Medverkar:

Jan Peter Bergkvist, Jerker Pettersson

Ja som byggare i Frankrike alltså. Efter en tredagars sejour i Paris med yngsta dottern (blir nog ett par episoder framöver) så lättade jag aningen på flygsamvetet och tog bekväma TGV tåget från Paris till Toulouse och även det får bli en episod framöver.

Den uppmärksamme noterar att klassiska Chartier nu också finns i Montparnasse!

Men nu till en riktig murardag, eller två faktiskt. För det första jag gjorde när jag kom ner var att sätta igång med den återstående väggbiten i badrummet som skall vara klar till fredag då min accompagnatrice från Atout Mur kommer på fredag. Hon skall hjälpa mig med färdigställandet av underlaget i badrummet så att det är helt klart när tadelaktmästaren kommer i slutet av april.

Hur murar man då en fristående vägg kan man undra? Ja, inte vet jag men i min strävan att återanvända så mycket som någonsin möjligt fick det bli en av de väggdelar som blev över när vi öppnade nya ingången till köket. Med en återvunnen järnregel från en tidigare avbalkning i kökstaket som stöd så murade jag fast detta gigantiska tegel för att sedan fortsätta dag 2 med att mura de sista bitarna så att det endast återstår en öppning som kommer att bli ett badrumsskåp.

Passade samtidigt på att testa att göra kanaler för elrör eller i detta fall vattenrör med vinkelslipen försedd med stenkaptrissa och det fungerade utmärkt.  Nedan följer en serie bilder från de två första arbetsdagarna.

Vinkelkapen har gjort sitt!

Röret inmurat får se hur vi löser nedersta biten när tadelaktmannen kommer.

Väggbiten inmurad och säkrad med järnregeln.

Andra delen av hålet fylls med parpaigns här säkrad med en tegelbit som sträva.

Allt klart och täckt med ”gobetis” kanske inte den vackraste men i alla fall!

Skönt att vara igång igen!

 

”Förr var allt hållbart” är ju ett ganska vanligt och förhållandevis sant uttryck. Främst stämmer det väl vad gäller miljömässig hållbarhet där ju vare sig fossil energi eller några otrevliga persistenta kemikalier förekom, eller för den delen något överutnyttjande av våra naturresurser i varje fall inte med systematik. Vad gäller tungmetaller så var ju blyet redan då ett problem inte minst i fönstertillverkning även om man inte kände till dess toxicitet och jag kan tänka mig att alkemisterna slabbade en del med livsfarligt kvicksilver, men det var nog i det lilla.

Snabb förändring av viktigaste industrin (9% i drift och 17% under omställning till ”bio”

Därför går också vår hållbarhetsprofil hand i hand med ambitionen att använda tekniker och material från medeltiden. Vad gäller den sociala hållbarheten var det väl sämre beställt då skillnaden mellan fattig och rik var enorm och de få sociala skyddsnäten som fanns bestod i vad byn själv, i någon mån hjälpt av kyrkan, kunde leverera.

De kristna ordenssällskapen fyllde en viss funktion där Tempelherreorden på sin tid gav ett tionde av allt bröd till de fattiga och den orden som ägde Peyriac-Minervois från 1331 fram till revolutionen, l’ordre de Saint-Jean de Jérusalem (senare Malteserorden och Johanniterorden på svenska) byggde sjukhus något man kan återfinna hos deras arvtagare idag, Malteserorden, som driver sjukhus även i modern tid.

En figur som dyker upp med jämna mellanrum med en tydligt budskap om hur nära naturen människan stod vid denna tid är l*homme vert eller Green Man som man finner på så många avbildningar i medeltida arkitektur. Han är en form av fruktbarhetssymbol och påminner om naturens ständiga pånyttfödelse och även om han nog kan anses ganska hednisk har han fått följa med in i katedraler och kyrkorum.

Men mest återfinns han nog i skogen med all den mystik och fascination som den burit med sig i alla tider. Detta beskrivs bra i detta avsnitt från Chateau Guédelon (7,45 min. in i videon):

 

Det är fascinerande hur snabbt man tar till sig nya vändningar i livet, för bara fyra år sedan var ett hus i Frankrike bara en avlägsen dröm men så gick allt rasande fort (ja i alla fall med franska husförvärvsnormer) och vi var med hus och helt plötsligt tänker man nu på denna vackra plats i underbara Languedoc som ”vår” by.

Så här med ett par veckor kvar tills nästa besök så drömmer man sig lätt iväg till Peyriac-Minervois och ser de sista kilometerna på vägen framför sig innan svängen ner mot den medeltida delen i vars hjärta vårt hus ligger.

Sommaren för två år sedan när äldsta dottern var på besök med familjen hade svärsonen med sig sin drönarkamera vilket gav oss den unika möjligheten att producera en liten ankomstfilm som vi kommer att använda när huset står klart och vi börjar en begränsad uthyrningsverksamhet. I filmen nedan flyger man in från Carcassonne hållet och hela vägen fram till ytterdörren på 16, Rue de la Ville.

Apropå fågelvägen så är det här på sin plats med en fundering kring resesätt i dessa, flygångest tider. Sedan 10 år har jag av klimatskäl slutat flyga i Norden men det är ju ett lätt beslut jämfört med att ta sig till Sydfrankrike utan flyg. Nu närmast blir det flyg till Paris och tåg till Toulouse och jakten på bra tågförbindelser går vidare. Det är fascinerande att man idag får exakta vägförslag för alla resesätt (inklusive cykel och promenad där det senare tar två månader exakt om man går 8 timmar per dag!) via Googel Maps men att den går bet på att föreslå tåget!

Hursom kan man konstatera att svärsonen och hans eldrivna drönare gjorde ett strålande arbete med filmning och redigering den där julidagen.

Dagens episod avrundas med kommunens reklamvepa som visar kyrkan med anor från 900-talet och ”nya” slottet 5o m från oss, vilket byggdes på 1500-talet.