Vårt hus är ännu inte slutligt daterat men mycket pekar på att det började byggas vid 1400-talets slut och det är svårt att inte redan nu börja fundera på vad som hände samtidigt vid denna tidsepok.

Jobbet har denna vecka fört mig till Lettland där jag har lyxen att besöka och rådgiva ett antal hotell med spännande kulturarv som del av ett EU projekt där vi utvecklar en hållbarhetsmärkning med kulturarvsdimension.

Ett av objekten är det magiska Jaunpils Pils, ett slott som byggdes av den Livoniska Riddarorden (vilka senare gick upp i Tyska Orden) vid 1300-talets början.

Brynjerustning som i Baltikum användes fram till sent 1400-tal

I deras fina museum lärde jag mig idag att just när vårt hus byggdes var det av det man uppfann den heltäckande rustningen som fick ersätta de brynjor som tidigare tillsammans med tjock vadmallstyg varit skyddet i strid. Så det var först på 1500-talet som rustningen som vi identifierar med Riddare blev vanlig i Europa.

Heltäckande rustning i plåt som successivt infördes här från 1500-talets början

Den avslutande bilden visar en gargoyle från Jaunpils Slott, som sägs representera en senare greves broder som var en suput och skulle påminnas om detta – ty när vatten rinner genom den utstöter den ljud av kräkningar. Samme greve som lär varit en elak djäkel var nära att döda svenske Carl IX i närkamp men kungen klarade sig precis.

Hotel Richardis för 100 år sedan sisådär!

Vid en av otaliga trevliga luncher på byns bistro Chez la Sosso blev vi av vår vän den Brittiske Diplomaten introducerade för en av ortens vignerons och dessutom ättling till  det tidigare stadshotellets ägare.

Hotellet idag!

Hotel Richardis lades ned för ett antal år sedan men var enligt skriften ”Mon village entre les deux guerres ” (nedtecknad runt 1930) ”ett väldigt populärt hotell vid denna tid och väl frekventerat av affärsresenärer (vinhandlare och uppackare gissar jag) Ägare och hôtelier var då Louis RICHARDIS, anfader till vår värd för en rundvandring på hotellet denna eftermiddag.

Ty direkt efter lunchen blev hustrun och jag (båda gamla hôteliers) bjudna på en rundvisning i det nu nedlagda hotellet. Det blev en fascinerande tur där det kändes som man stängt bara för några dagar sedan och förvisso ett hus med stora möjligheter för den som känner sig hågad, men också mycket jobb.

Här inspekteras städningen av hustrun (housekeeper) i hotellets restaurang.

Restaurangens bardisk

Fin plats för uteservering mot baksidan.

Hotellet har ett 20 tal rum men möjlighet att göra några till.

Olika inredningsstilar blandas

Ett antal av rummen renoverade på 80-talet

Huvudtrappan med fina detaljer

Dekorationsspis i restaurangen

Vackert fönster som vetter mot Le Mairie där den noggranne kan skymta Ègalité, Frater…

Vår värd visar barens entrédörr som fascinerande nog är gjord av glasrutor från byns gamla likvagn!

Avslutar med en bild som på ett fint sätt illustrerar en svunnen tid i vår gamla bransch!

Tack Monsieur Vigneron, för en unik upplevelse denna eftermiddag!

Duvor hör medeltida byar till men ibland kan de bli lite för många eller lite för nära inpå. Att de sitter och kuttrar under takåsen är ju egentligen ganska trevligt men mindre trevligt är att vår lilla gård precis under blir lite som en medeltida toalett där allt föll rakt ned.

Förvisso kallas terrasser som vår ibland lite skämtsamt för pigeonnière (duvslag) men vi vill nog ha den för oss själva.

Vad gör man då när en duva flyttat in?

Tre fack varav det vänstra med nät och det mittre med duva!

För ett par månader sätt monterade jag ett metallnät i den första av tre smattar bredvid balkongen, ty denna kom jag åt. Men nu återstod de två övriga ”duvslagen”. Det slog mig att en lång skruv från insidan i den planka som utgör väggyta vore perfekt så det blev en sväng till Mr Bricolage igen. Med 8 stycken 12cm skruvar i fickan var det så dags att införa ett duvskydd.

Först såg jag till att skrämma iväg duvan så att den inte skulle skada sig och sedan i med fyra skruvar rakt igenom varje platta.

Sen raskt ut och titta från utsidan… och där en satt en jättesur duva taket och insåg att hon just flyttat från vårt hus!

Vår fina terrass i en annan vinkel och med jättesur duva på taken hitom skorstenen!

 

Hustrun var den som har ”gått kursen” och fick börja med slitet att grundmåla vårt kökstak. Värt att veta är att undersidan på urgamla brädorna var tämligen ojämna och under seklerna har ett och annat kryp kalasat på dem vilket gör att ytan som skall målas bli mer än dubbelt så stor som den yta man kan mäta upp.

Det var ett tungt arbete att måla och varje plan yta som dök upp var en källa till glädje. Åtgång på färg blev ganska exakt 50 % mer än beräknat. Men inget ont som inte har något gott med sig; detta ledde till att vi åkte på en utflykt och träffade det trevliga paret som driver Capitaine Bonnet i Magalas och som ju råkar vara inte bara mäklare utan också franska återförsäljare åt avjord.

Efter en rundvisning av deras vackra gamla vinbondehus mitt i den ganska stora byn Malagas helt nära Béziers kunde vi vända hem med ytterligare en påse grundfärgpigment och dessutom svensk avslemmad kallpressad linolja som ändock var något billigare en den matlinolja som vi köpte i Carcassonne (trippelfiltrerad visserligen) för 20 Euro litern.

På morgonen andra målningsdagen svängde vi förbi MR Bricolage och köpte en enkel blomspruta för att se om vi kunde sprutmåla i de mest svåråtkomliga fördjupningarna och glädjande nog fungerade det alldeles utmärkt om man spädde färgen en aning med vatten.

Efter många timmars jobb börjar det täcka.

Nu skall färgen torka ordentligt och det gör den i och för sig direkt men sen kritar den i ett par dar och för att fullt ut oxidera och bli så hård att den håller i flera hundra år behöver den luftomsättning, ljus och en temperatur på mellan 10 och 25 grader under flera månader.

Men känslan av att arbeta med en så naturlig färg med anor från medeltiden är fin bara den för att inte tala om hur vackert det kommer att bli när det är klart!

En fin beskrivning av Äggoljetempera om man bortser från ”miljövänlig” som kanske borde vara miljöbra eller miljösmart.

Vi avrundar med en filmsnutt:

Några dagar försenade beroende på det myckna underarbetet var de så dags att grundmåla. Inte bara det utan först var dags att omsätta vår teoretiska blandnings-kunskap i äggoljig praktik. Första kvällen blötlägger man pigmentet genom att mixa pulvret i en påse med exakt 500 gram vatten.

Exakta mängder och vikter är avgörande

Morgonen därpå är det så dags att göra äggoljan som är en stavmixad majonnäs på avslemmad kallpressad linolja och ekologiska ägg. Med tanke på att hela vårt projekt har 100 % hållbarhet som mål var det självklart med ekologiska ägg men glädjande nog är det också ett krav i det detaljerade receptet som ger uttryck för hur pass komplicerad kemi som denna uråldriga färgteknik kännetecknas av.

Framdukat!

Ekologiska ägg

Mängderna måste mätas upp på 5 gram när, har vi lärt oss hos Ateljé Temperamåleriet. När majonnäsen så var klarmixad efter 2 minuter var det dags att mixa i det våtlagda pigmentet från gårdagen och vips så hade vi en färg som var naturligt vacker, luktade gott och i princip är ätbar. Detta till skillnad från dagens färger som innehåller mängder av tillsatser av allt från lösningsmedel till konserveringsmedel.

Här i Frankrike möts man av avvaktande intresse för denna typ av färger som verkar ha glömts bort och här används mest av konstnärer.

Enda eftergiften är att äggoljetemperan är färskvara som bara håller ett par dygn i kylskåp.  Men nu är det dags att måla vilket blir fler egna episoder.

I salen en trappa upp och på plafondmuseet i Lagrasse har vi sett att man normalt avslutade utrymmet mellan takbjälkarna med en snedställd skiva mot väggen, något om vi uppfattar att man gjorde av rent estetiska skäl. Samma sak ville vi göra i köket och det material som snabbt slog oss som lämpligt och lätt att få tag på var ekplywood. Detta stämmer bra om man bortser från priset. Men mot en alldeles för hög kostnad köpte vi 11 måttbeställda plattor i fin kvalitet avsedd för bland annat båtbygge.

Vinkeln kopierade vi från salen och använde överblivna listdelar i antik ek som fästen. Med en mall lyckades vi få ungefär samma vinkel i alla smattar.

Så var det den bjälke som är närmast badrummet och som hade kvar änden på alla de ribbor som en gång utgjorde undertak i köket. Dessa hade vi lämnat eftersom vi ser det som en stabiliserande funktion för mellanväggen. Nu täckte vi den ribbeklädda bjälken med ekplywood för att dölja ribborna och skapa en bred första bjälke.

Efter att ha monterat plywooden och fogat med träfylla tycker vi nog att resultatet blev rätt ok.

Arbetspasset avslutades med en lunchsandwich

Dagen före hade jag blötlagt de 500 grammen med torkade pärlor med benlim i vanligt kallt vatten. Skall erkännas att jag hällde i vatten i benlimsburken som hade en volym på kanske 1 liter, innan jag ganska snabbt blev varse att det sväller runt fem gånger sin egen volym och det fick bli en 10 liters hink istället.

Vid ett besök på den unika Loppisen Brocante 11 som jag tidigare beskrivit och kommer att göra en episod om framöver, hittade vi de två kastruller vi behövde för att i vattenbad värma benlimmet till 60 grader som är dess smältpunkt. Första gången var som alltid lite osäker, skulle det fungera och hur vet man utan termometer när det blir 60 grader. Inga problem ty när jag sakta rörde i benlimsröran så försvann alla de uppsvällda pärlorna som genom ett trollslag och jag hade varmt och färdigt benlim.

Tredje limkokningsomgången och lite trött!

Då var det dags att göra träfylla. Från Apex hade jag fått med mig sållat ekspån från vår sågning och i det varma limmet rörde vi så ned träspånet tills en nötbrun lagom tjock gröt uppstod och så var det dags att laga.

Skulle det fungera? Tekniken jag lärde mig av en teaterscenograf för runt 45 år sedan och som lät så klok. Javisst spricka efter spricka och hål på hål fylldes snabbt och träfyllan satt kvar. Så när dagen var över såg det väldigt tjusigt ut!  Men… skulle det torka eller spricka eller pulvriseras och falla ned när det torkade undrade vi när det var läggdags.

Ett ganska stort jobb att fylla alla sprickor och hål som uppstått under århundraden

En större lagning av sedan gammalt insektsäten yta på annars sund ekbjälke.

Dagen efter kunde vi på morgonen andas ut och se hur det torkat fint och antagit samma färg som originalbjälkarna.

Träfylla på väg att torka och anta ekkulör.

Med jämna mellanrum upptäcker man hälsningar från tidigare husägare där denna krok förfärdigad av en gammal nyckel var en kul detalj.

Så var det då dags för ytterligare en konstruktiv dag. Det känns verkligen befriande att efter dessa två år av mestadels rivning, nu få börja bygga på riktigt och med slutfinishen i sikte. De nytillverkade listerna som gjorts av vår egen medeltida ek från gamla yttertaket skulle nu anpassas och skruvas fast med de självborrande och försänkta parkettskruvar jag fått i present av mina vänner på Apex.

Vårt rengjorda och impregnerade kökstak före listmonteringen

Medeltidsstandard för cc mått mellan de 12 cm tjocka ekbjälkarna verkar ha varit ungefär 52 cm och mellanrummet alltså runt 40 cm. Med 62 skarvar att täcka var det bara att dra igång och säkert mer än hälften vara bara att kapa till rätt längd och skruva dit. Även om min lilla imponerande sladdlösa skruvdragare ibland fick ropa på hjälp av den stora Makitan (medeltida ek är ibland hård som järn).

Första eklisterna skruvas i.

Några monterade sedda ur annan vinkel!

De resterande cirka 30 skarvarna hade av tidens tand vidgats så att lagning krävdes, ibland med träfylla (beskrivet i en kommande episod) men också med ifogning av ekbitar som skruvades fast.

Ett av kanske 10 större hål som behövde lagas i.

Mall för utsågning.

Slutlig ifyllnadsbit att montera

Efter så där en två halvdagars arbete var så samtliga skarvar täckta och taket hade fått betydligt mer av medeltid över sig.

Nästan alla lister på plats!

Visst kunde man köpt nya lister istället för extrajobbet med att återskapa dessa av den antika eken men när jag stod på stegen och monterade den näst sista och plötsligt såg min företrädares signatur med två stora kryss utförda för runt 500 år sedan, var det med en ganska stor portion stolthet jag kände hans gillande blick över axeln.

Min ”kollegas” signum för 500 år sedan sådär!