Redan när vi köpte huset för ett drygt år sedan började vi fundera på möjligheten att anlägga en terrass och än mer övertygade blev vi när våra vänner som har hus på Atlantkusten underströk vikten av att ha tillgång till uteplats.

Vi hade ju den lilla gården men den blir ju lite av en ljusbrunn som fransmännen kallar dem, även om vi är övertygade om att den kommer att blir riktigt trevlig när den bli klar.

Helt klart var dock drömmen att kunna bygga en terrass på taket till den lägre, mindre delen av huset vars tak var utom räddning och ändå måste göras om.

Vid de första kontakterna med STAP (byggandsvårdsmyndigheterna) blev vi varse att inga öppna terrasser var acceptabla inom ett kulturskyddat område som vår bykärna men att ett ”pigeonnerie” eller en loggia kunde vara en möjlighet.

Tre månader senare kom så svaret på vår ansökan. En ansökan med arkitektritningar tjusigt utförda och i två olika varianter, av vår väninna arkitektstuderanden från Sverige.

Och! Det var ett positivt beslut.

I våras vände vi oss till vår vän från Apex som är specialist på såväl hållbart byggande som medeltida tekniker, och bad om en offert. Lite dyrt blev det men å andra sidan får vi en unik terrass och i linje med att hela projektet har en full hållbarhetssträvan är timmerstommen som uteslutande består av återanvänt medeltida virke från det rivna taket ett unikt och värdefullt tillskott till vårt hus.

I september så drog bygget igång och på bildsviten nedan kan ni se terrassen växa fram till nästan färdigt resultat.

Taket på husets lägre, mindre del

Byggnadsställningar

Nya snickeridetaljer i urgammalt virke

Hela gänget från Apex i arbete

Finjusteringar

Börjar bli klar

Taket på plats

Utsikten att njuta över en öl när allt blir helt klart

När nu Apex i dagarna avslutar sitt uppdrag återstår för hustrun och mig att lägga golvet med befintlig återanvänd åldrig klinker samt att hitta ett gjutjärnsstaket av rätt storlek och inte minst rätt utseende som passar vår fina terrass.

Ja så var det då dags för vinårets höjd- och slutpunkt, skörden. Ett vinår innefattar många skeden och åtgärder där en av de viktigaste sägs vara beskärningen som sker för hand ett vid ett antal tillfällen under växtåret och har så gjort i årtusenden.

Själva skörden sker idag automatiserat så vinarbetarna är inte så många som i forna dagar då just byar som vår delade upp husen i mindre lägenheter för att kunna husera alla vinarbetare.

Dessa veckor ser man oupphörligen skördemaskiner och traktorer med släp på väg att leverera nyplockade druvor till närmaste kooperativ för pressning och vidare behandling.

Inte sällan möter man en liten smal traktor med skylten 30 som skall ange maxhastighet med ett fullastat släp svischa förbi i 60 km/h på bygator som för övrigt också ofta har 30 km/h som maxhastighet.

Doften av ny pressat vin ligger tät över trakten dessa veckor och tunga lastbilar med pressrester baxar sig ut på vägen.

Årets skörd förväntas bli ganska bra även om torka gett ganska små druvor. Minervoisvinerna odlas på 5000 hektar vingårdar i trakten och är nästan uteslutande röda.

Tour Saint Martin är huvudvinet som produceras av vårt kooperativ medan ett av prestigevinerna bär byns namn.

Vindruvsklasens bild av en annalkande skördetröska!

…och ännu en varningsskylt att närsomhelst kan det komma en traktor på väg hem med druvor att pressa.

 

 

Är ju ett välkänt begrepp som vi ofta använder i överförd betydelse men i stenhusägarens verklighet blir det ett mera reellt problem. Ja inte så att huset riskerar att falla itu, i varje fall inte på grund av denna spricka och just i detta hus.

Men helt klart störande estetiskt samt kallt och dragigt rent praktiskt var det med den på sina ställen 8 cm breda spricka. Sprickan mellan nordfasaden och västgaveln som sträckte sig cirka två meter, i höjd med våning 1.

Sagt och gjort, efter en kort överläggning med min rådgivare från Apex som just jobbade med terrassen så insåg jag att det bara var att fylla på med murbruk (kalkbruk naturligtvis) och småsten så att sprickan fylldes ut och också något stabiliserade byggnaden ytterligare.

Först var det då dags att städa ur sprickan fylld med mängder av uråldrigt organiskt material; följt av att nogsamt väta alla ytor så att bruket får fäste. Inte alltid blir det den bästa arbetsställningen att stå på en stege halvt vriden och lyckas kasta bruket med en käck snärt så att det hamnar i sprickan. Sedan fylla på med platt småsten eller småbitar av gamla takpannor där det finns plats och avsluta med bruk så att det blir någorlunda jämt.

Och efter ett tag inser man att håller man putsbrädan (plattan med handtag man tar en portion bruk på, i taget) direkt under så fångar man upp det som inte fäster och snart är svinnet betydligt lägre.

Det är kul att mura men för varje timme ökar respekten för de professionella murarnas kunskap både nu och i flydda tider. Och som frimurare inser man att det praktiska frimureriet lär man sig inte på ett par dagar även om resultatet till slut blir godkänt av min Apexinstruktör.

Ja, jag vet denna epsiod riskerar att bli väldigt nördig varför vi lättar upp med en bild på en av de vackra gamla muralskyltar som finns på vår rue de la ville.

Det är ju snabbt gjort tänkte jag, van vid träreglar och gipsskivor. Alltså tog jag mig an detta med ambitionen att på en timme får bort detta dryga kvadratmetern lilla rum på första våningen.

Gipsskivorna i stålreglar gav efter ett tag men eftersom de var täckta på insidan med kakel var motståndet kraftigt och alla skruvhål täckta så det var verkligen fråga om rivning och förstörelse istället för den demontering jag hade tänkt mig.

Dörrväggen hade jag lite mer tålamod med och lyckades där bevara stålreglarna intakta samt hela dörrpartiet naturligtvis.

Nåväl med två väggar borta var det dags att angripa det som skulle vara kvar och befria dem från kakelplattor; och döm om min förvåning när det plötsligt gick att demontera dessa hela.

Så dags för taket som snabbt åkte bort och avslöjade den sista delen av vårt fina medeltida takbjälklag.

Sist så golvet och efter att jag ett tag funderat på att låta det vara eftersom det ändå kommer att hamna under det nya golvets nivå så kom jag på bättre tankar. Dels är det onödig tyngd (säkert runt 125 kg med sand och klinker i dubbla lager). Dels fick jag loss ytterligare en kvadrat av gammal klinker under det övre lagret vilka har ett värde runt SEK 650.

Så efter ett tag var så den sista betydande rivningsfasen över och nästa steg är att regla upp golvet på våning ett.

Så var det då dags för en dag vid medelhavet efter en vecka av hårt arbete. Morgonen inleddes med att ta alla de mått vi behöver för att bland annat planera uppregling av golvet i salen, vilket jag skall göra nästa gång jag kommer hit i ett så kallat ”accompangement” jobb med hjälp av mina vänner på Apex.

Med en nivåskillnad på 19 cm mellan högsta och lägsta punkt blir behovet av ett golv i våg ganska uppenbart. Andra mått vi tagit är öppningen för nya dörren till terrassen och total längd på det begagnade gjutjärnsräcke vi skall leta upp till terrassen.

Spiselkransens mått har noterats där vi skall söka en marmorvariant från äldre tider som ersättning för den nuvarande i art nouveau stil

Men sen som sagt ”La mer” som Narbonnesonen Charles Trênet så vackert sjöng om. Och just havet vid St Pierre La Mer blev dagens destination beläget utanför Narbonne och på en dryg timmes bilresa från Peyriac-Minervois. Alltså inte vår närmaste medelhavsstrand Porte La Nouvelle, som bara ligger 45 min bort.

29 september med 20 grader i havet och 28 i luften är inget att klaga på och tunt med folk så vi hade hela den enorma stranden nästan för oss själva.

Stranden som har Blå Flagg och är övervakad har klart vatten är ganska långgrund och med imponerande vågor som rullar in kontinuerligt med stor kraft.

På vägen hem hittade vi av en ren tillfällighet ett av dessa reservdelsbutik för gamla hus som sägs vara så ovanliga här.

Ett riktigt Mecka för den medeltida husrenoveraren och vi kom överens med innehavaren att lisat våra behov av saker som vi ju just tagit måtten för och maila honom så han kan höra av sig när det rätta dyker upp!

Ett perfekt avslut på dagen.

Dagen började med en klassisk fransk frukost utomhus hos vår vän på Maison de Margot där vi fick möjligheten att träffa två svenskar på besök.

Sen snabbt tillbaka till huset för att möta upp representanten från Fondation du Patrimoine som hade vänligheten att komma förbi för att titta på huset och projektet och se om det finns möjligheter att söka stöd för några av investeringarna i husets historia. Som övriga officiella franska representanter vi mött var hon mycket kunnig och dedikerad till sin uppgift och visade på detaljer på både vårt hus och grannhusen som ger en tydligare bild av den långa och fascinerande historien. Ett exempel är tidigare igensatta fönster som är en effekt av en skatt baserad på fönsteryta som infördes under revolutionen och fanns kvar ända till 1926. Detta ledde som alltid till medborgarnas kreativitet och mängder av igensatta fönster och blindfönster.

Resten av dagen gick i renoveringens tecken där hustrun pikerade ren väggen bakom den nu rivna duschen på plan 1 (och hittade ett igenmurat fönster!!)

Själv började jag att foga korsvirkesväggens murade ifyllnad.

Våra vänner från APEX fortsatte terrassbygget och murade ett skydd ovan muren framför terrassen samt började förbereda för infästningen i taket.

Dagen avrundades med en utsökt faux-filet med frites och haricots verts i vårt fina hyrda grannhus där vi bor.

 

 

 

 

 

Klockan 9.00 exakt som de svenskar vi är, stod vi på plats utanför Foyer Municipal vilket är lite grann som Folkets Hus och finns i alla franska kommuner. Vår Foyer Municipal färdigställdes på 30-talet efter ombyggnation av en tidigare vinlada och har sedan dess tjänat som festlokal, biograf, samlingslokal och mycket annat.

Det hade redan samlats ett antal bybor under ledning av kommunens ungdomsfullmäktige. En nytänkande institution som är en parallellorganisation till det ordinarie kommunalfullmäktige med uppgiften att ge ungas perspektiv på de kommunala frågorna men också att engagera ungdomar i lokalpolitikern.

Vi möttes direkt av vår vän fastighetsmäklaren som sedan köpet förblivit en toppenkontakt och hjälpt oss på olika sätt. Hon är också den som i kommunfullmäktige är den ansvariga för ungdomsrådet.

Sagt och gjort efter ett officiellt inledningstal av en av ungdomarna delades vi in i grupper var och en med en av ungdomarna som ledare och en vuxen som ansvarig för säkerheten.

Försedda med varselväst vänligen sponsrad av varuhuskedjan Leclerc (som väl annars inte framstår som någon ledare inom hållbarhet) och en sopsäck och en ”sac jaune” (förpackningsåtervinningssäck) travade vi iväg i vår grupp som fått området norr om floden l’Argent double fram till begravningsplatsen.

Återigen blir man varse det faktum att nästan allt skräp man hittar längs vägarna är plast. Plast i alla dess former men där det som fortfarande håller ihop i form av flaskor eller delar av bilar eller förpackningar är någorlunda lätt att plocka upp men det som redan blivit molekylärt skräp är spritt i naturen och ej längre möjligt att få bort.

Den andra stora produkten är tomma cigarettpaket med plastfolie runt. Det förefaller som ett otal rökare har oturen att tappa dessa ut genom bilfönstret.

Det var fantastiskt att se allas engagemang och inte minst barnen och ungdomarna som också hade en påfallande bra kunskap och insikt i vårt beroende av en natur i harmoni med och överordnad samhället.

Efter väl förrättat värv som avslutades med en extra runda i den nu helt uttorkade flodbanken (där vi hittade ett och annat att återvinna) så var det dags att köra bort fynden.

Och sedan för oss alla att njuta en lunchbuffé ned charkuterier från den lokala slaktaren Dos Santos ackompanjerad av traktens förträffliga vin, denna gång i form av Château Pautard.

Som omväxling ägnade vi eftermiddagen åt att städa i huset. Efter rivning och byggnation av terrassen var behovet att städa undan påtagligt och det faktum att jag också påbörjat rivningen av duschen på plan 1 gjorde behovet än större.

Men efter fyra timmar av svettig städning hade vi ett 10 tal storsäckar fulla med olika fraktioner som på måndag skall till återvinningen.

Första dagen tillbaka I huset kunde jag redan på morgonen välkomna det fyra man (ja glädjande nog en kvinna och tre män, i en annars ganska mansdominerad bransch) starka teamet från APEX.

APEX, bolaget som börjar etablera sig som ett av de ledande i Sydfrankrike när det gäller traditionella byggtekniker och hållbart byggande. Detta visade sig bland annat då chefen var tvungen att avvika efter lunch för att göra en halvtimmeslång intervju i nationell radio i Carcassonne.

Bygget fortskrider och det är dags att börja passa ihop det i deras verkstad tillverkade regelverket för stommen. Allt gjort av den urgamla ek som vi räddade från  den gamla takstommen och som sedan fått nytt liv efter rensning, putsning och inte minst tillyxning i ett perfekt passande plockepinn som kommer att bli den synliga och vackra stommen för terrassen.

Detta är återanvändning ”réemploi” i verkligheten så som det skett under århundraden här i Aude, och världen över, innan vi förledda av 1900-talets felsyn att material finns i oändliga mängder och kan användas linjärt och kasseras, drabbade oss.

Själv fick jag uppgiften att mura upp ifyllnad i korsvirkesväggen som fallit ur när de gamla takbjälkarna från det lägre lilla taket (nuvarande terrassens golv) revs.

Det känns aningen speciellt att som frimurare inte minst, stå och mura i sitt eget medeltida hus i Frankrike med fyra franska proffs på äldre byggnation som då och då kastar ett öga på ens arbete. Men det vill jag understryka att trots ens egen amatörism i sammanhanget ger de professionella och utbildande råd utan att mästra vilket är lite av tekniken i ”accompanemang” som är en av deras grenar, där de hjälper egenbyggare att göra själv och att göra rätt.

Eftermiddagen ägnade jag och en i APEX-gänget åt att skyffla bort omkring 500 kg gravats ned till lastbilen på gatan.

Detta efter att noga ha täckt grannens fönster och bett övriga grannar stänga fönsterluckorna.

Resten av gänget var fullt sysselsatta på terrassen.

Dags att efter väl förrättad dag avnjuta en hamburgare ”à la maison” på Coin d’Armando och en iskall Orangina. Inte svårt att somna efter en dag som denna.

Efter en elegant sväng över Medelhavskusten landade vi i ett blåsigt men varmt Marseille.

Tre timmar senare var jag hemma i Peyriac och kunde inspektera terrassbygget, som verkar bli ännu bättre än jag vågat hoppas på.

Några bilder tagna i den första upphetsningen:

Huset med en traditionell samt en hängbyggnadsställning

Terrassgolvet klart

Så såg det ut innan…

Och så utsikten då – snart dags för första ölen!

Från imorgon startar en dagbok som kommer pågå i 10 dagar- Häng med!