En av många fördelar när vi är nere i Languedoc är den outtömliga tillgången på turistmål. Utflykter i grannskapet på en timme eller lite längre resor till klassiska turistmål som Carcassonne, Lourdes, Andorra, Barcelona, Camargue, Rennes-le-chateau, Cote d’azur bara för att nämna några. Väljer man att se det ur en historisk vinkel så är utbudet lika stort med fornlämningar, romarrikets tydliga spår, katarerna, tempelherrar, hugenotter, och under senaste seklet le Maquis, motståndrörelsen mot Hitler och Pétain som hade baser i Montagne Noir.

Vi som mestadels arbetar heltid med renoveringen när vi är där nere brukar dock alltid kosta på oss lediga söndagar för en utflykt. Denna gång i somras så bestämde vi oss för att följa ett råd vi fått av våra svenska vänner härnere och besöka en renoverad väderkvarn som producerar eget mjöl i vår grannby Villeneuve-Minervois.

Kvarnen som fyller 200 år i år heter Le Moulin Bénazeth och ligger på vinegendomen Domain Bénazeth och har varit föremål för en genomgripande restaurering. Besökt var dubbelt intressant eftersom man fick lära sig om traditionell mjöltillverkning men också följa renoveringsprojektet som helt klart har en del likheter med vårt.

Vacker detalj på det varsamt renoverade maskineriet i kvarnen

En oväntad knorr på dagen var när jag mot slutet av visningen fick syn på en minnestavla på väggen och när jag frågade vår trevlig och kunniga guide var det var från och hon svarade ”någon stad i gamla öst” kunde jag direkt härleda den till Pakruoijs, en stad i hjärtat av sovjets kornbodar i det då ockuperade Litauen.

Jag hade nämligen glädjen att jobba där i somras och besöka ett fantastiskt gods i ett EU projekt om hållbar kulturturism och kände direkt igen symbolen för staden. Pakruoijs som dels var ett centrum för just spannmål och bröd men också för Litauens fina öltradition.

Jag kan inte låta bli att runda av dagens inlägg med en magiskt vacker bild från Blidö i Stockholms skärgård där vi har lyckan att också bo och där denna episod författats.

 

 

När jag för några månader sedan surfade runt på kunskapens källa, Google, i jakt på att utöka min kunskap som murare snubblade jag över en manick som heter Tyrolienne och som är en mekanisk maskin som med hjälp av en uppsättning plastremsor på en axel med vev sprider det tunna grundbruk man kallar gobetis.

Grundförutsättningen är att man täcker känsliga ytor ordentligt eftersom det sprätter åt alla håll.

Normalt gör man denna tunna röra för att ”projeter” alltså kasta på den med en ganska bred murslev och även proffsen vet att ganska mycket hamnar på den platta men lägger under på golvet för att kunna återanvända bruket.

Om man nu inte är proffs hamnar väl över 50% på golvet vi varje kast och det tar tid.

Någon har uppfunnit la tyrolienne som är en sinnrik maskin som gör jobbet även om den av proffsen kanske ses som lite fusk. Min accompagnatrice från Atout Mur snäll och tog med sig en sådan och visade hur det hela går till vilket underlättade min senaste sejour väldigt mycket när jag skulle fixa underlag till väggputsen i köket.

Som jag berättade tidigare så måste underlag av andra material än kalkbruk täcka med gobetis för att kunna putsas med kalkbruk och med alla de olika material som våra köksväggar består av var det extra viktigt.

En röra av olika underlag som skall täckas av en gobetis eller en gobetis batarde!

Ett första hörn färdigt att täckas av ett lager enduit och sedan tadelakt

La tyrolinne är helt klart en utmärkt maskin för en amatör!

I Frankrike är det populärt med det man kallar diaporama alltså bildspel on-line varför jag försökt mig på denna teknik för årets första episod. Det handlar  om den resa vi hittills gjort på vår väg mot ett fullt fungerande modernt badrum med medeltida touch.

Våra 28 % icke svensktalande läsare (av precis i dagarna 11,000 individuella besök sedan bloggstart) får ursäkta att ljudet bara är på svenska. (you may have to turn to the Swedish page since Google translate seems to have some problems with YouTube, sorry)

I flera tidigare episoder finns mer att läsa om vårt badrums tillblivelse och för den som vill veta mer om tadelakt kan man titta på denna episod men också lyssna på vår kontakt Jamal Daddis som berättar om denna tusenåriga teknik eller läsa tidigare blogginlägg.

Avslutningsvis önskas ni alla en God Fortsättning med en bild som får symbolisera en önskan om ett fredligare 2019 inte bara i vår by Peyriac-Minervois som ju är en Commune pour la paix men också i resten av världen!

Så här i mellandagarna efter en underbar jul med familjen är det kul att planera för vårt äventyr i Frankrike och fundera kring inredningen av köket, men mer om det i senare episod.

Hustru och dotter djupt försjunkna i medeltida köksplanering

Men innan det är dags för inredning skall samtliga väggar i köket färdigställas och det innebär att de stenar och stockar i den murade väggen som vi väljer att bevara synliga skall lämnas oputsade men väl rengjorda och påminna oss om den imponerande storleken och tyngden i våra murade väggar.

Det gäller att välja ut stora stenar med snygg yta.

Efter att ha putsat noggrant runt en sten vi valt skall förbli synlig så att putsen ligger i liv med stenytan och den känns som en naturlig del av väggen låter man putsen torka.

Dagen efter borstar man bort överflödiga putsrester med en stålborste så att stenens yta blir ren och fin.

Sedan är det dags att med en tvättsvamp torka rent den synliga stenytan med en blandning av ljummet vatten och en tiondel (10 %) ekologisk vitvinsvinäger. Syran i vinägern neutraliserar och tar bort de kraftigt basiska kalkbruksresterna.

De träöverstycken som vi väljer att bevara synliga maskar man av noggrant och målar när putsen kring dem torkat.

Det slutliga resultatet som förhoppningsvis skall bestå i hundra år eller mer blir både medeltida och tidlöst.

Det blir ju perfekt att runda av denna episod men en bild på tre synliga stenar i vår vägg som ju också råkar vara vår bys vapen.

 

 

Vårt projekt har tydliga hållbarhetsförtecken och som framgått av tidigare episoder gäller det såväl restaureringen som senare uthyrningsverksamheten. I korthet vill vi bidra med ett testlaboratorium för hållbar turism i Frankrike.

Vid materialval är prioriteringen lätt, inga plaster, bara metaller som är vanligt förekommande i naturen, så lite kemikalier som möjligt och endast de snabbt nedbrytbara, bara trä från hållbara bestånd och all detta tillverkat på ett socialt hållbart sätt och med så kort transporter som möjligt.

När det gäller inredning och utrustning så väljer vi i första hand att köpa begagnat och återanvända saker men när vi köper nytt blir det miljömärkt med EU-Blomman, Svanen och FSC. Hittar vi inget som uppfyller ovanstående blir IKEA den sista lösningen. Förvisso inte ett helt hållbart företag men ett som tagit ett stort antal steg år rätt håll och fortsätter att så göra.

Information om IKEAs hållbarhetsarbete i praktiken

Och som svensk är det inte utan stolthet man besöker sitt närmsta IKEA, i vårt fall i Montpellier. Och visst känns det som man är i Älmhult eller Kungens Kurva när man promenerar förbi Bokhyllan Billy som man känt längre än hustrun.

En ytterligare fördel är att produktnumren är desamma på de flesta artiklar i Frankrike och Sverige och att IKEA KÖK i Stockholms City erbjudit oss hjälp även om vi köper grejorna i Frankrike.

Senast vi var där fick inköpen inskränka sig till en skohylla för vårt hyrda grannhus i Peyriac och en madrass men mer lär det bli.

Denna episod avslutas med den klassiska korven för en billig penning!

Hustrun och jag har länge haft lite skiftande förhållande till den ganska stora spis med spiskåpa som finns mitt på den västra köksväggen men efter lite eftertanke och råd av vår acompagnatrice så har vi nog hittat en lösning. En sann svensk lösning då vi går halva vägen var vad gäller storleken.

Vi kommer att skära av hälften av de pelare i tegel som bär upp kåpan och sedan göra en anslutning med tydlig medeltidsinspiration. Första alternativet var efter en förebild vi hittat på Wikipedia som är snygg och tidsenlig men sen stod jag och tog en paus utanför huset och plötsligt föll blicken på gavelns konsol (Encorbellement kan man läsa att den heter i denna fina lilla ordlista över medeltida byggnadstermer) vars profil blir perfekt.

Den visade sig också märkligt nog följa de moderna tegelstenarnas kantlinje på ett par ställen på spiskåpan.

I och med att vi tar bort så mycket stödmur har vi bedömt att det blir nödvändigt med en metallram i nederkanten av kåpan så en gammal L-balk i järn vi sparat från rivningen kapades snabbt upp i rätta längder och skall inom kort iväg till bysmeden för att bli en på millimetern perfekt förstärkningsram.  Eftersom kåpan har ett stort antal vinklar kommer jag att göra en 3D modell i en bit återanvänd papp eller liknande så att vi har en mall som passar exakt och som gör att järnramen kommer att ligga an åt alla fyra håll och kunna skruvas fast i teglet inifrån kåpan.

Spisstädning på gång!

Rengöring ja, det var nog inte bara spisen som murades på 50-talet utan då skedde nog den senaste rengöringen misstänker jag. Ett centimeter tjockt lager av fett sot gick att skrapa bort manuellt för att sedan tvätta med vatten och miljömärkt diskmedel. Sen eftersköljning med vatten och låta torka.

Fick vidare tipset att efter rengöring, måla innandömet på den gamla öppna spisen med ett spärrskikt som gör att det feta sotet inte sedan slår igenom gobetisen och putsen och missfärgar den nya väggytan.

Så var det då dags för det ekologiska spärrskiktet som består av ett rågummi granulat som kallas gum lac vilket blandas med 24 % städalkohol (som finns i varje välsorterad fransk butik) och får stå att lösa upp ett dygn. Rör gärna om med jämna mellanrum.

Dagen efter var det bara att stryka på detta och vips var tätskiktet på plats.

Nästa sejour blir det dags att ta fram kapen och modellera fram medeltiden och sätta fast metallramen och sedan gobetissa, jag kan knappast bärga mig!

Kanske kan det vara intressant med en bild på spisen som den såg ut när vi köpte huset för några år sedan…

Kök med spis i juli 2015 innan städning och rivning.

Det är bara att konstatera att den lägre, mindre delen av huset som vetter mot söder och innehåller en kammare per våning och vår fina nya terrass på taket är den enda del av huset som på sina ställen är slarvigt murad.

Orsaken är svår att bedöma och vad denna del varit tidigare finns olika teorier om, allt från stall till en liten överbyggd gränd som murats igen. Hur som, väggen ovan dörrhålet till köket var i stort behov av förbättring och efter en noggrann genomgång med min accompagnatrice så rådde hon mig att inte ta bort dörrposten som har en viss bärande funktion utan att byta nedre delen av den vänstra dörrposten för att öka bärigheten då den delvis brutits ned av tidens tand och i övrigt mura igen de håligheter som uppstått i väggen under århundradena.

Efter att ha monterat ett stödben mitt i dörrhålet sågade jag av den dåliga delen och tog bort den. Jag rensade bakom och kapade till en fräsch bit douglasgran som slogs in och säkrades med ett antal skruv i sin gamla ovandel.

Därefter murades det hela ihop och jag passade på att dra i ett antal skruvar på balkens baksida för att få den att fästa bättre i bruket.

Det hela blev rätt bra och jag känner mig trygg nog med det för att senare hyvla bort 1 cm på alla delar av dörrposten för att förstora dörrhålet i tillgänglighetssyfte.

Sedan var det då dags att mura ihop de håligheter som vi också funnit ovan dörren och som några sträckte sig 40 cm in i väggen.

Som att titta femhundra år bakåt i tiden

Rengöring av löst bruk och skräp.

Färdigt att återställningsmura

Underlaget blött så att bruket fastnar.

Det blev en blandning av att fylla ut med sten och bruk och i de yttre lagren mura på riktig, så att alltid en ny sten vilar på två underliggande för att få ett riktigt förband.

Yttersta lagret blev mer av estetik men bidrar det också till hållfastheten och gav dessutom 3 nya stenar att lämna synliga när det blir dags för att putsa väggen. Allt mureri gjordes med befintlig sten (vi har ett ganska stort lager vilket är mycket värt) och naturligtvis en Mortier Standard blandad av 3 delar lokal sand (0/4 mm) och 1 del kalk NHL 3,5 samt vatten till rätt konsistens.

När jag stod där och tittade på den stötta jag hade monterat roade jag mig med att göra en överslagsberäkning av vilka vikter man leker med och det blev då gaveln som är den äldsta väggen och som helt består av kalkmurad lokal natursten jag räknade på.

Elevationsritning av Nadine Hillebrant, hint arktitektur

Med en längd på 7 meter och en snitthöjd (spetsigt tak) på 9 m och en tjocklek på 0,65 m blir det volym på runt 42 m3 som med en densitet på sten och bruk i snitt på gissningsvis 2 ger totalt en 85 ton sisådär och det bara för en gavel! Som jämförelse kan man ta en 24-meters fullastad långtradare som maximalt får väga 60 ton. Kanske bra att inte chansa med dessa krafter känns det som.

Vad vår kyrka med rötter i 900-talet väger vågar jag inte drömma om.

 

Redan i tidigare episoder har vi berättat hur hustrun och jag fått lära oss att göra en ”enduit de finition a la chaux aérienne ” alltså en riktigt naturnära puts med bara sand vatten och luftkalk, ett långsamtorkande kalk som redan den gamle romaren Cato berättade om i sitt verk De Agricultura.

Den som vill förstå processerna med att bränna kalk kan gärna kasta ett öga på videon nedan och vill du veta mer om medeltida material i allmänhet är Chateau Gudelons hemsida en guldgruva.

Nåväl, nu var det dags att gå från ord till handling och putsa köksväggen mot norr en yta på cirka sex kvadratmeter, och detta dessutom medan min accompagnatrice med jämna mellanrum tittade hur det gick.

Jag hade redan dagen innan gjort det mesta underarbete vilket i princip består i att foga i urholkade murningar, fylla i håligheter och lägga en yta av gobetis där det är tegelytor. Så framför mig hade jag sex m2 av ganska rät väggyta som jag nu ordentligt blötte med vatten.

Putsbruket kan med fördel blandas dagen innan för här pratar vi om ett bruk som brinner mycket långsamt, ja egentligen har det hårdnat helt först efter ett år och det kan sparas en tid under en vattenspegel. Recept och arbetsmetodik hittar du i denna nyligen publicerade episod.

Första kvadratmetern tog nog en och en halv timme att färdigställa och det gick åt runt 12 liter bruk detta kan jämföras med när min läromästarinna putsar då det går åt cirka 8 liter och det blir ett par kvadrat i timmen.

Men skam den som ger sig och jag tycket nog att jag lyckades få dit putsen jämt och bra med ett eller ett par drag (håller man på och fortsätter så riskerar den att lossna från underlaget).

Halvvägs på g!

När den torkat några timmar (beroende på putsens fuktighet från början och omgivande temperatur) så är det dags att ”talocher” alltså att massera putsen så att den lite glatta ytan ruggas upp och kvarvarande märken frän mursleven försvinner. Jag använde mest en liten taloche på kanske 2 x 4 cm2 och av ek som var hemmagjord och den fungerade finfint.

Att maska av mot trädetaljer och tak var en utmaning jag löste med täckplast och målarduk med ganska stor exakthet inte minst därför att alla trädetaljer var målade redan.

Vartefter började väggen att växa fram och jag kände mig nästan som murare och än mer ökade stoltheten när La Maconne gav mig helt godkänt!

Nästan klart! Nu återstår en halv m2 samt att rengöra de synliga stenarna.

Murarmästarinna och stolt lärling

Den klassiska pilsnern till muraren avslutar dagen och episoden!

 

 

Var skall man fira freden 1918 lämpligare än i Peyriac-Minervois, vår by som är en fredsby och dessutom Louis Barthas hemort. Barthas som levde i byn hela sitt liv var tunnbindare och inkallades som miljoner män 1917 till det meningslösa dödandet i La Grande Guerre. Han var dock en av dem som fick komma hem, en ynnest som inte gällde 10.000.000 europeiska män efter detta blodiga krig.

Dagen högtidlighölls med klockringning 11.00 (den 11/11) som var tiden för det officiella undertecknandet av vapenstilleståndet (i elfte timmen) i den berömda järnvägsvagnen som tyvärr kom att användas igen 1940. Versaillesfreden slöts först officiellt 1919.

Sedan samlades många av byns innevånare framför Le Mairie för att i procession tåga till le Monument des morts.

En finstämd och allvarlig ceremoni följde där småskolebarn läste upp namnen på alla Peyriacois som stupat i krigen. Fanborgen bars av vår väninna mäklaren och en medaljprydd ”Ancien combattant” från Algerietkriget på 50-talet.

Sedan gjorde vår Borgmästare det som samtidigt runt 36,000 borgmästare gjorde, nämligen läste en text som President Macron sammanställt och som prisade freden och det Europeiska samarbete och underströk att vi måste vara aktsamma om fred och samarbete i världen i dessa politiskt oroliga tider (inte helt olika 1910-talet och 1930-talet, min kommentar).

Namn skrivna i sten som tydliggör krigets fasa när man hör dem läsas upp (detta är bara hälften),

En blombukett till alla de som sköts av de egna för att statuera exempel!

Precis som engelsmännen bär en poppy denna dag bär fransmännen denna Le Bleuet de France!

Ceremonin avslutades med Marseljäsen och alla vandrade till samlingslokalen för snittar och ett glas Minervoisvin.

Här finner ni de tre första av de totalt sju verserna samt refrängen!

Firandet av freden fortsätter och fler episoder om detta kommer.