Det är bara att konstatera att den lägre, mindre delen av huset som vetter mot söder och innehåller en kammare per våning och vår fina nya terrass på taket är den enda del av huset som på sina ställen är slarvigt murad.

Orsaken är svår att bedöma och vad denna del varit tidigare finns olika teorier om, allt från stall till en liten överbyggd gränd som murats igen. Hur som, väggen ovan dörrhålet till köket var i stort behov av förbättring och efter en noggrann genomgång med min accompagnatrice så rådde hon mig att inte ta bort dörrposten som har en viss bärande funktion utan att byta nedre delen av den vänstra dörrposten för att öka bärigheten då den delvis brutits ned av tidens tand och i övrigt mura igen de håligheter som uppstått i väggen under århundradena.

Efter att ha monterat ett stödben mitt i dörrhålet sågade jag av den dåliga delen och tog bort den. Jag rensade bakom och kapade till en fräsch bit douglasgran som slogs in och säkrades med ett antal skruv i sin gamla ovandel.

Därefter murades det hela ihop och jag passade på att dra i ett antal skruvar på balkens baksida för att få den att fästa bättre i bruket.

Det hela blev rätt bra och jag känner mig trygg nog med det för att senare hyvla bort 1 cm på alla delar av dörrposten för att förstora dörrhålet i tillgänglighetssyfte.

Sedan var det då dags att mura ihop de håligheter som vi också funnit ovan dörren och som några sträckte sig 40 cm in i väggen.

Som att titta femhundra år bakåt i tiden

Rengöring av löst bruk och skräp.

Färdigt att återställningsmura

Underlaget blött så att bruket fastnar.

Det blev en blandning av att fylla ut med sten och bruk och i de yttre lagren mura på riktig, så att alltid en ny sten vilar på två underliggande för att få ett riktigt förband.

Yttersta lagret blev mer av estetik men bidrar det också till hållfastheten och gav dessutom 3 nya stenar att lämna synliga när det blir dags för att putsa väggen. Allt mureri gjordes med befintlig sten (vi har ett ganska stort lager vilket är mycket värt) och naturligtvis en Mortier Standard blandad av 3 delar lokal sand (0/4 mm) och 1 del kalk NHL 3,5 samt vatten till rätt konsistens.

När jag stod där och tittade på den stötta jag hade monterat roade jag mig med att göra en överslagsberäkning av vilka vikter man leker med och det blev då gaveln som är den äldsta väggen och som helt består av kalkmurad lokal natursten jag räknade på.

Elevationsritning av Nadine Hillebrant, hint arktitektur

Med en längd på 7 meter och en snitthöjd (spetsigt tak) på 9 m och en tjocklek på 0,65 m blir det volym på runt 42 m3 som med en densitet på sten och bruk i snitt på gissningsvis 2 ger totalt en 85 ton sisådär och det bara för en gavel! Som jämförelse kan man ta en 24-meters fullastad långtradare som maximalt får väga 60 ton. Kanske bra att inte chansa med dessa krafter känns det som.

Vad vår kyrka med rötter i 900-talet väger vågar jag inte drömma om.

 

Redan i tidigare episoder har vi berättat hur hustrun och jag fått lära oss att göra en ”enduit de finition a la chaux aérienne ” alltså en riktigt naturnära puts med bara sand vatten och luftkalk, ett långsamtorkande kalk som redan den gamle romaren Cato berättade om i sitt verk De Agricultura.

Den som vill förstå processerna med att bränna kalk kan gärna kasta ett öga på videon nedan och vill du veta mer om medeltida material i allmänhet är Chateau Gudelons hemsida en guldgruva.

Nåväl, nu var det dags att gå från ord till handling och putsa köksväggen mot norr en yta på cirka sex kvadratmeter, och detta dessutom medan min accompagnatrice med jämna mellanrum tittade hur det gick.

Jag hade redan dagen innan gjort det mesta underarbete vilket i princip består i att foga i urholkade murningar, fylla i håligheter och lägga en yta av gobetis där det är tegelytor. Så framför mig hade jag sex m2 av ganska rät väggyta som jag nu ordentligt blötte med vatten.

Putsbruket kan med fördel blandas dagen innan för här pratar vi om ett bruk som brinner mycket långsamt, ja egentligen har det hårdnat helt först efter ett år och det kan sparas en tid under en vattenspegel. Recept och arbetsmetodik hittar du i denna nyligen publicerade episod.

Första kvadratmetern tog nog en och en halv timme att färdigställa och det gick åt runt 12 liter bruk detta kan jämföras med när min läromästarinna putsar då det går åt cirka 8 liter och det blir ett par kvadrat i timmen.

Men skam den som ger sig och jag tycket nog att jag lyckades få dit putsen jämt och bra med ett eller ett par drag (håller man på och fortsätter så riskerar den att lossna från underlaget).

Halvvägs på g!

När den torkat några timmar (beroende på putsens fuktighet från början och omgivande temperatur) så är det dags att ”talocher” alltså att massera putsen så att den lite glatta ytan ruggas upp och kvarvarande märken frän mursleven försvinner. Jag använde mest en liten taloche på kanske 2 x 4 cm2 och av ek som var hemmagjord och den fungerade finfint.

Att maska av mot trädetaljer och tak var en utmaning jag löste med täckplast och målarduk med ganska stor exakthet inte minst därför att alla trädetaljer var målade redan.

Vartefter började väggen att växa fram och jag kände mig nästan som murare och än mer ökade stoltheten när La Maconne gav mig helt godkänt!

Nästan klart! Nu återstår en halv m2 samt att rengöra de synliga stenarna.

Murarmästarinna och stolt lärling

Den klassiska pilsnern till muraren avslutar dagen och episoden!

 

 

Var skall man fira freden 1918 lämpligare än i Peyriac-Minervois, vår by som är en fredsby och dessutom Louis Barthas hemort. Barthas som levde i byn hela sitt liv var tunnbindare och inkallades som miljoner män 1917 till det meningslösa dödandet i La Grande Guerre. Han var dock en av dem som fick komma hem, en ynnest som inte gällde 10.000.000 europeiska män efter detta blodiga krig.

Dagen högtidlighölls med klockringning 11.00 (den 11/11) som var tiden för det officiella undertecknandet av vapenstilleståndet (i elfte timmen) i den berömda järnvägsvagnen som tyvärr kom att användas igen 1940. Versaillesfreden slöts först officiellt 1919.

Sedan samlades många av byns innevånare framför Le Mairie för att i procession tåga till le Monument des morts.

En finstämd och allvarlig ceremoni följde där småskolebarn läste upp namnen på alla Peyriacois som stupat i krigen. Fanborgen bars av vår väninna mäklaren och en medaljprydd ”Ancien combattant” från Algerietkriget på 50-talet.

Sedan gjorde vår Borgmästare det som samtidigt runt 36,000 borgmästare gjorde, nämligen läste en text som President Macron sammanställt och som prisade freden och det Europeiska samarbete och underströk att vi måste vara aktsamma om fred och samarbete i världen i dessa politiskt oroliga tider (inte helt olika 1910-talet och 1930-talet, min kommentar).

Namn skrivna i sten som tydliggör krigets fasa när man hör dem läsas upp (detta är bara hälften),

En blombukett till alla de som sköts av de egna för att statuera exempel!

Precis som engelsmännen bär en poppy denna dag bär fransmännen denna Le Bleuet de France!

Ceremonin avslutades med Marseljäsen och alla vandrade till samlingslokalen för snittar och ett glas Minervoisvin.

Här finner ni de tre första av de totalt sju verserna samt refrängen!

Firandet av freden fortsätter och fler episoder om detta kommer.

 

 

 

Höst i Stockholms Skärgård

På fredag bär det av till Peyriac igen och idag på båten hem från en underskön höstlig Stockholms skärgård och hustruns 60-årsmiddag var det dags att repetera det vi lärde oss vid en av ”accompagnemang” sessionerna under senaste besöket då murarmästaren från Atout Mur var oss behjälplig en dag.

Murarmästaren börjar lektionen!

”Enduire” är ett franskt verb som betyder ”belägga” och i detta fall med en ”enduit de chaux” (kalkbruk) som är en blandning av sand, kalk och vatten. För att vara lite mer noggrann 4 delar sand 0/2 (upp till 2mm kornstorlek) 1 del kalk aerienne (luftkalk) 90 och vatten.

Hustrun förkovrar sig!

Underlaget på våra köksväggar bedömdes av vår lärare vara i så gott skick och av bruk som man kunde putsa direkt på, så vi började som alltid men att fukta ytan ordentligt. L’enduit stryks på i ett centimeter tjock lager och slätas ut med mursleven.

Efter en stund bearbetas ytan med en Taloche bois pointure för att få en homogen men levande vacker yta. Färgen på vår enduit kommer av den lokala vackra lätt gula sanden men man kan om man vill, blanda i pigment eller naturligtvis måla den färdiga putsen med kalkfärg eller äggoljetempera.

Vi gjorde också ett test att putsa fram emot kanten på en av de många inmurade större stenar vi kommer att lämna synliga. Här fann vi att det var viktigt att få putsen att ansluta mot stenen i plan så att den inte kommer att upplevas som insjunken. Stenen rengöres sedan med en blandning av ljummet vatten och 10 % ekologisk vitvinsvinäger.

Det kliar verkligen i fingrarna att få komma ned och börja jobba nu och speciellt då men ett jobb som detta som snabbt ger ett så synligt och förhoppningsvis vackert resultat.

Så skall det bli fast på alla väggar!