Första heldagen blev direkt en arbetsdag då ägaren till Apex och tillika snickarmästaren, utbildad i les compangnons anda, dök upp vid 8.30 och vårt planerade accompagnementprojekt drog igång.

Med sig på lastbilen hade han drygt 50 längdmeter reglar av nysågad douglasgran i dimensionen 100×50 mm. Vi började direkt med att ”tabletter” (ett verb) det vill säga hålla en regel i våg från högsta punkten och spara 20 mm och sedan följa golvets olika ojämnheter med kortändan på en planka och en penna så att man ritar upp en profil på regelns sida efter vilken man sedan kan figursåga. Detta ger en regel som ligger an bra mot golvet hela vägen istället för att som i min initiala tanke att palla upp med underlägg av trä.

Så snart första regeln är på plats kan man fortsätta med den som utgångspunkt att göra nästa i våg mätt med ett vattenpass och då markera överkant som skall sågas till med en penna och vattenpass om det är någorlunda rakt underlag.

På våningen en trappa upp där vi arbetade, är skillnaden mellan högsta och lägsta punkt runt 20 cm så det blev dubbla reglar i halva rummet.

Väl framme vid eldstadsöppningen var det dags att montera ned denna pjäs i trä från 30-talet för att sälja och sedermera ge plats åt en av lokal marmor. Dock kommer vi att införa eldningsförbud eftersom skorstenen inte fyller dagens krav på brandsäkerhet.

På slutet finjustering med en och annan uppallning och lite elhyvel så att maximal avvikelse blir under 1 mm.

När man arbetar som lärling en dag som denna blir man förutom väldigt trött, också ständigt påmind om betydelsen av hantverksskicklighet och styrkan i att tänka rätt första gången. Och så var det ”det där” med franskan. Jag börjar få en känsla av att jag har tillgång till ett antal 100 ord per dag och varefter dagen lider tar de slut. Men visst lär man sig både språket och byggnadskonsten och det faktum att en enkel gammal hotelldirektör och hålbarhetsrådgivare fick godkänt efter en heldag som hantlangare på fransk mark manar till fortsatt arbete.

Så var det bara finjusteringen och städning kvar och hela jobbet tog en knapp dag för 2 man (nåja 1,5 då!)

Vi avslutar denna episod med en stämningsbild från Rue de la ville i novemberkvällen, en vy som sett likadan ut i många hundratals år, möjligen bortsett från ERDF’s gräsliga lampa. Trevlig Advent!

 

 

 

 

 

Efter en lugn nattflight till Barcelona, med lite av en rocky road just när vi passerade ett åskväder över Marseille, så var jag framme. Hyrbil till Girona och en kort natt där för att sedan anträda färden hem till ett höstfagert Peyriac.

Vid lunchtid svängde jag förbi den gamla järnvägsstationen som störs i sin Törnrosaslummer av att man just ny skall bygga nytt köpcenter och flytta vårt Carrefour dit. Man undrar vad stationen tänker den som en gång var centrum för allt när tågen ångade in i denna avkrok vid seklets början.

Och det är inte bara när man passerar den gamla järnvägsstationen som man slås av det faktum att vårt sekel är en kort epok i denna byggds 1000-åriga historia (och egentligen mycket mer än så men romare och andra faller lätt i glömska). Det har många gånger slagit oss att en lämplig undertext för huset när vi börjar hyra ut det kommersiellt kan vara ”en tidsresa på riktigt”.

Väl framme tog jag en paus i vår fina kyrka och tände ett ljus. Tankarna om de som säkert suttit på samma plats, och några till och med på samma bänk, kom över mig. Kyrkan har delar som troligen har sitt ursprung på 900-talet och följaktligen har såväl förföljda kartharer och hugenotter bett om Herrens beskydd här men också snart varje man och kvinna i trakten fram till våra tider.

En man som säkert suttit på samma bänk är nog Louis Barthas byns kände son som tecknade ned sina dagboksanteckningar från fem år av vidrigheter i första världskrigets skyttegravar (ett epos värt att läsa i dessa tider då krigshetsare och populister vädrar morgonluft). Jag vet naturligtvis inte om han var kyrkligt lagd men på den tiden gick nog alla i kyrkan här precis som i Sverige.

Och på samma sätt behöver jag bara sticka in nosen i vårt hus för att känna historiens vingslag vare sig jag tar dendrokronologiprover, hittar medeltida fönster bakom 50-tals väggar eller upptäcker hemliga fack i murväggarna.

Att komma till, och vara i, Aude och Peyriac är hela tiden som en ”tidsresa på riktigt”!

Ett jobb i Barcelona i slutet av november ger mig möjlighet att tillbringa några dagar extra i Peyriac som ju bara ligger tre timmar med bil därifrån. Det är en utmaning att inte kunna ta tåget eller ens hyra en bil som går på förnybart bränsle men jag letar vidare.

Nu är det dags för det första större konstruktionsarbetet inomhus när jag skall regla upp golvet på våning ett i salen. Golvet har idag en nivåskillnad på 19 cm mellan högsta och lägsta punkt. Tvärtemot min tanke har jag nu lärt mig att reglarna skall ligga längs med och ovan golvbjälkarna för att få bäst hållfasthet.

Golvet med  dess unika urgamla brädor kan tyvärr inte tas upp och återanvändas som golvyta utan får tjäna som trossbotten och kommer ju att vara det synliga taket i köket på bottenvåningen.

Konstruktionen som görs som ett handledningsprojekt med min snickare från Apex beräknas ta en dag för oss båda och återigen blir materialet lokal douglasgran som är termitresistent och inte behöver impregneras.

Med stor förväntan ser jag fram emot denna sejour i Aude nästa vecka.

På vykortet från 1910 som Julien sänt till sina vänner i Langres när han återvänt hem till Peyriac efter den långa resan från nordöstra Frankrike, ser vi byn för mer än 100 år sedan.

Fortfarande, med franska snabba tåg eller motorvägar, tar det nästa en dag att tillryggalägga denna sträcka på 70 mil. Hur lång tid det behövdes 1910 med ångloksdrivet tåg från stationen i Peyriac vågar jag inte ens gissa.

På bilden ser vi huvudgatan Rue Jean Jaurès mot norr som ringlar ned mot floden l’Argent Double och på höger sida de gamla befästningsverken från medeltiden som är lika fina idag.

Jean Jaurés var för övrigt en av de ledande i fransk arbetarrörelse och dessutom pacifist och efter att i ett berömt tal yttrat orden ”skall vi verkligen starta ett världskrig” blev han mördad på ett kafé i Paris av en fransk nationalist och i samma veva startad det stora kriget.

L’ancien rempart – den gamla befästningen som kan ha sitt ursprung så tidigt som på 1160-talet är en del av stadens innersta ring runt kyrkan och det som var det gamla slottet där traktens store man vid denna tid Roger Trencavel, höll till. Rue de la ville där vårt hus ligger, är den gata som börjar precis utanför kortets högra kant och går rakt öster ut.

Man kan inte låta bli att undra vart personernas på bilden tankar gick vid 10-talets slut, en tid som tyvärr präglades av liknande osäkerhet, protektionism och ökande klyftor i samhället som vi ser idag.

Så det känns det bra att Peyriac-Minervois är en fredskommun. Nedan ser du samma vyn idag ur samma vinkel men med Googles fascinerande teknologi.

Ett utrymme som vi nästan inte förändrat alls sedan köpet är trätrappan från första våningen till vinden.

Men vårt förhållande till den har kraftigt ändrats från att se den som livsfarlig att beträda efter den inledande byggnadsinspektionen inför försäljningen där inspektören vägrade att titta på vinden av säkerhetsskäl.

Själva gick vi med stor försiktighet upp för dess slitna tråsteg till en början för att numera springa snabbt upp och ner för denna trappa.

Vad gäller renoveringen kommer vi att bit för bit nytillverka varje del i ek och på så sätt få en urstark trappa av samma snitt som nu.

Vad vi ännu ej bestämt oss för är om vi skall ta bort den tunna träväggen och ersätta den med någon form av räcke för att få än mer rymd på våning ett och också lite känsla av etagevåning upp till vinden.

Nedan följer ett urval bilder ur olika vinklar av vindstrappan i dess nuvarande skick: