamla vinkällaren som innehas av byns vinkooperation där vår vän är engagerad.
Hustrun och vår vän vinbonden.
Dörren, som syns på nedan teckning ur Mme Coincy-Saint-Palais fina 60-talsbok Donjons et Castles au Pays des Cahtares, kunde till sist öppnas efter att ha gjort lite motstånd. Väl inne i vinkällaren som ligger i markplan, möttes vi av ett antal omsorgsfullt restaurerade medeltida rum.
Med slottets läge mitt i byn och därför svårt att nå källaren med biltransport, har kooperativet nu slutat att lagra vin här, vilket man gjorde under stora delar av 1900-talet. De medeltida rummen är tomma men i mycket fint skick efter en omfattande restaurering.
Samtliga rum är omsorgsfullt renoverade ganska nyligen.
Man ser också tydliga bevis på uppdelningen av slottet i flera olika fastigheter bland annat i form av en igenmurad dörr.
Igenmurad dörr som förr använts som genomgång till resten av slottsbyggnaden.
Skottgluggarna ger en känsla som lätt förflyttar besökaren tillbaka till tiden för det Albigensiska korståget, då enligt sägnen slottsherren i Peyriac, Éléazard I de GRAVE-PEYRIAC stod emot korsfararen Simon de Montfort’s belägring av slottet i 48 timmar. När Éléazard blev tvungen att ge upp och anslöt han sig till grannherren i slottet i Rieux och fortsatte kampen.
För 800 år sedan stod Éléazard och hans mannar med sina armborst och pilbågar just här!
Denna eftermiddag gav oss ännu en gång den magiska och fascinerade känsla av tidsresa till medeltiden som man så ofta upplever här nere hos oss i Aude och Le Pays Cathar.
Elegant restaurerat valv
Avslutningsvis för dagens episod passar vi på att dela en kort video från årets upplaga av Salon de Patrimoine som vi tyvärr inte kunde närvara på.
Denna film ger en fin uppfattning om detta Mecka för husrestaurerare. På filmen skymtar nya kulturministern, Rachida Dati som det blir intressant att se hur hon hanterar den kanske viktigaste ministerposten i Frankrike.
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Ett av hundratals räcken hos M Espinossa och som merparten med design från 1800- eller 1900-tal.
Vårt så kallade entréskåp som skall bli porslinsskåp i köket och en gång i tiden varit dörrhålet i väggen, som vi nyligt berättat om har nu fått sina sista strykningar och har antagit en beigegul färg som vi tycker harmonierar fint med de bruna nyanser vi har på alla trädetaljer i köket.
Nu väntar skåpet bara på sina ekhyllor!
Bjälkar och bärande konstruktioner är målade med äggoljetempera och snickerierna i en EU Blommanmärkt linoljefärg av snarlik kulör.
Klart och stängt med lite byggbelysning som ger insidan en osann färgton.
Lite extra kul att lyfta fram de gamla smidda ytterdörrsgångjärnen och måla dem i klar svart färg. När vi framöver kör ned all ekinredning som vi tillverkat på egen hand i Stockholms Skärgård, så finns det tillräckligt med ekplankor att göra fina hyllor av och med det kommer vårt entréskåp att vara klart med originallås och allt.
Det rediga gångjärnet i järn på vilket en ytterdörr häng i en svunnen tid.
Sedan var det dags för en utflykt där vi över dagen besökte en av Frankrikes mest välförsedda försäljningsställen för återanvändning av smidesdetaljer, beläget i granndepartementet Aveyron.
Översikt över M Espinossas imponerande anläggning i Couvertoirade.
Vi är på jakt efter ett balkongräcke eller balustrad till vår terrass med medeltida stil på smidet. Allt som allt 9 m räcke behöver vi. Jag blev rekommenderad av en läsare att besöka Michel Espinossas unika anläggning utanför den lilla tempelherrebyn La Couvertoirade i Aveyron (12).
Vår fina terrass som nu väntar på ett räcke i järn med medeltida snitt och modern, säker höjd
Vilken fullträff! Utbudet är enormt och bildspelet nedan visar bara ett urval. M. Espinossa själv är lite till åren och kommunicerar inte gärna digitalt så vi enades om att jag skulle skriva ett brev om exakt vad vi söker så lovade han att hålla ett öga på när det rätta dyker upp.
Hur såg då smidda räcken ut på sent 1400-tal? Ja det är inte helt lätt att komma fram till trots efterforskning on-line och fler samtal med smeder specialiserade på historiskt smide. Det förefaller som man höll sig till ganska raka fyrkantiga ståndare sammanhållna av en horisontal handledare, ståndarna dessutom ofta vridna 45 grader så att hörnen pekade framåt och inte sidan. De var ofta avslutade med pilspetsar i toppen. Det senare kanske inte helt optimalt för ett balkongräcke. Vi letar vidare och hoppas på att just vårt medeltida räcke dyker upp.
Två CC bilder från Internet som kanske kan ge en känsla för vad vi söker.
Vi rundar av med bilder på mat och vin. En ”plateau de fruits de mer” från en trevlig lunch i grannbyn med vännen vinbonden och ett stilleben med mogna druvor precis klara att skördas!
Här nere i södra Frankrike är för många, oss inräknade, ett söndagsnöje att besöka några av de otaliga loppisar (vide grenier) som erbjuds. Det finns en ypperlig app som snabbt ger en översikt om utbudet vilket idag bestod av fem stycken marknader i vår direkta närhet (inom en radie av 25 km).
Vi gav oss iväg redan halv tio och avverkade fyra av dessa fram till 13.00. Utbudet är en blandning av spännande inredningsdetaljer, plastleksaker, böcker och kläder av alla de slag.
Tredje loppisen av fyra var i Marseilette och det var där fynden gjordes!
Dagens fångst blev först och främst en ”cloche sonette” eller dörrklocka från 1800-tal vilken vi fann ha rätt stil och funktion för att slinka in i vår medeltida stil.
Klocka som troligen är i brons, hänger i en hållare av stål med inbyggd fjäder så att den ger ordentlig klämtning när man med en infästad kedja drar för att ringa på.
Ett annat fynd blev boken Donjons et Castels Au Pays des Cathars av Coincy St. Palais från 1964, med beskrivningar av ett 60-tal slott och slottsruiner i våra trakter.
430 sidor med lokal historia från Pays Cathare.
På sidan 339 hittar en beskrivning av nya slottet i vår by Peyriac vilken vi knappt kan vänta att kasta oss över som förberedande läsning inför vårt besök på Archives Departemental i veckan, då vi skall forska om vårt hus, som ju är granne med slottet.
De två sidorna om slottet i vår by inleds med en teckning av slottet.
Slottet som vi berättat om tidigare är ju också det som ligger bakom vårt vinkooperativs namn och namnet på många av deras viner Tour St Martin och naturligtvis Chateau Peyriac.
En oumbärlig produkt, en elektrisk ostronöpnnare, som vi INTE köpte får avrunda denna korta episod.
Var annars än i Frankrike kan man finna en sådan? Tefal är ju mycket ritkigt en fransk koncern också.
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Vår vackra gobeläng som väntar att få åka till Frankrike har måtten 95 x 110 cm.
I Paris nyrenoverade och unika medeltidsmuseum, Cluny, på vänstra stranden återfinns sex gobelänger från sent 1400-tal eller tidigt 1500-tal vilka berättar om adelsdamen och enhörningen eller ” La Dame à la licorne”.
Musée de Cluny ligger i resterna av romerska bad vid en av Paris paradgator Boulevard Saint-Michel
Till skillnad från min hemstad Stockholm som just lag ned sitt unika medeltidsmuseum har Paris renoverat sitt för 300 miljoner, vilket kanske säger en del om vad som värderas i våra respektive städer.
De sex gobelängerna ”återupptäcktes” 1841 av Prosper Mérimée, författare och mångsidig konstnär och vetenskapsman samt medlem i Franska Akademin. Han fann dem skadade i slottet Boussac mitt i Frankrike i Creuse.
År 1844 såg romanförfattaren George Sand dem och uppmärksammade allmänheten på gobelängerna bland annat i hennes verk ”Jeanne” där hon korrekt daterar dem till slutet cirka av 1400-talet. Nedan bilder tagna på Musée de Cluny av deras samling av medeltida gobelänger med några av originalen i sitt fantastiska skick.
1882 köptes de av Edmond Du Sommerard, intendent för Musée de Cluny i Paris, där noggrann konservering har återställt dem nästan till deras forna glans och där de fortfarande visas anses vara ett av västerländsk konsts stora mästerverk. Ganska nyligen genomfördes en undersökning av deras tillstånd som är fascinerande att följa på denna korta video:
Grundmönstret kallas ”millefleurs” (”tusen blommor”) och kännetecknas av ett överflöd av blommor, apelsinträd, tallar, samt ekar, och befolkas av en fridfull uppsättning av djur och en… enhörning!
I denna idylliska naturliga miljö som främjar tankar och eftertankar är enhörningen både en deltagare och en enkel åskådare samt en klassisk symbol för renhet. Tillsammans med ett lejon håller den ett standar med familjen Le Vistes vapensköld i varje scen och de köptes möjligen av Jeanne Le Viste (1510 – 1566) dame d’Arcy.
De visualiserar sex sinnen, känsel, smak, lukt, hörsel och syn samt ytterligare ett, det sjätte sinnet, förklarat endast av inskriptionen ”À mon seul désir” (till min enda önskan). Detta skulle kunna vara en hänvisning till den fria viljan: kvinnan med sin dekorativa huvudbonad och raffinerade kläder, som avsäger sig tidsmässiga nöjen
Familjen Le Vistes vapen.
Första gången vi såg dessa i Paris enades vi direkt om att köpa en kopia att hänga på väggen i salen i vårt hus. Enda problemet var att de ytterst välgjorda kopior från som fortfarande görs i trakterna av Flandern är ganska kostsamma. Men efter en del letande på eBay fann jag en i USA till tredjedel av priset som fick bli en perfekt bröllopsdagsgåva till hustrun.
Högupplöst bild som visar på finessen i detaljerna i väven.
On-line inköp av begagnat är ju alltid en chansning men eBay fungerade perfekt och gobelängen var just den fina kopia vävd i Flandern som jag hade hoppats. Nu gäller bara att enas om vilken vägg den skall hänga på när salen väl är klar.
Salen för några år sedan och på någon av dessa väggar skall gobelängen hänga.
Vår gobeläng är den som beskriver ”hörseln” avbildande en scen där damen spelar orgel med sin tjänarinna som publik, uppvaktad av lejonet och enhörningen som standarhållare.
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
hus i frankrike 