Vad har de gemensamt och vad skiljer dem åt? I Sverige kanske man slarvigt kallar dem alla snickare även om det finns ett antal olika professioner också här naturligtvis.

Le Charpentier, är byggnadssnickare och den mest ursprungliga yrkesformen och man kan få en inblick i dess medeltida verklighet i nedan inslag från Chateau de Guédelon:

Le Menuisier, är finsnickaren som gör inredningar, fönster, dörrar och trappor.

L’Ébéniste, är möbelsnickaren och den som kanske gör de mest delikata träarbetena men alla dessa verkar gå i varandra och har helt klart det gemensamt att de alla arbetar med trä.

Ja, och så har vi ju förstås Le Tonnelier som man absolut inte kan förbise om man är Peyriacois med tanke på att byn store son Louis Barthas, vid sidan av att vara (amatör-)författare var just tonnelier – alltså tunnbindare.

Illustrativt snitt som visar på att detta träd föddes samtidigt som Van Gogh, 1853

Trä är en vetenskap och i vårt hus är det mesta av ek vilket vi är glada för då eken tillsammans med Douglas gran har ett naturligt skydd mot insekter, termiter och svampangrepp. Vi har därutöver impregnerat med ett miljömässigt bra medel för att ytterligare stärka skyddet. Douglasgranen introducerades dock först på 1820-talet som parkträd i Frankrike men har nu blivit byggnadsvirke. Vi har också ett fåtal delar i konstruktionen som är av poppel.

På en mässa vi besöket för något år sedan upp i bergen visade man på ett föredömligt pedagogiskt sätt de olika träslagens utseende.

Alla dessa fyra yrken kan man förkovra sig i som lärling genom att gå med i les Compagnons du Devoir som är ett system sprunget ur medeltida gillen men livskraftigt än idag trots att det systemet förbjudits två gånger (första gången under revolutionen och andra gången av nazisterna under ockupationen då de blandade ihop det med frimureriet som de ju förföljde konstant).

Vårt hittills mest påfallande kontakt med snickeri är ju det fina jobb som Apex gjorde med vår terrass där medeltida tekniker använts rakt igenom och allt virke dessutom kommer från vårt hus gamla och sannolikt är åtminstone till del från 1500-tal eller äldre. Vi har ju sedan tidigare daterat ett antal bjälkar med hjälp av dendrokronologi.

Gänget från Apex i full gång med att montera ihop terrassen för ett par år sedan.

 

 

Bromma, Stockholm 3 februari 2019

Ett Stockholm under 30 cm snö vaknar upp denna söndagsmorgon och vad kan man bättre använda en sådan dag till än att planera för inredning i Frankrike.

Jag åker ned den 15 mars och skall tills dess väl ha förberett arbetet med att ta nästa stora steg med köket och badrummet. Igår var vi på IKEA för att inspireras och välja de inredningsdetaljer vi köper nya.

Så vi ägnade alltså dagen åt att med hjälp av den ypperliga gratisversionen av floorplanner.com lekt oss fram till en känsla av hur bottenvåningen kommer att se ut.

Först Köket!

Nuvarande status som går att läsa om i tidigare episod

Och här en liten rundvandring efter min amatörmässiga ritning i 3D:

Sen Badrummet!

Nuvarande status som beskrivits i tidigare episoder men nu med dålig bild.

Och också hör en virtuell rundvandring:

På något sätt känns målet lite närmare när man ser det uppspelat. Avrundar denna gång med en bild på yngsta dotterns hund som jag hoppas kommer ner och hälsar på under året och tills dess kan ju han läsa en tidigare episod om hand franska släktingar (jo, han är faktiskt till hälften fransk bulldog men detta till trots bär han inte fluga till vardags, detta är en nyårsbild)

Ouaf ouaf ! 

 

En av många fördelar när vi är nere i Languedoc är den outtömliga tillgången på turistmål. Utflykter i grannskapet på en timme eller lite längre resor till klassiska turistmål som Carcassonne, Lourdes, Andorra, Barcelona, Camargue, Rennes-le-chateau, Cote d’azur bara för att nämna några. Väljer man att se det ur en historisk vinkel så är utbudet lika stort med fornlämningar, romarrikets tydliga spår, katarerna, tempelherrar, hugenotter, och under senaste seklet le Maquis, motståndrörelsen mot Hitler och Pétain som hade baser i Montagne Noir.

Vi som mestadels arbetar heltid med renoveringen när vi är där nere brukar dock alltid kosta på oss lediga söndagar för en utflykt. Denna gång i somras så bestämde vi oss för att följa ett råd vi fått av våra svenska vänner härnere och besöka en renoverad väderkvarn som producerar eget mjöl i vår grannby Villeneuve-Minervois.

Kvarnen som fyller 200 år i år heter Le Moulin Bénazeth och ligger på vinegendomen Domain Bénazeth och har varit föremål för en genomgripande restaurering. Besökt var dubbelt intressant eftersom man fick lära sig om traditionell mjöltillverkning men också följa renoveringsprojektet som helt klart har en del likheter med vårt.

Vacker detalj på det varsamt renoverade maskineriet i kvarnen

En oväntad knorr på dagen var när jag mot slutet av visningen fick syn på en minnestavla på väggen och när jag frågade vår trevlig och kunniga guide var det var från och hon svarade ”någon stad i gamla öst” kunde jag direkt härleda den till Pakruoijs, en stad i hjärtat av sovjets kornbodar i det då ockuperade Litauen.

Jag hade nämligen glädjen att jobba där i somras och besöka ett fantastiskt gods i ett EU projekt om hållbar kulturturism och kände direkt igen symbolen för staden. Pakruoijs som dels var ett centrum för just spannmål och bröd men också för Litauens fina öltradition.

Jag kan inte låta bli att runda av dagens inlägg med en magiskt vacker bild från Blidö i Stockholms skärgård där vi har lyckan att också bo och där denna episod författats.

 

 

När jag för några månader sedan surfade runt på kunskapens källa, Google, i jakt på att utöka min kunskap som murare snubblade jag över en manick som heter Tyrolienne och som är en mekanisk maskin som med hjälp av en uppsättning plastremsor på en axel med vev sprider det tunna grundbruk man kallar gobetis.

Grundförutsättningen är att man täcker känsliga ytor ordentligt eftersom det sprätter åt alla håll.

Normalt gör man denna tunna röra för att ”projeter” alltså kasta på den med en ganska bred murslev och även proffsen vet att ganska mycket hamnar på den platta men lägger under på golvet för att kunna återanvända bruket.

Om man nu inte är proffs hamnar väl över 50% på golvet vi varje kast och det tar tid.

Någon har uppfunnit la tyrolienne som är en sinnrik maskin som gör jobbet även om den av proffsen kanske ses som lite fusk. Min accompagnatrice från Atout Mur snäll och tog med sig en sådan och visade hur det hela går till vilket underlättade min senaste sejour väldigt mycket när jag skulle fixa underlag till väggputsen i köket.

Som jag berättade tidigare så måste underlag av andra material än kalkbruk täcka med gobetis för att kunna putsas med kalkbruk och med alla de olika material som våra köksväggar består av var det extra viktigt.

En röra av olika underlag som skall täckas av en gobetis eller en gobetis batarde!

Ett första hörn färdigt att täckas av ett lager enduit och sedan tadelakt

La tyrolinne är helt klart en utmärkt maskin för en amatör!

I Frankrike är det populärt med det man kallar diaporama alltså bildspel on-line varför jag försökt mig på denna teknik för årets första episod. Det handlar  om den resa vi hittills gjort på vår väg mot ett fullt fungerande modernt badrum med medeltida touch.

Våra 28 % icke svensktalande läsare (av precis i dagarna 11,000 individuella besök sedan bloggstart) får ursäkta att ljudet bara är på svenska. (you may have to turn to the Swedish page since Google translate seems to have some problems with YouTube, sorry)

I flera tidigare episoder finns mer att läsa om vårt badrums tillblivelse och för den som vill veta mer om tadelakt kan man titta på denna episod men också lyssna på vår kontakt Jamal Daddis som berättar om denna tusenåriga teknik eller läsa tidigare blogginlägg.

Avslutningsvis önskas ni alla en God Fortsättning med en bild som får symbolisera en önskan om ett fredligare 2019 inte bara i vår by Peyriac-Minervois som ju är en Commune pour la paix men också i resten av världen!

Så här i mellandagarna efter en underbar jul med familjen är det kul att planera för vårt äventyr i Frankrike och fundera kring inredningen av köket, men mer om det i senare episod.

Hustru och dotter djupt försjunkna i medeltida köksplanering

Men innan det är dags för inredning skall samtliga väggar i köket färdigställas och det innebär att de stenar och stockar i den murade väggen som vi väljer att bevara synliga skall lämnas oputsade men väl rengjorda och påminna oss om den imponerande storleken och tyngden i våra murade väggar.

Det gäller att välja ut stora stenar med snygg yta.

Efter att ha putsat noggrant runt en sten vi valt skall förbli synlig så att putsen ligger i liv med stenytan och den känns som en naturlig del av väggen låter man putsen torka.

Dagen efter borstar man bort överflödiga putsrester med en stålborste så att stenens yta blir ren och fin.

Sedan är det dags att med en tvättsvamp torka rent den synliga stenytan med en blandning av ljummet vatten och en tiondel (10 %) ekologisk vitvinsvinäger. Syran i vinägern neutraliserar och tar bort de kraftigt basiska kalkbruksresterna.

De träöverstycken som vi väljer att bevara synliga maskar man av noggrant och målar när putsen kring dem torkat.

Det slutliga resultatet som förhoppningsvis skall bestå i hundra år eller mer blir både medeltida och tidlöst.

Det blir ju perfekt att runda av denna episod men en bild på tre synliga stenar i vår vägg som ju också råkar vara vår bys vapen.

 

 

Vårt projekt har tydliga hållbarhetsförtecken och som framgått av tidigare episoder gäller det såväl restaureringen som senare uthyrningsverksamheten. I korthet vill vi bidra med ett testlaboratorium för hållbar turism i Frankrike.

Vid materialval är prioriteringen lätt, inga plaster, bara metaller som är vanligt förekommande i naturen, så lite kemikalier som möjligt och endast de snabbt nedbrytbara, bara trä från hållbara bestånd och all detta tillverkat på ett socialt hållbart sätt och med så kort transporter som möjligt.

När det gäller inredning och utrustning så väljer vi i första hand att köpa begagnat och återanvända saker men när vi köper nytt blir det miljömärkt med EU-Blomman, Svanen och FSC. Hittar vi inget som uppfyller ovanstående blir IKEA den sista lösningen. Förvisso inte ett helt hållbart företag men ett som tagit ett stort antal steg år rätt håll och fortsätter att så göra.

Information om IKEAs hållbarhetsarbete i praktiken

Och som svensk är det inte utan stolthet man besöker sitt närmsta IKEA, i vårt fall i Montpellier. Och visst känns det som man är i Älmhult eller Kungens Kurva när man promenerar förbi Bokhyllan Billy som man känt längre än hustrun.

En ytterligare fördel är att produktnumren är desamma på de flesta artiklar i Frankrike och Sverige och att IKEA KÖK i Stockholms City erbjudit oss hjälp även om vi köper grejorna i Frankrike.

Senast vi var där fick inköpen inskränka sig till en skohylla för vårt hyrda grannhus i Peyriac och en madrass men mer lär det bli.

Denna episod avslutas med den klassiska korven för en billig penning!

Hustrun och jag har länge haft lite skiftande förhållande till den ganska stora spis med spiskåpa som finns mitt på den västra köksväggen men efter lite eftertanke och råd av vår acompagnatrice så har vi nog hittat en lösning. En sann svensk lösning då vi går halva vägen var vad gäller storleken.

Vi kommer att skära av hälften av de pelare i tegel som bär upp kåpan och sedan göra en anslutning med tydlig medeltidsinspiration. Första alternativet var efter en förebild vi hittat på Wikipedia som är snygg och tidsenlig men sen stod jag och tog en paus utanför huset och plötsligt föll blicken på gavelns konsol (Encorbellement kan man läsa att den heter i denna fina lilla ordlista över medeltida byggnadstermer) vars profil blir perfekt.

Den visade sig också märkligt nog följa de moderna tegelstenarnas kantlinje på ett par ställen på spiskåpan.

I och med att vi tar bort så mycket stödmur har vi bedömt att det blir nödvändigt med en metallram i nederkanten av kåpan så en gammal L-balk i järn vi sparat från rivningen kapades snabbt upp i rätta längder och skall inom kort iväg till bysmeden för att bli en på millimetern perfekt förstärkningsram.  Eftersom kåpan har ett stort antal vinklar kommer jag att göra en 3D modell i en bit återanvänd papp eller liknande så att vi har en mall som passar exakt och som gör att järnramen kommer att ligga an åt alla fyra håll och kunna skruvas fast i teglet inifrån kåpan.

Spisstädning på gång!

Rengöring ja, det var nog inte bara spisen som murades på 50-talet utan då skedde nog den senaste rengöringen misstänker jag. Ett centimeter tjockt lager av fett sot gick att skrapa bort manuellt för att sedan tvätta med vatten och miljömärkt diskmedel. Sen eftersköljning med vatten och låta torka.

Fick vidare tipset att efter rengöring, måla innandömet på den gamla öppna spisen med ett spärrskikt som gör att det feta sotet inte sedan slår igenom gobetisen och putsen och missfärgar den nya väggytan.

Så var det då dags för det ekologiska spärrskiktet som består av ett rågummi granulat som kallas gum lac vilket blandas med 24 % städalkohol (som finns i varje välsorterad fransk butik) och får stå att lösa upp ett dygn. Rör gärna om med jämna mellanrum.

Dagen efter var det bara att stryka på detta och vips var tätskiktet på plats.

Nästa sejour blir det dags att ta fram kapen och modellera fram medeltiden och sätta fast metallramen och sedan gobetissa, jag kan knappast bärga mig!

Kanske kan det vara intressant med en bild på spisen som den såg ut när vi köpte huset för några år sedan…

Kök med spis i juli 2015 innan städning och rivning.

Det är bara att konstatera att den lägre, mindre delen av huset som vetter mot söder och innehåller en kammare per våning och vår fina nya terrass på taket är den enda del av huset som på sina ställen är slarvigt murad.

Orsaken är svår att bedöma och vad denna del varit tidigare finns olika teorier om, allt från stall till en liten överbyggd gränd som murats igen. Hur som, väggen ovan dörrhålet till köket var i stort behov av förbättring och efter en noggrann genomgång med min accompagnatrice så rådde hon mig att inte ta bort dörrposten som har en viss bärande funktion utan att byta nedre delen av den vänstra dörrposten för att öka bärigheten då den delvis brutits ned av tidens tand och i övrigt mura igen de håligheter som uppstått i väggen under århundradena.

Efter att ha monterat ett stödben mitt i dörrhålet sågade jag av den dåliga delen och tog bort den. Jag rensade bakom och kapade till en fräsch bit douglasgran som slogs in och säkrades med ett antal skruv i sin gamla ovandel.

Därefter murades det hela ihop och jag passade på att dra i ett antal skruvar på balkens baksida för att få den att fästa bättre i bruket.

Det hela blev rätt bra och jag känner mig trygg nog med det för att senare hyvla bort 1 cm på alla delar av dörrposten för att förstora dörrhålet i tillgänglighetssyfte.

Sedan var det då dags att mura ihop de håligheter som vi också funnit ovan dörren och som några sträckte sig 40 cm in i väggen.

Som att titta femhundra år bakåt i tiden

Rengöring av löst bruk och skräp.

Färdigt att återställningsmura

Underlaget blött så att bruket fastnar.

Det blev en blandning av att fylla ut med sten och bruk och i de yttre lagren mura på riktig, så att alltid en ny sten vilar på två underliggande för att få ett riktigt förband.

Yttersta lagret blev mer av estetik men bidrar det också till hållfastheten och gav dessutom 3 nya stenar att lämna synliga när det blir dags för att putsa väggen. Allt mureri gjordes med befintlig sten (vi har ett ganska stort lager vilket är mycket värt) och naturligtvis en Mortier Standard blandad av 3 delar lokal sand (0/4 mm) och 1 del kalk NHL 3,5 samt vatten till rätt konsistens.

När jag stod där och tittade på den stötta jag hade monterat roade jag mig med att göra en överslagsberäkning av vilka vikter man leker med och det blev då gaveln som är den äldsta väggen och som helt består av kalkmurad lokal natursten jag räknade på.

Elevationsritning av Nadine Hillebrant, hint arktitektur

Med en längd på 7 meter och en snitthöjd (spetsigt tak) på 9 m och en tjocklek på 0,65 m blir det volym på runt 42 m3 som med en densitet på sten och bruk i snitt på gissningsvis 2 ger totalt en 85 ton sisådär och det bara för en gavel! Som jämförelse kan man ta en 24-meters fullastad långtradare som maximalt får väga 60 ton. Kanske bra att inte chansa med dessa krafter känns det som.

Vad vår kyrka med rötter i 900-talet väger vågar jag inte drömma om.