Palais de Pape i Avignon

Med en dryg vecka kvar tills nästa arbetssession i Aude, drar jag mig till minnes ett besök i påvestaden Avignon i somras, ett besök som inspirerar till stordåd i medeltida inredning.

Avignon – staden som vid 1300-talets början fick ett universitet grundat av påven och strax därefter blev säte för de kommande sju påvarna under dryga 60 år och dessutom några ett par ”motpåvar” i den schism som uppstod när Rom åter blev påvesäte.

Några av de franska påvarna.

Skälet till flytten lär ha varit Frankrikes kung Filip den IV såg potentialen i kyrkoskatten och flyttade påvedömet från Rom till Avignon och dessutom såg till att utse påvarna själv för att få total koll. Filip den IV (”den sköne”) var för övrigt samme herre som bannlyste Tempelherreorden i samma veva och brände stormästare Jacques de Molay på bål några år senare.

Avignon-påvedömet kännetecknades av världsliga synder som korruption och en allmänt lössläppt livsstil och många var de som strävade att påven skulle åter till Rom, bland dem vår Heliga Birgitta från Vadstena. 1377 var det nästan över ty då flyttade påven Gregorius XI tillbaka till Rom och Vatikanen. Dock uppstod då det som kallades den stora schismen med motpåvar vilket pågick fram till 1417 då Avignon slutligt gav upp sina påveambitioner.

Listning per yrkeskategori på några av dem som var med och byggde påvepalatset.

Vi besökte påvepalatset som i sin glans dagar var en av medeltidens största byggnader med ett överdåd i såväl utrymmen som dekor. Otaliga var idéerna och inspirationen för inredningen av vårt hus från 1498.

Otaliga exempel på tidstypiska medeltida motiv och mönster på carrelage plattor.

En av deras plafonder under restaurering.

Samma plafond betraktad med cool augmented reality software som tillhandahålls!

Fascinerande visualisering av köket i full aktion! Möjligen inte exakt så vårt kök skall se ut!

 

”Sur le Pont d’Avignon…”

För många är kanske sången den franska barnsången Sur le Pont d’Avignon den mest ögonblickliga associationen till staden. Sången som handlar om fransk folkdans kommer från en Opéra Comique (operett) från mitten av 1800-talet men har ju kommit att bli en klassisk barnsång för fransmännen och många med dem.

Bron då? Ja den finns där och heter egentligen Pont Saint-Bénézet och har gått över Rhône när den byggdes på 1170-talet men redan 1226 när staden belägrades så blev den förstörd. Den återuppbyggdes men förföll igen och 1669 gav man slutligt upp och nu är resterna en fin attraktion med fyra återstående spann (av ursprungliga 22) där mängder av turister går ut och tittar över kanten och kan så bocka av ytterligare ett UNESCO världsarv på sin ”bucket-list”!

Här hör vi smörsångaren Jean Sablons lite swing-inspirerade version. Sablon som kanske inte längre är så välkänd i Sverige var en fransk gigant som stora delar av 1900-talet var i klass med självaste Maurice Chevalier.

Och här en annan kanske mer typisk Sablon-hit.

 

Vi avrundar med lite mer köksinspiration från medeltiden i form av vackra mattallrikar.

Det påvliga kökets bakugn får avrunda detta inlägg då den dessutom gav oss lite inspiration till ett bygge på landet i Stockholms Skärgård.

En rysk filmaffischhund får inleda bara för att han var så oemotståndlig!

I Frankrike är det gott om hundar vilket för en gammal hundägare är fantastiskt trevligt. Små hundar att ha i handväskan och gigantiska hundar med munkorg som kastar sig mot staketet när man går förbi dem – och allt där emellan.

Hunden och fransmannen har sedan länge haft ett nära förhållande och här kan den specialintresserade läsa om några av presidenternas sällskapsdjur under åren.

Nuvarande Président de la République Emanuel Macron, har sedan något år sin kompis Nemo som från en lite tveksam start har anpassat sig perfekt till protokollet.

 

Ett litet aber i sammanhanget är att användandet av de påsar som kommunerna så välvilligt ställer till förfogande inte fullt ut har slagit igenom hos hundarna och inte alltid heller hos alla hundägare.

Detta leder till att hundlämningar är en lika frekvent företeelse på gatan som i alla insändarspalter i lokaltidningarna. Det är ju svårt att lasta hunden för detta så det blir nog husse och matte som behöver rycka upp sig lite.

Avslutningsvis en kavalkad av fina hundar vi mött…

Grannhund i solnedgång!

Skönt att vila efter lunchen!

Barmästaren! Två grisöron och en vatten tack!

Det luktar får!

Ser gott ut!

Förgrymmad medeltida hund på plafondmålning

Det skall understrykas att alla i episoden förekommande hundar är föredömen och inte smutsar ned!

 

 

Sedan vi tog våra första stapplande steg på vår renoveringsbana i Sydfrankrike har sökande efter husets historia varit ett spännande projekt.

Vår nya namnskylt med QR kod till denna blogg, flankerad av ytterdörr från 50-talet!

Allt från de första kontakterna med Archives Departemental i Carcassonne till när vi hade turen att komma i kontakt med en av regionens auktoriteter på medeltida arkeologi Frédéric Loppe, som varit vänlig nog att besöka vårt hus vid två tillfällen.

Hela resan från första tanken om att huset nog är ganska gammalt tills vi idag beslutat oss för att förhålla oss till ett bygg startår, har varit lång och jättespännande. Du kan enkelt följa vårt arbete med detta genom att klicka på och läsa de olika länkade episoderna i denna text.

Varför just 1498 då kan man fråga sig?

Det är en sammanvägning av dendrokronologiresultaten, byn Peyriac-Minervois historia och vår medeltidsarkeologs publikation om byn men också hans personliga tankar och uppskattning av byggåret. Säkert kan vi få komma att ompröva detta årtal framöver men med det vi nu vet är det den bästa uppskattning vi kan göra – och dessutom innebär det ju i så fall att vi numera renoverar ett 1400-tals hus i Frankrike!

Utsnitt ur dendrokronologirapport som ger vid handen att 1498 kan vara ett troligt år.

Vad hände då detta år i Frankrike, Sverige och andra delar av världen, kan det vara kul att fråga sig.

Ja en sak är säker, mycket har gått förlorat i tidens töcken och boktryckarkonsten var ju vid denna tid ett nytt påfund (Paris fick sitt första tryckeri 1470) så det skrivna ordet var inte ännu allmängods.

Frankrike bytte både kung och kungaätt detta år då Karl VIII (den älskvärde) av Valois dog och ersattes av Louis XII (folkets fader) av ätten Orléans. En fascinerade bild av det politiska livet på denna tid ger denna artikel om Karl VIII’s hustru Anne.

I Peyriac-Minervois var det gamla slottet (byggt ihop med, och runt kyrkan) på väg att bli helt omodernt och ett nytt planerades och byggdes sedan under 1500-talet. Mycket hände under denna tid då armborstet började ersättas av handeldvapen och blidor (trebuchet) av artilleri.

Replik av ett medeltida armborst från muséet vid Chateau de Montségur.

Vårt hus var högts sannolikt ett av de ”nya” husen som byggdes i samband med detta. Byn historia beskrivs i en grundlig och fascinerande i ovan artikel av Frederic Loppe.

Grannens mur som är del av den ursprungliga befästningen från 1100-talet.

”Nya” slottet från 1500-talet, som ligger i linje med vårt hus cirka 50 m söder ut.

Europa står vid denna tid i brytningen mellan medeltid och renässans. Christoffer Columbus ger sig ut på sin tredje resa detta år och kommer till Mellanamerika där han bland annat ”upptäcker” Trinidad och Tobago men tror fortsatt att det är Indien eller någon del av Asien han hittat. Resan slutade dock i besvikelse då han blir fängslad och hemsänd av spanska kungen för att han uppfört sig för grymt mot lokalbefolkning och besättning.  1498 anses allmänt också vara det år Leonardo da Vinci färdigställde Nattvarden i refektoriet i klostret Santa Maria delle Grazie i Milano och var också året då den kontroversielle Niccolò Machiavelli, 29 år gammal, utsågs till statssekreterare i Republiken Florens.

Niccolò Machiavelli

I Sverige var den danske kungen Hans (eller Johan II) regent och han sägs ha varit en trevlig prick om än krigisk och dessutom far till Kristian, som vi svenskar sedermera skulle ge tillnamnet ”tyrann”.

Hans blev kortlivad på svenska tronen och både företräddes och efterträddes av den betydligt mer välkände riksföreståndaren Sten Sture den äldre. 24 år senare skulle legendaren Gustav Vasa bli kung i Sverige.

Detta år invigdes också Bernt Notkes staty ”Sankt Göran och draken” i Stockholms storkyrka som ett minne av slaget vid Brunkeberg och det är just kyrkor i sten som fortfarande finns kvar från denna tid däremot finns idag det endast ett fåtal profana byggnader bevarade i Sverige byggda på medeltiden. Några enstaka hus i Gamla Stan i Stockholm samt i Lund och Visby (som för övrigt har en av de bäst bevarande ringmurarna i Europa).

Sankt Göran och Draken i Stockholm; som jag också återfunnit i Moux!

Så 1498 var länge sedan och tanken svindlar vid att vi nu har ansvaret för, och renoverar ett hus som fyller 520 år i år!

En 520-åring fräsch för sin ålder!

Hustrun är ju nybliven trädgårdsägare i byn och i somras innan hon var lyckligt medveten om detta, så tog jag de första stegen och röjde den nyinköpta trädgården som legat i träda under säkert två decennier.

Att slå en 185 m2 helt igenvuxen trädgård med en kraftfull röjsåg måste väl vara ganska smidigt tänkte jag och raskt iväg till hyresbutiken i Carcassonne för att hyra en sådan. Med nöd och näppe fick jag in den in min hyrda Clio och så bar det hem till Peyriac.

Dagen efter var det dags och jag var uppe redan vid 8 tiden för att komma igång innan den värsta hettan, trodde jag. Försedd med en 33 cl burk Orangina och röjsåg begav jag mig till trädgården.

Röjsågens kraftfulla blad började direkt äta sig igenom den manshöga växtligheten av allehanda slag, flyghavre, förvildade kronärtskockor, sly, vildrosor och en massa vackra röda vallmo och en och annan förvuxen björnbärs buske.

Dags att vila redan efter en halvtimme och svetten flödade i den 35 gradiga värmen och den medhavda iskalla Oranginan smakade himmelskt men räckte inte långt. När jag satt där mitt i trädgården omgiven av vildvuxen natur, utan vatten och genomsvettig fick jag plötsligt bilden av Jean de Florette i Marcel Pagnols episka mästerverk framför ögonen.

Jean i boken, skriven av Frankrikes Wilhelm Moberg kämpade tappert för att bemästra naturen precis som jag och färskvatten var en bristvara även för honom.

Det finns för övrigt en briljant filmatisering av denna roman där Yves Montand gör en av sina absolut bästa (och sista) roller som fadern. För övrigt den dyraste film som spelats in i Frankrike vid den tiden och den är inspelad till stora delar i den lilla byn Mirabeau tre timmars resa från Peyriac.

Efter sex timmars hårt arbete i hettan hade jag betvingat i alla fall 75 % av denna djungel och kunde övertala mig själv att det som var kvar kunde vara klokt att spara tills man vet hur man vill designa trädgården framöver.

Med en påfallande vätskebrist i kroppen som ledde till en törst som tog påfallande lång tid att släcka under kvällen drog jag mig till minnes ett av många citat ur Jean de la Florette som ger oss tips inför framtiden som trädgårdsägare och uppmanar till att gräva en liten damm i trädgården.

A quoi peut bien servir un puits sans eau? Il peut servir de citerne!   (Till vad nytta är en brunn utan vatten? Den kan fungera som en cistern!)

En av de sinnrika bevattningskanalerna vars flöde man i ett par timmar i veckan får avleda till sin trädgård – allt noga reglerat och i fint samförstånd med grannarna.

Embryot till det som senare skulle bli årets första skörd av kvitten.

När jag tittade ut över Montagne Noir och den angränsande vingården såg jag mig själv och hustrun njuta en pastis i skuggan av ett valnötsträd bevattnat av det sinnrika system av kanaler som jag kommer att beskriva i en separat episod.

 

En av slutsatserna vid min arbetsdag med Murarmästaren häromdagen var att all gips (plâtre) måste bort för att gobetis skall fästa ordentlig. Så helt plötsligt blev det en dag med pickering igen.

Denna gång med en 30 mm tunn vägg på vilken ett 5 mm gipslager satt ordentligt fast (fast ibland när det var som jobbigast så belönades man med att ett stort sjok föll av på en gång!).

Med en konstant känsla av att väggen skulle rasa vid nästa hammarslag var det nervöst men efter sex timmars arbete var så alla väggar nakna och det fanns inget hållbart skäl att inte börja med gobetis.

Som jag så många gånger tidigare konstaterat krävs det mer än intresse och en halvdags träning för att lära en teknik men jag är ändock stolt över min första gobetis yta.

En liten specialitet med denna vägg var att vi hade två material, dels betongstenar men också en gammal dörrpost i trä. Här måste man, lärde jag mig, fordra med en textil så att de olika rörelserna i materialen inte leder till sprickor i putsen.

Stilstudie av amatörens första gobetis

Nu är det bara resten kvar – ja inte riktigt för jag skall också mura igen hälften av öppningen i väggen (eftersom den kommer bakom duschväggen) så att det återstående blir ett smalt infällt badrumsskåp.

Framtida badrumsskåp (notera det ekologiska ölet).

Dagens episod avslutas med en historisk bild från Peyriac som visar på en oundgänglig lösning för den franske cyklisten.

Så var det då dags att börja med underarbetet för badrummets tadelakt och för detta ändamål hade jag återigen bjudit in Murarmästaren att rådgiva och hjälpa mig i starten.

Dagen inleddes med inköp av 550 kg sand 0/5 (alltså upp till 5 mm kornstorlek) hos min bygghandlare M+.

Smidigt får hjälp att lyfta in 550 kg mursand

Lika smidigt kärrar vi in det i kammaren med sisådär en 20 lass!

Efter en genomgång av alla väggytorna blir man ganska snabbt varse att grundprincipen är att lika material leka bäst och att man måste vara på det klara med att kalkbruk inte fäster bra på alla underlag.

Väggarna som har en grund med cementbruk (Under trappan samt gavelväggen) behöver en ”gobetis batârd”. Men låt oss ta en sak i taget.

Lite suddig bild som ger den verkliga kladdiga känslan!

En gobetis är en lös blandning av kalkbruk, som en tunn välling och den kastas med mursleven mot underlaget så att man får ett 5 mm tjockt lager. Detta görs i två omgångar och blir då ett bra underlag för ”l’enduit” en puts som blir den slutliga ytan och i detta fall dessutom tadelakt som är en överkurs på putssidan. Ja, mina läsare som är proffs på murning kommer helt klart att märka att jag skriver om något som är precis på gränsen av min kunskap – men man lär sig!

La Maconne i full verksamhet!

Men vad är då en ”gobetis batârd”?  Jo, en sådan välling som istället för normalreceptet på 1 del hydrauliskt kalk och 2 delar sand (0/5), blandas av ½ standardcement + ½ hydrauliskt kalk och 2 delar sand. Därav att det blir en ”bastard” som kommer att utgöra övergången från befintlig väggs cementbruk till det naturliga kalkbruket som andas och kan förhålla sig till fukt.

Aningen trångt och bakvänt men fint blir det!

När så vällingen är färdigblandad så är det bara att börja ”projeter” alltså att med en tjusig snärt på mursleven sprida en portion jämt i ett 5 mm lager på väggen. Detta är inte enkelt och min lärare gjorde närmare 90 % av jobbet denna gång men i en kommande episod kommer ni att få se hur jag lyckas.

Efter någon dags torkning.

Vid dagens slut var så hela utrymmet under trappen försett med ett första lager av ”gobetis batârd” och jag kan börja oroa mig för hur jag skall klara resten!

Stilstudie i Gobetis!

Hustrun fyller jämt i år och vad ger man en kvinna i sina bästa år som, precis som så många i vår del av världen, har större problem med att göra sig av med saker än att önska sig nya?

Detta i kombination med hennes ganska gröna fingrar men framförallt en imponerande kunskap på blomsterområdet. Både vad gäller namn på alla blommor (på både finska och svenska… och snart franska) men också rent konstnärligt när det kommer till floristkunskaper.

Jo, naturligtvis en trädgård!

Anslagstavlan som berättar om bland annat bevattningsregler och kemikalieförbud!

Inspirerad av vår vän den engelske diplomaten och hans trädgård har jag sedan ett halvår med jämna mellanrum (och i hemlighet för hustrun) fört diskussioner med några av våra vänner nere i Peyriac om möjligheten att köpa en trädgård i Les Jardins de Peyriac.

Vår vän vid sin garden!

Så tjusigt kan det se ut i en engelsk/fransk trädgård!

Detta är en typ av koloniträdgårdsområde där byns innevånare sedan medeltiden odlar grönsaker och mycket annat. Detta eftersom medeltida byar som har formen av ett ”castrum” helt enkelt inte hade plats för trädgårdar innanför murarna, så passade byborna i fredstid på att odla på ängarna runt omkring.

Sist jag var nere tittade jag så på två ”parcelles” alltså marklotter och bestämde mig för den som låg lite längre bort (13 minuters promenad från vår dörr) men närmare vattenpumpen och inte nära någon bilväg.

Det blev parcelle 0567 (den till höger).

Det här med bevattning är en historia helt för sig själv som kommer att få mer än en episod i denna blogg. Jag åkte ned ett par dagar innan hustrun för att kunna slutföra affären och börja göra i ordning den lilla trädgården som legat i träda de senaste 20 åren.

Det var tämligen vildvuxet med bland annat manshöga kronärtskockor.

Mängder av  björnbär (mûres) som är en växt som breder ut sig.

Trädgårdsområdet är väl organiserat med en förening som håller ordning på regler och inte minst bevattningen. Vår lilla trädgård gränsar i väster mot en underbart vacker vingård (tyvärr dock ännu inte ekologisk) och har sedan tre grannträdgårdar av vilka en ägs av föreningens sekreterare.

Granne

Vingården.

Min tanke (hustrun får dock bestämma) är att det skall bli en trädgård med träd såsom fikon, mandel, valnöt, persika och oliv bland andra, ekologiska förstås! Vi kommer ju inte att vara kontinuerligt i byn och då blir det enklare med träd som klarar sig ganska bra själva.

Första kapitlet är skrivet och vi är nu med trädgård som överlämnades till hustrun när vi för-firade födelsedagen på ett av våra absoluta favorithotell Cite de Carcassonne.

Så glad blir man när man fått en trädgård (Carcassonne med årets bemålning i fonden)

Kul var också att så många av vännerna i byn borgmästaren inräknad tillsammans hållit det hela hemligt för hustrun så att det blev den verkliga överraskning jag hoppats.

Solnedgång över vingård sedd från vår trädgård!

 

 

När vi träffade vår Tadelaktmästare, Monsieur Daddis i Apt som vi berättade i en tidigare episod, blev vi samma dag också inbjudna att delta i en workshop om denna Marockanska konstart – något vi absolut inte ville missa!

På lite vindlande vägar men bara en 15 minuter bort i det vackra Vaucluse, hittade vi i orten Roussillon konservatoriet för ockra och färger. Deltagarna samlades i butiken som hade ett brett och spännande utbud av pigment, redskap och litteratur om traditionella och naturliga färger och tekniker.

Workshopen startade och vi var väl runt 25 deltagare varav nästan alla fransmän utom hustrun och jag. Mäster gick igenom och visade praktiskt alla de olika stadier som krävs för att färdigställa en helt vattentät tadelakt.

Vi insöp så mycket kunskap vi kunde och kände på ytor, tog kort och försökte anteckna bra tips och avslutningsvis köpte vi trärivbrädan och granitkuben som är de oumbärliga redskapen.

Det skall bli kul att vara med och göra vårt badrum med denna uråldriga teknik framöver.