500 år gammal ek med nytt snitt och doft som är underbar!

Upp i ottan 05.30 för att kunna komma igång och vid sextiden att såga upp några av de överblivna ekbjälkarna som idag skall bli lister till kökstaket.

Kolmörkt ute och sju grader men inne i vårt hus ganska ok och runt 12 grader men beckmörkt. Dock är ju min fina LEDbygglampa om än bara handhållen, en vän i mörkret och jag kunde ganska snabbt leta upp cirka 10 bitar av medeltida takbjälkar.

Eftersom de lister som förhoppningsvis vi skall tillverka under dagen skall vara 40 cm så delade jag bjälkarna i 80 cm eller 120cm bitar så att de gick att få in i bagaget på bilen.

Sen glatt iväg mot Limoux och mina vänner på firman Apex, en resa som blev en vacker vårmorgonresa och avrundades med en kaffe och croissant i Limoux, eftersom jag var aningen tidig.

9.00 som en sann svensk tidhållare rullade jag in på den lilla företagspark utanför Limoux där Apex och ett stort antal andra start-ups håller till i en kreativ miljö skapad av regionen Occitanie.

Vår nya region hälsar välkommen till företagspark som stödjer start-ups!

Träffade hela gänget på kontoret och sen gick min vän chefen, och jag ut till verkstaden för att sätta igång.

Under fyra effektiva timmar fick jag hänga med på en accompagnemangsresa och få en insikt i hur man förvandlar ganska ankomna gamla ekbjälkar (som de flesta nog skulle eldat eller slängt på återvinningscentralen) till unika antika lister av vackert medeltida snitt.

I följande bildserie kan du följa denna förvandling och se lite av tekniken:

Dags att börja jobba…

Avskalning

Gammal spik av mjukare järn går att såga av så vackra rester kan uppstå

Uppbitat i 40 cm bitar

Listerna börjar ta form

Och blir klenare och rakare…

Nästan klara

Lite live bilder av fasningen

Det unika slutresultatet kommer visas i nästa episod när jag skall börja monteringen!

Nu med 24 meter färdiga lister som är mellan 500 och 300 år gamla beroende på vilken stock de kommer av, blir man ganska ödmjuk inför vad detta trä upplevt, allt från hundraårskriget till Napoleon och båda världskrigen. Men framförallt blir de ju så otroligt vackra!

En av fördelarna med att ha kontoret på Beckholmen på Kungliga Djurgården är att lunchpromenader kan förläggas till världens första och största friluftsmuseum, Skansen som är min närmaste granne.

Vid promenaden häromsistens slank jag in på Snickeriet som är en snickarverkstad som en sådan såg ut för ungefär 100 år sedan. Till skillnad från för 100 år sedan var snickarmästaren idag en kvinna och dessutom ung men desto kunnigare.

Jag tog nämligen chansen att ställa frågan om ”träfylla” ett begrepp som jag har med mig från barnaåren och min mors teatervärld och dess scenografer. Det visade sig att det är ett välkänt begrepp även i snickarkretsar och visst kunde jag få det rätta receptet.

Att man tar trälim visste jag ju, men redan här en lärdom ty det vanliga vita trälim jag använt hittills är en polymer som nu får det bli benlim istället. Benlimmet som köpes i pulverform blötläggs och värms sedan i vattenbad till 60 grader. Sen dags att blanda med sågspån från eken till ett jämt spackel som används för att fylla håligheter. Det kan vara rekommendabelt att spackla lite ymnigt då det krymper vid torkning.

Så nu blir det med en påse benlim i bagaget vi åker ned för att träfylla!

Inför vårt kommande besök med 10 dagar av arbete i Aude är det dags att besluta sig för vilken typ av färg vi skall måla taken med. Efter diskussion med vår franske färgleverantör och botanisering på Internet har vi beslutat oss för äggoljetempera.

På Wikipedia kan man läsa att ”Äggtempera utan tillsatt olja har använts mycket länge. Under medeltiden var den, åtminstone i Sydeuropa, helt dominerande för målning på trä. Användningen av olja introducerades gradvis, antingen som ett översta skikt som ökade glansen eller genom att äggtemperan förvandlades till äggoljetempera genom att olja blandades i färgen”

Med ekologisk linolja och ägg och kolla på att pigmentets ursprung är OK får man en i princip en färg som är helt ekologisk.

Svårt att hitta en färgtyp som bättre rimmar med våra ambitioner att hålla projektet på en historiskt och hållbarhetsmässigt god nivå. Vill man fördjupa sig i utmaningarna med färg beskriver i denna video en toxikolog på ett rätt ingående sätt det enkla faktum att svårnedbrytbara och toxiska ämnen är en ganska omfattande problembild i färgindustrin idag.

Man behöver ju inte gå längre än till köpeproceduren för ett hus i Frankrike för att se exempel på hur fatalt det blir när man okontrollerat släpper ut toxiska ingredienser i samhället. Blyfärger förbjöds i Frankrike redan 1949 men fanns att få tag på fram till tidigt 90-tal tyvärr! I vårt fall hittades fyra provresultat där vi enligt artikel L. 1334-9 i folkhälsolagstiftningen är skyldiga att ta bort all blyfärg från byggnadsdelen under ganska kontrollerade omständigheter. I vårt fall var detta lyckligtvis på två fönster och två fönsterluckor, som samtliga är löstagbara.

Utsnitt från protokoll, där ”3” i kolumnen längst till höger betyder problem!

Detta är i våra ögon ett praktexempel på varför vi idag har all anledning att följa försiktighetsprincipen och bara använda miljömärkta färger eller som det nu blir i vårt fall 100 ekologisk äggoljetempera.

 

Om tre veckor bär det av till Peyriac och nu gäller det att förbereda sig så att vi effektivt kan arbeta när vi väl är på plats. Fokus denna gång blir att stryka taken i köket och salen ytterligare en gång med vårt undermedel för att sedan laga i alla lister som saknas.

Listerna som täcker skarvarna har på många ställen fallit bort under århundradena

Som tur är finns några kvar så att vi kan återskapa i samma form.

Solitt månghundraårigt ekvirke som nu söker en såg för att bli moulures (lister).

Jag letar just nu febrilt efter en lokal såg som kan hjälpa mig att såga upp några av de återvunna ekbjälkarna till lister. Dessa lister som vi sedan kommer att skruva fast för att återskapa taken i deras forna glans.

Nästa steg är att enas om hur vi skall måla de bägge taken och just nu lutar det åt att vi laserar köksbjälkarna med en ekfärgad lasyr som framhäver dem och målar taket däremellan i en ljus, off-white färg för att få ljus i köket.

Amatörmässigt mood board som ungefärligt visar våra tankar om kökstaket.

Salens plafondtak kommer vi troligen att måla i en neutral mörkare ekkulör som skall vara basen för framtida återskapade medeltida takmålningar på vårt blästrade och hållbart impregnerade salstak.

Exempel på konstruktion och lösning, fotad i Plafondmuseet i Limoux.

Färgerna beställer vi från vår franska e-butik som har ett brett utbud av miljömärkta färger och dessutom ger råd när man frågar.

Regionen Occitanie är Frankrikes ledande vinregion med vårt departement Aude som den näst största av dess producenter med 3,6 miljoner hektoliter per år (runt 480 miljoner flaskor!).

Peyriac-Minervois ligger i hjärtat av Minervois, som framgår av kartan.

Vin har odlats i trakterna i 1000 tals år men riktig fart tog det runt förra sekelskiftet då en ökande mängd vinarbetare flyttade in från bland annat Spanien.

I början av nittonhundratalet efter svåra angrepp av svamp och skadedjur hade man sitt eget Ådalen -31 (klassisk mörk episod i svensk historia då svensk militär sköt strejkande hungriga arbetare i Norrland anm. till våra utländska läsare) vid oroligheterna kring vinfusk (sötning och kemikalieinblandning) som resulterade omfattande protester på gatorna och tragiskt nog 6 döda, skjutna av militären.

Positiva resultat blev att Confédération générale de vignerons du Midi bildades med Ernest Ferroul, den socialt engagerade läkaren och borgmästaren i Narbonne som tagit revoltörernas parti, som dess förste president. Vidare ledde det till att  ursprungs- märkningen AOC, appellation d’orgine côntrolée, lagstadgades.

I denna artikel i La Depèche kan man läsa om en av Peyriac-Minervois ledande vignerons idag, Philippe Cost, och också höra honom berätta i den EU finansierade videon nedan:

 

 

 

 

 

 

 

Redan andra dagen vid mitt senaste besök kunde jag med glädje notera att l’Amicale Laïque som är en vänförening i byn arrangerade en konsert med franska sånger i byns ”Folkets Hus” eller Foyern som den kallas. En konsert med byns söner Jean Yves Barthas på sång och gitarr ackompanjerad på bas av Pierre Barthas eller tillsammans med förkortade artistnamnet Jyves.

Barthas är ju ett namn som förpliktigar i byn, en i släkten var borgmästare i många år men framförallt är det ju soldaten och författaren Louis Barthas, som till och med har en gata uppkallad efter sig, som har ju blivit riktigt känd med sin ärliga skildring av krigets helvete som han upplevde som fotsoldat under det som fransmännen kallar La Grande Guerre, första världskriget. Han är väl också mycket skälet till att Peyriac-Minervois är en fredskommun.

De bägge herrarna på scen uppvisade tillsammans en god portion professionalism, musikalitet stor erfarenhet och spelade många välkända och ibland för publiken sångvänliga, stycken ur ”the great French songbook” av bland andra Georges Brassens, Jacques Brel och också nyligen avlidne Johnny Hallyday.

I pausen bjöds på god ”vin chaud” och söta bakverk: Jag var där med min vän den engelske diplomaten som kände var och varannan efter sina 16 år i byn, men vi var nog de enda utlänningarna.

Under aftonen fick vi bland mycket annat höra Jacques Brels’ klassiska Ne me quitte pas…

Som fick mig att minnas min storfavorit, nyligen bortgångne, Rod Mckuens fina version av denna på engelska som ju var en dunderhit på 60-talet. Mckuen och Brel var för övrigt goda vänner.

Avslutningsvis blev det allsång…

Ja mer franskt än så här är det svårt att tänka sig!

Ännu en av dessa fantastiska utflykter i grannskapet som blir som att titta på en blandning av ett rese- och historieprogram på TV. Färden bar söder ut genom milsvida vingårdar som nogsamt denna tid på året beskärs i den kalla vinden.

Vid snart varje vingård ser man en liten Peugeot pick-up av hantverkarmodell eller liknande, snedparkerad i kanten och några väl påpälsade Vignerons med sina sekatörer arbetande sig fram vinstock för vinstock gissningsvis med en perfekt årgång i höst som motiverande och värmande längtan och tanke.

Själv i en varm bil på väg i snålblåsten numera med maxhastigheten 80 km/h på dessa småvägar (tack Monsieur Le President för denna nya lag). Efter 20 minuter närmade jag mig så Moux som dessutom lär uttalas med hörbart ”x” på slutet, kanske för att skilja det från Limoux där ”x” är tyst. Franskan har många egenheter som kanske någon mer erfaren lingvist kan förklara, men inte jag.

Väl framme hittade jag efter en stund den imponerande grinden som ledde till l’Atelier du vitrail. Grinden gled upp automatiskt och inne på gården kom en leende Madame l’artisan och mötte mig.

Vad var då skälet till min visit? Jo att inleda Projekt Medeltidsfönster. Ett projekt som länge stått på önskelistan och som efter alla frikostiga presenter på min 60-årsdag kommit lite närmare sitt uppfyllande.

Det igenmurade fönstret på vårt hus absolut äldsta del, gaveln, skall återskapas till sin forna glans och jag har redan tidigare redogjort för att vi pratat med byggnadsvårdande myndigheterna om detta.

Jag insåg ganska snabbt att jag kommit rätt och att Madame är en legend i branschen med många års erfarenhet av samtida nyskapande glasarbeten men framförallt av renovering av Frankrikes unika kulturarv i uråldriga kyrkor och slott. Bland annat har hon renoverat några av de underbart vackra fönstren i vår medeltida bykyrka i Peyriac-Minervois.

Det första som mötte mig i ateljén var ett imponerande fönster av St. Jaques et le dragon som ju helt enkelt måste vara St. Göran och Draken i den svenska motsvarigheten. Letar man lite på nätet verkar det som han i Portugal bland annat kallades St. Jacques men nu är jag ute på djupt vatten, hursomhelst så lär scenen ytterst symbolisera det godas seger över det onda. Ett fantastiskt konstverk i figurmålat glas, färgat glas och bly.

Utskurna glas med målade bilder på skissen.

Andra halvan där glasen börjat monteras i blyfalsar

Bly ja, hur skall man nu förhålla sig till det när man lyckats att fasa ut PVC, asbest och alla icke nedbrytbara kemikalier i projektet så här långt. Kan man sätta in bly i ett hållbart projekt? Finns det alternativa tekniker? Madame och jag hade en kort diskussion om detta och man kan göra större spröjs av trä och ramen av järn men för skarvarna mellan glasfälten kände hon inte till någon alternativteknik annat än den moderna ”fusing” som ger en helt annan känsla. Jag kommer att leta vidare efter andra tekniker men möjligen blir detta undantaget som bekräftar regeln. Använt bly omges idag av rigorösa regler får demontering men förefaller inte återanvändas och den största boven uppges vara blydammet som uppstår och eftersom inget försvinner och allting sprids kommer blyet över tid ut i naturen som inte klarar av att hantera denna ovanliga metall. Och en del av naturen är ju som bekant vi människor som då kan drabbas av blyförgiftning, skador på de röda blodkropparna och våra nerver.

Glasförrådet med alla kulörer

Nåväl vi fortsatte den fantastiska eftermiddagen i fönstrens värld med att titta på glasfärgprover, arbetsprover och ritningar på tidstypiska fönsterlösningar från medeltiden.

En av otaliga skisser på möjliga mönster

Det var svårt att sluta fråga och sluta lära sig men efter en god stund enades vi om att jag går hem fylld med inspiration och avhandlar med hustrun ungefär hur vi önskar vårt fönster och sen stämmer vi av med byggnadsvårdsmyndigheten att vi är på rätt väg och slutligen ber vi om en offert i detalj från Madame.

Glasfärgprover

Vacker sakralt motiv

Vilken rolig och lärorik eftermiddag!!!

På lördagen var det tryffelmarknad i Talairan, en liten by just där bergen i söder tar sin början. Tack och lov dock inte på någon högre höjd ty på dessa föreskrivs till och med snökedjor denna tid på året.

Min mors favoritblomma till salu lokalt producerad den också (dock odlad inomhus)

När jag anlände till Talairan var marknaden i full gång i det vårkalla vädret och försäljare av lokala specialiteter erbjöd sina varor och smakprov.

Efter att ha köpt en Fouace aux Fritons som är ett bröd med salt och socker på och fyllt med så kallade fritons (hårdstekta småbitar av anka eller fläsk) en annorlunda smakupplevelse, gick jag vidare och beskådade de olika stånden. Högkvalitativa lokalproducerade produkter vid allihop.

Smakprov med tryfferad äggröra på baguette

Även hundar blir sugna när de är på marknad inte minst när man har fåraffisch!

Sen närmade jag mig tryffelns värld, först hos en försäljare av de nödvändiga redskap som behövs för en lyckad tryffelplockning (vid sidan av en hund eller ett svin förstås) och sen kom jag den lilla lucka i väggen där jag såg tryfflarna.

Inte kan man leta tryffel utan denna utrustning!

Ja just det såg dem för här kunde man inte köpa bara betrakta och kolla, allt i väntan på startskottet 11.00 då en ansvarig efter noggrann kontroll av säljarnas små tygsäckar med svamp tutade i luren och en hord av tryffelsugna fransmän vällde fram och köpte i ett osannolikt tempo.

Förberedelsens stund klockan 10.55!

Kontrollören tar fram luren för att tuta klarsignal!

Folkhopen kastar sig fram och bjuder på svamparna!

Ja, just den lilla till höger vill jag ha!

Själv fick jag tag på en liten fin tryffel för 18 euro (motsvarar gissningsvis ett kilopris på 8000 SEK) som överlämnades i en liten plastpåse (gissar att man förpackade på trevligare sätt förr i tiden) med rådet att sedan lägga en bit hushållspapper i påsen för att suga upp den kondens som bildas och på det sättet kunna förvara den i kylen upp till 10 dagar.

På kvällen blev det Cuisse de Canard avec Oeuf Poché, Pâtes et Truffes!