Påskdag i Stockholms skärgård, vaknar och svänger upp fönstret för att mötas av våren… men ack idag var det plötsligt som i stora delar av Sverige ett vinterlandskap.

Detta påminde mig om senaste sejouren i Peyriac vilket måste ha varit för dryga 40 dagar sedan eftersom det då var karneval som start på fastan.

Jag tog en bild på vårt fina romanska klocktorn ena dagen och plötsligt nästa dag kom snön som blev liggande på taken i ett par timmar.

På tal om fastan som ju hos oss inleds med fastlagen runt askonsdagen (Mercredi des Cendres på franska) med våra överdådiga semlor för att förbereda sig för fem veckor av fasta så har man ju i stora delar av Europa traditionen med karneval vid denna tid för att få sig ett skrovmål och ta farväl av köttet (farväl till köttet lär vara ordets innebörd) innan fastan drar igång och pågår fram till påsk.

Döm om min förvåning när klockan 9 på morgonen den dagen, byns alla barn med föräldrar och musikkår inledde karnevalen som under en timme gick genom våra trånga medeltida gator som den troligtvis gjort i århundraden.

Själv hade jag lyckan att avrunda den askonsdagen med en god engelsk öl hos mina brittiska grannar och kunde drömma mig bort till de vårlika vingårdar jag sett bara något dygn tidigare.

Glad Påsk – Joyeuses Paques!

Det är nu ganska exakt två år sedan vi första gången såg huset i Peyriac-Minervois. Det var ju egentligen inte det huset vi skulle titta på utan ett hus ett kvarter bort men ödet ville ju att vår eminenta mäklare visade oss detta som just kommit ut på marknaden när vi ändå var där.

Första huset vi tittade på                      Huset vi köpte!

Var det kärlek vid första ögonkastet? Jag minns inte riktigt men när vi hemkomna så sakta började inse att vi kunde köpa ett hus i Frankrike, ett hus som troligtvis hade medeltida ursprung, ett hus som skulle kunna bli ett gemensamt projekt för oss båda, mig och hustrun, de kommande åren, ja då var det plötsligt klart!

Så den 18 april 2015 skrev vi ett ”offre d’achat” till vår mäklare och efter ett knappt halvår lång process var huset vårt.

Nu ett och ett halvt år efter tillträdet är vi fortfarande i början av denna fantastiska resa som kanske just nu bäst kan beskrivas som att vi går från destruktion till konstruktion. En resa som redan lärt oss så otroligt mycket och gett oss så många nya vänner i vår franska replipunkt.

Vem av oss trodde för två år sedan att vi skulle planera en utgrävning på ett antal ställen i husets bottenplan tillsammans med en medeltidsarkeolog eller att vi skulle invänta slutrapporter från dendrokronologiutredningar där vi själva tagit proverna. Eller att vi skulle arbeta i lag med en fransk timmerman/stenhuggare vid nybyggnation av bjälklag, eller att vi skulle vara inbegripna i djupa diskussioner med den lokala mycket kunnige rörmokaren om ekologiskt hållbara alternativ till PVC för det nya avloppet.

Salen på våning ett i mars 2015

Salen idag med återupptäckt medeltida fönster och hemlig nisch.

Listan på nya kunskaper och insikter kan göras hur lång som helst och ändå är vi bara i början av ett fantastiskt projekt där målet och resan är lika starka drivkrafter för att parafrasera ett slitet begrepp.

Att sedan huset ligger i vackra och extremt vackra och historietyngda trakter gör inte saken sämre

Här Canal du Midi  

…och här en vacker vy över utsidan av vår bys gamla ringmur innanför vilken vårt hus ligger tryggt som ett hörn av slottet.

Ett av skälen till att vi sökte oss till Aude, var som jag tidigare skrivit om, det faktum att dessa trakter är så historietyngda med platser som Rennes-le-Chateau numera en världskänd by tack vare Dan Brown.

Och sist jag var nere passade jag dock på att göra en utflykt till ett annat Rennes, nämligen Rennes-les-Bains som också ligger på bekvämt avstånd från oss.

Rennes-les-Bains är en liten ort med ett par hundra innevånare som ligger i den vackra och av höga berg omgivna dalen längs floden Salz och heter ”Les Banhs de Rènnas” på Occitanska. Som namnet säger är det en gammal spaort som i tusentals år, redan på Romartiden, använts av människan för helande bad. De varma källorna anses bra mot reumatism och hudproblem

För ett antal år sedan tvingades kommunen stänga originalkällorna till följd av en mikrob i vattnet och istället bygga ett modernt bad med vatten från annat håll. För att hindra att folk ändå badade i de gamla källorna var man tvungen att gjuta igen dessa och orten fick då av folkhumorn namnet Rennes-sans-bains.

Byns abbé, Henri Boudet som tjänstgjorde samtidigt (vid 1800-talets slut) med den legendariske Bérenger Saunière abbé i grannbyn Rennes-le-Chateau, skrev en bok där han hävdade tesen att alla världens språk hade sitt ursprung i Engelskan.

Publik WC och hästparkering, den senare visar kanske på att vi verkligen är på landet.

Kreativt nyttjande av stubbe.

Kreativt nyttjande av utrymme men jag är aningen osäker på vart gången leder.

 

Vid mitt senaste besök i Aude gav jag mig en söndag ut på utflykt till Limouxtrakterna där jag dels besökte en Tempelherreby som jag redogjort för i tidigare inlägg men också kom att stanna till vid en fantastisk ”brocante” (antikloppmarknad).

När jag gick in blev jag osäker på om den var övergiven eller ej men efter en stund träffade jag den trevlige Monsieur som förestod det hela och som jag förstod var på väg att stänga och lägga ned. Men utbudet var kort sagt enormt, från biktstolar till maskindelar och hade man haft en lastbil hade risken varit överhängande att man förköpt sig.

Vidare på vägen slog jag en lov upp till den lilla byn Coustaussa med kanske ett 50 tal innevånare och ett övergivet slott! Ett slott som ju fick mitt hus att framstå som mer eller mindre nybyggt.

Jag hittade en dörrvariant som nog kommer att inspirera mig när jag skall fortsätta min planering av ny ytterdörr.

och sedan bar det av hem och jag fann skyltarna som jag tycker visar på ett gott självförtroende och det stämmer ju – svänger man höger kommer man ju till alla andra destinationer i världen!

Väl hemma i Peyriac kunde jag inte låta bli att ta en bild på det mest franska som finns, vårt stadshus fasadbelyst med trikolorens färger!

Efter att under ett antal månader läst in mig på kolsyreisblästring och alla dess fördelar samt letat upp tre olika sydfranska entreprenörer verksamma inom området kan jag bara konstatera att denna teknik tyvärr blir för dyr för mig att använda och också så svår att man inte kan göra den själv.

Men skam den som ger sig. Efter lite mer surfande, eller ärligen ganska mycket, så har jag hittat sodablästring som förefaller vara en lika skonsam teknik med betydligt mer lätthanterlig för en amatör med lägre tryck och dessutom bakpulver som verksam substans!

Jag har till yttermera visso hittat en lokal fransk entreprenör baserad i Mézerville en dryg timme från oss.

Det visar sig dessutom att tekniken lämpar sig inte bara för rengöring av takbjälkarna utan också för rengöring av de delar av murverket som skall vara synligt och naturligtvis också för att rengöra alla fönsterbågar och andra trädetaljer.

Tekniken lär ha utvecklats när man sökte en enkel och skonsam teknik på 80-talet för att rengöra frihetsgudinnan i New York. Den bygger på att blåsa en blandning av luft och soda mot objektet med ett tryck av mellan 3 och 10 bar. Sodapartikelns struktur faller sönder då den träffar den hårda ytan. Den energi som frigörs vid sönderfallet avlägsnar färgen eller smutsen. Trots att partiklarna löser upp sig är sodablästring en mycket skonsam metod som inte värmer eller sliter underlaget. Nedbrytningen sker vid en mycket låg temperatur, eftersom sodapartikelns faller sönder redan vid 50 graders temperatur.

Jag avvaktar nu offert på detta och tittar parallellt på att köpa utrustningen själv och har redan hittat ett brett utbud on-line.

Dagens inlägg avslutas med ännu ett par stämningsbilder från Peyriac-Minervois med skyltar från våra grannhus som nästan alla i gamla tider huserade en affär.

La Riche du Midi var nog en specerihandel, ”ruche” lär betyda bikupa och verkar vara ett ganska vanligt namn på sådana.

Mercerie är kort och gott sybehörsaffär.

Vår bykyrka, L’église de la Transfiguration har sitt ursprung från 900-talet och som jag beskrivit i tidigare inlägg tittar jag gärna in med jämna mellanrum för att söka lite lugn.

När jag sist var där tog jag mig till att se vart dörren längst bak i kyrkan ledde och döm om min förvåning när jag hittade ett kapell som jag förstått lär vara tillbyggt på 1400-talet.

Ett kapell numera helgat åt ett spännande och ganska ungt helgon, Sainte Thérèse (1873-1897) som saligförklarades redan 1923 och kanoniserades så nyligt som 1925.

Hon är alla floristers, AIDS-sjukas, föräldralösas och missionärers helgon och hennes skrifter andas ödmjukhet och hon var mycket upptagen av att begrunda Jesu lidande och att studera målningen Veronikas svetteduk. Den mest kända av hennes verk är hennes andliga memoarer, L’histoire d’une âme (”Historien om en själ”).

Edith Piaf skriver i sin biografi att när hon som liten på tjugotalet förlorade synen (hornhinneinflammation) så samlade de prostituerade på den bordell där hon då bodde (som drevs av hennes farmor) ihop pengar så att hon kunde åka på en pilgrimsfärd till Sainte Thérèses Basilika i Lisieux väster om Paris och där blev hon mirakulöst helad.

Detta vårt kapell har annars historiskt erbjudit pilgrimer på väg till Sant Compostela en plats att övernatta på men kom att helgas åt Sainte Thérèses under 1900-talet.

I kapellet hittar vi vackra statyer av Jeanne d’Arc och Fransiskus av Assisi med, den senare lär dessutom tillsammans med just Sainte Thérèse vara de två mest tillbedda och populära helgonen i Frankrike.

Trots sin vackra och påkostade utsmyckning blir det uppenbart när man tittar runt att också franska Katolska kyrkans små landsförsamlingar precis som våra svenska har en dålig ekonomi och ett sviktande besöksunderlag. Den dag Le Coin du Chateau (så planerar vi kalla huset i uthyrningssammanhang) får en stabil ekonomi står en donation för någon liten del av vår kyrkas unika kulturarv absolut på programmet.

Att kunna dra sig undan i denna historietyngda miljö för en stunds kontemplation är mycket värdefullt.

Kyrkoportens vackra gamla lås

 

För första gången sedan 2008 börjar nu salen att återta formen av ett beboeligt rum. Vid senaste besöket lade jag de sista boardskivorna som utgör ett golv i väntan på att vi kommer att lägga ett senmedeltida plankgolv av ek.

Ett golv med breda plankor och spikat med synliga smidda spikar (eller möjligen en klassisk fransk parkett uppbyggd av nästan kvadratmeterstora plattor).

Spiselkransen är avklädd i väntan på att vi hittar den rätta i sandsten eller Caune-marmor och väggarna renpickerade och skall delvis täckas av infärgad kalkputs (enduit) och delvis vara med synlig stenmur där korsvirkeskonstruktion och stenarna är extra vackra.

Taket skall rengöras (jag letar fortfarande efter en hugad expert på kolsyreisblästring i Sydfrankrike) och sedan målas med senmedeltida typiska takmålningar.

Ja och sen blir det dags att inreda men hittills är det trädgårdsmöbeln som får tjäna som sittgrupp. Tills det blir dags med inredning får vår nyinköpta lampa till gården utgöra utsmyckning (en investering på knappa 2 euro från loppmarknaden i Azille.

En av många fördelar med Aude är som jag tidigare beskrivit, att inom radie av en timme hittar man mängder av utflyktsmål, kvalitativa vinslott, romantisk medeltidshistoria, kanalbåtar och inte minst episka avsitt ur historien som präglat oss för all tid, såsom Tempelherreorden. Vore det inte för att Philip le Bel hade bestämt sig för att slå till emot Tempelherreorden just fredagen den 13 oktober 1307 hade det till exempel inte varit vår otursdag idag.

Jag hade en halvdag över och bestämde mig för att köra upp mot Haut Vallée d l’Aude och besöka Campagne-sur-Aude som är ett typiskt fäste för tempelherrarna med sin intressant befästa lilla  tighta stadskärna runt kyrkan som är mycket mindre än vår by vars stadskärna med kyrka och slott och andra som benämns castrum.

Vid en rundvandring kände man sig som om det verkligen var 1100-talet inte minst alla de små detaljer som visar på tempelherrarnas närvaro.

Det finns något befriande i repetitivt riktigt fysiskt arbete. Man ser resultatet direkt (även om det går långsamt i mitt fall) man går ned i vikt och man får tid att tänka på annat. Inte så att jag skulle vilja rengöra klinkers jämt men min respekt för den som har det som dagligt arbete ökar (om det nu finns någon som gör detta på heltid).

Man får också tid att känna in sig i huset och kommer på nya lösningar och tankar för renoveringen.

Proceduren består alltså i att hacka rent från olika sorters bruk från svunna tider vilket kan ta mellan 1 och 10 minuter per klinkerplatta och sedan slipa framförallt kanterna rena med diamantslipen (som jag fått låna av min rådgivare från APEX) för att till sist tvätta dem rena med borste och svamp samt lägga på tork.

Hittills 102 avklarade varav 50 satta på terrassen och jag räknar med att behöva runt 130 hela bara för terrassen och sedan ett ytterligare ett antal att halvera och lägga i kanterna.

Dags att börja igen… men avslutningsvis några miljöbilder från Peyriac där vi kan se brandpost från 50-talet och från 10-talet, och visst var de snygga?

Idag var jag på utflykt till grannbyn La Redorte för att kolla in deras livsmedelsaffär som är en ganska stor Intermarché och helt OK även om jag föredrar Carrefour, inte minst för att de börjar få ett bra ”bio” (ekologiskt) sortiment.

La Redorte är en by i samma storlek som vår och mest känd för sitt vin och sitt rugbylag.

Jag gick en sväng i byn och plötsligt låg dom där, två dörrblad som var som gjorda för vår terrass. Uppenbarligen slängda för att köras till la déchetterie. Men vad gör man? En medelålders respektabel man kan ju inte bara ta dem utan att fråga, de kan ju vara levererade för att användas vid en ombyggnad. Jag såg mig omkring men det var så tyst och dött som bara en fransk by kan vara en eftermiddag. Inte ens en katt sprang förbi. Nåväl jag promenerade vidare men kunde inte släppa tanken på dörren. Den var nog perfekt i både utseende och storlek.

Tog en runda med bilen förbi huset på vägen hem och då hoppar plötsligt en dam ut ur ett av husen och jag stannar till och frågar om hon möjligen vet vem som äger dörren och om den skall slängas? Javisst är det hennes och det är bara att ta den om jag vill! Ett skänk från ovan helt enkelt och totalkostnaden blir 2 Euro när jag skriver upp mig på hennes femårige sons skol-LOTTO, och det var det värt!

Efter hastig avtvättning kan jag bara konstatera att de kommer att sitta perfekt på vår terrass!

Insida av dörrbladen

Utsidan av dörren

och här skall den sedan sitta…