Så var det dags att återvända till Sverige men på hemvägen, efter att ha låst huset ordentligt, tänkte vi besöka Katharmuseet i Mazamet. Nu är det så att franska mindre museer ibland har en tendens att ha varierande öppettider och påfallande ofta inte desamma som står på hemsidan eller i broschyrerna.  Så även denna gång och tisdagar var helt plötsligt stängda så vi planerade snabbt om vår förmiddag och åkte till favoritstaden Carcassonne.

La Cité de Carcassonne som är ett UNESCO-världsarv, är något mindre än gamla stan i Stockholm och helt klart turistiskt kommersialiserad sedan den för över 100 år sedan återupptäcktes av den medeltidsintresserade arkitekten Violet le Duc som också restaurerade hela stan efter eget huvud men med ett ganska lyckat resultat får man säga.

Men stadens kanske mest betydande man under århundradena var nog Raymond Roger Trencavel som var vicomte av bland annat Carcassonne. Han var en frisinnad och vidsynt man som hade en för tiden ovanligt öppen attityd till religionsfrihet och Occitanien blomstrade under hans välde. Hans öppna attityd blev också hans fall när katolska kyrkan fått nog och initierade det albigensiska korståget 1209. En tradition gör gällande att Raymond är förebilden för den klassiske hjälten Parsifal i varje fall för Parzival i en klassiska boken av Wolfram von Eschenbach som också var den roman som inspirerade Wagner till hans opera Parsifal.

Nåväl vid sidan av att Raymond varit inspiration för många som följd av sitt moderna ledarskap under annars svåra tider i Europa är han nu också inspiration för oss vid inredningen av vårt hus. Vi hittade otaliga detaljer vid vår snabba rundtur på Château Comtal som är den medeltida borgen i kärnan av La Cité och som till stora delar påbyggdes och inreddes av Roger Raymond. I nedan bildkavalkad ger vi lite tankar kring detaljer vi har för avsikt att kopiera.

Milsvid utsikt från Château Comtal över Aude

Trappräcke som möjlig inspiration för vårt terrassräcke.

Fönsterspröjs i sten av den typ vi skall ha i vårt medeltida fönster.

Intressant trappbeklädnad med ek och kakel som vi kan kopiera för entrétrappan i betong.

Fönsternisch som inspiration till vår nisch

Modern stilfull belysningslösning

Linteau liknande vår

Och som avslutning den bedårande leende madonnan som jag tycker speglar den äkta moderskärleken men kanske också en tid och en del av det medeltida Europa som var lite mänskligare än resten.

 

 

 

 

Dags för den sista rekonstruktiva murningen ovan några av bjälkarnas infästning och här är man högt uppe.

Sen utmaningen att fylla ut de två stora hål som uppstått ovan golvet i respektive hörn av den tjockare murdelen på övervåningen. Här är det fråga om murning som verkligen är bärande och inte minst när vi får en terrass ovanpå detta tak efter sommaren.

Terrassen ja, på fredagen ringde den förtjusande damen från byggnadsvårdsmyndigheten STAP, som vi redan i höstas. Hon är byggnads- och kulturminnesvårdsingenjör och har det digra ansvaret för att vi som bor i Carcassonne med omgivningar restaurerar på ett sätt som bevarar regionens unika historiska arv.

Jag passade på att bjuda med min rådgivare från Apex som nu också hade gjort konstruktionsskisser på terrassen efter grunddesignen av Hint Arkitektur i Stockholm. Jag måste medge att jag var en aning nervös för denna eftermiddag då jag insåg att takfoten inte blivit exakt som den kanske borde i samband med den inledande takrenoveringen som startat innan mina kontakter med STAP.

Men det blev en mycket trevlig och lärorik eftermiddag där betydelsen av huset och dess pietetsfulla återställande inte bara för Peyriac-Minervois men också för hela regionen börjar bli allt tydligare. Fru ingenjören och min rådgivare kom snabbt i en kreativ diskussion kring terrassen. Såväl tekniska detaljer som konstruktionsdetaljer och estetiska avväganden avhandlades och helt plötsligt har jag möjligheten att välja mellan gjutjärnsräcke och korsvirkesvariant till exempel.

När dagen var över hade vi tagit ett antal mycket stora steg mot en lyckad restaurering.

”Tänk på vilodagen så att du helgar den” är ju en gammal fin devis och vi har hållit på denna så söndagen blev det återigen att antal loppisar och annat istället för arbete. Först en i grannbyn Rieux, en loppis som alltid brukar ha något gott med sig och denna gång inbegrep det en ”plan” en liggande kniv med två handtag som man använder för att putsa gamla stockar. Vidare en huggmejsel med bred spets för att hugga bort puts och sist men inte minst en stålborste som ju är oersättlig när man dagen efter murningen skall skrapa bort rester av kalkbruk från stenytorna.

Vi fortsatte till ett par andra loppisar i närheten men som inget gav, för att sedan styra kosan mot Limoux där vi stannade vid en Brocantemarknad, tillfälligt inrymd i stadens idrottshall. Här sålde antikhandlare mängder av häftiga artiklar dock till dyra priser. Allt från fjäderdrivna rotisseurer från förra århundradet över fräcka originaljugendmöbler till en Jaguarkylarprydnad stor som en katt, att ha på byrån. Kort sagt inredarens dröm att botanisera i om man har välfyllda fickor.

Vidare på färden åkte vi mot Esperaza en liten by upp emot bergen, främst för att söka en matmarknad vi blivit rekommenderade men hittade ej denna utan istället ett hattmuseum och det rätt välkända dinosauriemuseet. Båda verkade väl värda ett besök men det får bli i framtiden ty vi var snart på väg hem och efter en smörgåslunch med fika hos den 100% ekologiska bagaren Le Fournil Bio.

Det var lite som att komma till Colorado på 6o-talet med en klar hippekultur och utmärkt utbud av ekologiskt bröd och annat gott.

På vägen hem stannade vi till i Alet-les-bains en liten turistisk stad med anor från romartiden som visade sig ha en helt unik medeltida bykärna där varje hus såg ut som vårt gjort en gång i tiden. En magnifik katedral som delvis var ruin fullbordade intrycket av att man var flyttad tillbaka till medeltiden för en stund. Till och med Jeanne d’Arc blickade vänligt ned på oss i den ”nya” delen av kyrkan.

Dagen rundades av med en blodig faux filet ackompanjerad av en pommes dauphinoises tillagad i vårt eget kök på Maison de Margot.

 

Vi kom igång vid 10.00 tiden efter att ha sovit ut och med viss möda tagit oss upp ur sängen. En kropp som 300+ dagar per år används till att vända papper och trycka på tangenter blir aningen förvånad när man plötsligt tar i bruk muskler som kunnat hålla sig gömda länge.

Rivstart med brukblandning och fastmurning av resterande bjälkar och nu med en betydligt bättre effektivitet, till den grad att man ibland förleddes tro att man var proffs. Man blir dock strax påmind om motsatsen när de två resterande bjälkarna skall tas av till rätt storlek. Det finns bara ett mått som är rätt men otaliga som är fel, och i olika hög grad. Vad är det då som gäller? Jo, en bjälke, i varje fall om den har höjddimensionen 14 cm (och bredden 8,5 cm och är i Douglasgran) skall ligga instucken i muren med minst 8 cm och upp till 15 cm för att vara säkert förankrad. Men det är ju inte bara det att tänka på utan dessutom skall det gå att få in den i de båda väggarnas urgröpta håligheter utan att den fastnar (därför gör man åtminstone ena hålet större och djupare för att ha lite mån).

När man dessutom som i detta fall har en tjock mur som övergår i en tunnare mur på nästa våning så blir det i och för sig lite lättare eftersom det inte behövs håligheter på den sidan men å andra sidan vill man inte ta ur för mycket, så sista biten mot väggen blir det bara överkant och kanske 5 cm djup på regeln för att ha något att fästa golvplankor emot.

Vid sidan av att leta passande stenar, blöta dem och langa till mig och dessutom blanda bruk då och då lyckades hustrun riva den del av hallen som skall bli badrummet. Försedd med koben och hammare slog hon ned en tegelvägg på cirka 2,5 m2 till förbipasserande grannars överraskade förtjusning. Detta är möjligen inte normalsysselsättningen för hennes franska systrar.

Nåväl dagen slut, hallen utriven för badrum och sju bjälkar fastmurade och vi har ett nytt starkt golvbjälklag. Så vi kände oss redo att efter en dusch gå till bykrogen som var fullsatt, och äta utsökta tapas dricka Chateau Faitou som kvällen var ägnad åt samt lyssna på en ypperlig sydfransk trubadur med spanska inslag. Väl där träffade vi inte bara det genuint trevliga och professionella ägarparet (som hade fullt upp minst sagt) och vår engelske nye vän från i förrgår utan också vår mäklare som varit en fast punkt på vår resa att bli fritids-Peyriacois och utan vars hjälp detta projekt aldrig hade gått vägen.

Sen start vid 10 och städning av huset som såg ut som strax efter blitzen efter gårdagens genomgripande arbete. Fem stora säckar med rester till återvinningen och sedan dags att börja mura helt på egen hand. Efter att ha monterat ihop vår tjusiga nya ställning köpt för 90 euro hos Mr Bricolage var det dags att försöka komma ihåg alla de tips som flödat över oss under gårdagen.

Hustrun och jag utgör ett bra team och jag på ställningen och murar och hon plockar fram rätt stenar, blöter dem och ger mig bruk. Kan tyckas vara en patriarkalisk arbetsfördelning men just nu föredrar vi båda den och dessutom gör hon bättre bruk än jag.

Hur var det nu? Jo två liggande stenar skall stödja nästa som skall ligga an mot båda, en bra mur är stark och bärande utan bruk, 3 delar sand (0/4 eller0/2) och 1 del chaux (NHL 3,5) vatten efter behov men inte för mycket, när man kan göra en boll som håller ihop i handen är det bra. OCH så är det ju frätande så naturligt det är så ALLTID skyddsmask, glasögon och gummihandskar när man blandar.

Mycket att komma ihåg och strax inser man att det går oerhört mycket långsammare för oss amatörer i alla fall i början men har man lyssnat ordentligt blir resultatet ganska OK.

Vi höll ut till 15.00 och murade fast två takbjälkar. Sedan var det dags att köpa mer sand hos Materiaux+ och därefter bar det iväg till Bains de Minerve och en skön bastu. Matinköp på vägen hem och kvällen avrundades med en delikatesstallrik med tonfiskrilette, ankkorv, paté, ekologisk tomat, paj med spenat och chèvre och en god lokal hårdost. Godnatt

Med start 08.00 var vi på plats för att förbereda för dagens arbete som bestod i att göra färdigt alla hål för de nya bjälkarna. Vår lärare från Apex hade ju redan i förrgår visat hur man för hand delar en jätte sten i en mur på traditionellt sätt. Men nu blev det också en förevisning i hur man gör det modernt med stenskärare.

Första halvan av dagen bestod i att skära av de stora stenar som hade oförskämdheten att på  flera ställen ha placerat sig just där våra takbjälkar skall vila. Ett tufft jobb som jag var glad att inte behöva göra samtidigt som jag var djupt imponerad av vår lärares outtröttliga men mycket följsamma sätt att hela tiden lära ut kunskap om olika detaljer i medeltida och nutida husbygge.

Dags för en tvårätters lunch på byns krog Le coin d’Aramando, med en sallad med gratinerad brie följd av en blodig faux filet med frites och sedan en kaffe. Inget vin dock, det blir allt vanligare även här att hålla isär arbete och alkohol.

Tillbaka i huset var det dags att fokusera på hur vi bäst kunde nyttja vår lärares kunskap under eftermiddagens timmar och vi beslutade gemensamt att utskärningen av det sista hålet och en grundlig genomgång i hur man mäter upp bjälkarna var prioriterat och att en snabbkurs i att putsa väggar var bonus på slutet om vi hinner med.

Så han var snabbt igång med att med kirurgisk precision skära hålen i den över 500 år gamla muren i ett moln av stendamm men lyckligtvis iförd skyddsmask, dessutom vår av svensk modell. Samtidigt rev hustrun mellanväggen under trappan för att ge plats åt vårt badrum och blandade två tråg bruk och jag själv blev allt mer utarbetad. Ett försök att tälja ren den bevarade stocken i taket i rummet vi bygger om, med ett uråldrigt verktyg ”plan” gav inte mersmak utan här kommer jag att hemfalla åt någon modernt elverktyg.

Plötsligt dök dessutom vår vän från kommunen upp med l’Agglos (typ landstinget eller regionen se annat inlägg) upp för att titta på möjligheten att lägga om avloppet mer i detalj. Han lovade återkomma så snart han konfererat med sin chef.

Efter lite ytterligare inmurning av i detalj uppmätta stockar där vi dessutom fick lära oss tricket att hyvla kanterna på stockarna för att minska brandrisken (stickor antänds mycket lättare) viktigt i miljöer där man mest har stora öppna spisar och eldar med vinstockar som kan sprätta.

Så var det då dags att försöka sig på att putsa stenvägg för första gången och efter lite grundteori, fuktning av väggen fick vi en förevisning av tekniken att kraftfullt snärta dit bruket med en backhand. Efter ett antal försök (inte SÅ många dock) började tekniken komma, så länge man bara kom ihåg att det är som en riktigt bra backhand i tennis (den som känner mig vet att sportliknelser iochförsig är obsoleta i mitt fall men…) eller en bra golfsving och att sedan tvärstanna precis ett par centimeter före väggen. På så sätt anbringas bruket med enormt mycket större kraft än om man skulle försöka trycka dit det eller stryka på det.

Dagen avslutades efter dusch och omklädning, som en brandman skulle avundas oss, med en fantastiskt trevlig kväll hos våra nyfunna engelska vänner runt hörnet i samma kvarter. Deras hus består av mins tre gamla sammanbyggda hus och är pietetsfullt inrett i klassisk fransk stil med utsökta snickerier utförda av herrn i huset. Hans lilla verkstad med tillhörande gård i huset mittemot gjorde en grön av avund. Att sitta ned vid deras brasa i det vackra rummet med boaserade väggar och höra byns historia från de senaste 13 åren de bott här och dessutom lyxen att prata engelska en liten stund som omväxling var fantastiskt trevlig och skönt.

Efter en kort natts sömn då jag varit och hämtat hustrun på Blagnacs flygplats i Toulouse kvällen innan och vi var hemma först vid midnatt, var det dags för sedvanlig frukost med skinkbaguette, juice, croissant och kaffe.

Sen var det iväg till huset för att städa innan Dr. Loppe skulle komma. Igår hade jag rusat hem efter väl förrättat värv och en så sisådär 200 kg ”gravats” (putsrester) fanns att ta hand om och köra till återvinningen.

09.45 dök herr Loppe upp och visade sig vara en ung herre med en påfallande djup och bred kunskap om Languedoc, dess medeltida historia, sedvänjor och arkitektur. Det var en fantastisk upplevelse att gå en guidad tur i sitt eget hus och få varje del av byggnaden förklarad och satt i sitt sammanhang av en guide med denna akademiska höjd och ett brinnande intresse för tiden och regionen.

Han gav redan nu en försiktig datering av husets ursprungliga byggnation till sent 1400-tal eller tidigt 1500-tal så vi kan tryggt fortsätta att prata om ”vårt medeltida hus”. Än mer spännande var att han inte uteslöt att det kan ha ännu äldre anor men att vi skall se dendrokronologiundersökningen an och också avvakta svaret från vår man på Archives Departemental som ju forskar på husets historia i arkiven.

En annan unikitet som stal herr Loppes intresse var de breda golvplankorna, dessa mättes med arkeologtumstocken nedan och är tydliga tecken på medeltida ursprung och han berättade att det redan på 1200-talet förekom flottning av stora timmerstockar från Alpernas skogar för att förse andra delar av Frankrike med breda timmerplankor.

Huset är troligen dessutom bara hälften av sitt ursprungliga jag vilket man ganska snabbt inser om man tittar på fasaden med entrén, där grannhuset helt uppenbarligen har varit en del av vårt hus och samma sak på sydfasaden där den mycket unika korsvirkesväggen går genom båda husen. På tal om korsvirkeshus så letade han efter lerväggar då de medeltida korsvirkeskonstruktionerna oftast var fyllda med lera armerad med halm. Men eftersom myndigheterna under 1500-talet ofta uppmanade folk att bygga om sina hus av brand- och inbrottsskäl till att ha kalkbruk och sten i mellanrummen i korsvirkeskonstruktionen är rester av detta mycket ovanligt så vi letar vidare efter lera i konstruktionen.

Den unika änden på gaveln är ju en lämning av en medeltida loftgång vars bärande bjälkar låg upplagda på denna. Loftgången som var en typ av balkong gick längs en korsvirkesvägg som senare ersatts av dagens stenmurade vägg. Detta blir också extra tydligt när man tittar på hur väggen till höger på insidan delvis täcker det medeltida fönstret på våning ett.

Vi enades om att jag hör av mig när alla väggar är avklädda för då kan man verkligen studera de olika arkitektoniska förändringarna av byggnationen från medeltiden till idag. Helt klart en av de mest fascinerande av våra många fantastiska dagar här nere och man måste med jämna mellanrum nypa sig i armen för att inse att det är verklighet att vi är ägare en stund till ett hus som stått här i minst 500 år.

Idag var det så dags att sätta sig på skolbänken (eller snarare ställa sig på skolstegen) för att lära som praktiskt mureri av en riktig mästare. Som frimurare känns detta naturligt och mycket spännande.

Min lärare dök upp på morgonen och vi började direkt med att riva de rester av bjälklaget som jag inte vågat mig på själv. En av de bestående erfarenheterna av dagen är att man kan riva och ta bort mycket mer än man som amatör kan tro utan att huset faller samman.

Sen var det dags för en lektion i att hitta rätt nivå och väga av så att allt blir i plan. Efter en bra och genomtänkt diskussion kring golvhöjder på våning ett och min önskan att bevara en kraftig poutre (takbjälke) så hittade vi rätt (tror jag) och jag fick lära mig massor av trick som till exempel hur man snörslår på en böjd vägg (man delar upp den i två delar) och många andra bra trick som använts av snickare och murare i århundraden.

Ja så var det då dags att göra hål i för bjälkarna i murverket. Återigen inser man att man kan hacka bort ganska mycket och att allt löst bruk redan förlorat sin bärande förmåga vilket ju egentligen säger sig självt. Att se min lärare hacka ett hål och hamna mitt på en stor sten (stor som en medicinboll för er som minns dessa från skolgymnastiken) för att sedan på mindre än en timme med endast hammare och ett järn halvera stenen var imponerande och inte blev jag mindre imponerad när han berättade att han jobbat på Chateau Guedelon och faktiskt då BBC var där och gjorde den briljanta programserien som gått över Europa.

Takbjälkarna i douglasgran med dimensionen 15cm x 8 cm hade han med sig i längder på 2,5 m och återigen en uppsjö av traditionstyngd kunskapsförmedling om hur och varför man värdera en bjälke innan man bestämmer sig vilken sida som skall vara uppåt t. ex. vilket man avgör genom att flukta längs bjälken för att se hur den tenderar att böja sig. Efter en kort lektion i sågning som man ju trodde man kunde efter att ha byggt ett halvt hus i skärgården men även här lärde jag mig ett och annat.

Kalkbruk är det som gäller i medeltida hus, ett bruk som andas och är mindre än den moderna cementen. 3 hinkar sand (lokal gulbrun sand från Carcassonne) och 1 hink ”chaux” hydraliskt kalk samt vatten efter behov men inte för mycket är receptet. Klart är bruket när man kan göra en boll av det.  Vatten ja, vi har ju inte kopplat in vårt ännu så det blev att gå ned till floden l’Argent Double och hämta 3 min från vårt hus och det var lätt att tänka att detta inte var första gången under de senaste 1000 åren som en man gick och hämtade en spann vatten där för att göra kalkbruk.

Att mura är ju ganska lätt i början tills man blir varse den djupa kunskap som finns lagrad i våra murar och en skicklig murares mur skall egentligen hålla ihop utan bruk, men där är jag inte riktigt ännu. Annars är grunden logisk man jobbar mest med liggande platta stenar och lägger dem växelvis så att en sten alltid vilar på två andra. Sen är det ju bara kreativiteten som kan stoppa en.

Vid dagens slut hade vi första bjälken inmurad och klar jag fick hjälp att positionera den andra så att jag direkt kan börja mura fast den imorgon. Värt att nämna är att även om ni bara ser min lärare på bilderna slet jag som en hund hela dagen.

Systemet APEX erbjuder är unikt och konceptet fullkomligt briljant det är en intelligent utveckling av delningsekonomin där man inte bara delar redskap utan framförallt får förmånen att jobba med någon med djup kunskap och som har förmågan att dela den på ett engagerande och intressant sätt.

En minnesvärd dag för mig och för huset som nu börjar att återfå sin stolthet sedan hundratals år.

Efter en frugal frukost då det visade sig att detta var den dagen detta år då båda bagerierna var stängda. Bagaren som driver sitt boulangerie är på välbehövlig semestervecka och det nya boulangeriet (som i grunden är bake-off vilket egentligen inte räknas som ett riktigt boulangerie här) har stängt måndagar. Så det blev en kall quiche och ett glas vatten, säkerligen är jag inte den första byggarbetare som startat dagen så.

Dagens första möte var med kommunens avloppspecialist och hans kollega. Två mycket trevlig herrar som kunde detta ut i fingerspetsarna. Inga problem att koppla på nya badrummet på bottenvåningen och när vit tittade på dagvattenavloppet på gården var det bara att konstatera att det är medeltida och ingen har en aning om vart det tar vägen, men funkar gör det och det för de ibland enorma mängder regn som kan komma från Montagne Noir.

Vy in mot dagvattenavloppet som gärna besöks av byns få råttor sägs det.

Nästa möte var med en mycket trevlig sotarmästare som gav mig kloka råd, om än inte de jag absolut helst ville ha. Att göra om öppna spisen på bottenvåningens till spisfläktutsug var inga problem, OM man gjorde en botten längst ned och tillverkade röret av rostfritt. Med den ofullständiga förbränning som kännetecknar klimatet här är alla medeltida skorstenar i mycket dåligt skick med bruk och stenar som faller kontinuerligt (och en 2kg sten som faller 10 m blir en avsevärd kraft när den hamnar längst ned).

Vy upp i skorstenen

Samma var skicket på första våningens skorsten och om man vill ha kamin vilket är vår tanke är det ny skorsten bredvid som gäller, med isolerat rör enligt moderna normer.

Så var det då dags att ta sig an kompressorn och bilhammaren och att få allt att fungera. Efter att ha läst bruksanvisningen var man helt på det klara med att chansen att överleva detta är ytterst begränsad och går det fel är det inte tillverkarens fel. Med ett tryck på strax under 7 bar är det dock ganska stora krafter man har att göra med så försiktighet är klokt.

Skyddsutrustning på plats, verktyget monterat, trycket uppe ja så var det då bara att köra. Jämfört med den halva kvadratmeter jag befriade från gips och puts sist innan handleden gav upp var detta något helt annat. Halva rummets väggar klara efter 2,5 timmar och då med kontinuerliga pauser för att inte överhetta min kompressor.

Utmaning är framförallt att ta bort tillräckligt men inte för mycket. Jag får domen imorgon när min handledare från APEX gör sitt första pass tillsammans med mig.

150 kilo gravats (putsrester) senare efter en vända till återvinningscentralen så var man ganska mör.

Dags att gå hem och äta middag tänkte jag men då ringde min rörmokare som just fått möjlighet att komma förbi så raskt tillbaka till huset för att planera vatten och avlopp. En särdeles trevlig herre som jag ej träffat tidigare men som är vän med min takläggare guidade mig med fast och vänlig hand i de delar av franskt rörmokeri som jag inte behärskar (typ allt) och hittade massor av bra lösningar. Nu skall hustrun och jag göra slutliga ritningen på kök och badrum så att han kan rekommendera enklare design av dragningen och sedan offerera det som jag inte skall gör själv. Vi pratade också kort om hållbarhet och jag berättade att jag kommer att be honom offerera PVC-fria avloppsrör vilket han såg fram emot.

På vägen hem blev det en öl hos Le Coin d’Armando, vår lokala bistro där jag träffade två engelska pensionerade lärare som glädjande nog visade sig vara våra grannar ett par hus bort. En bekantskap jag ser fram emot att odla.

 

 

Dagen inleddes i vår församlingskyrka L’eglise de la transfiguration du Christ (Jesus lär ha fått ett gudomligt ögonblick, då han även förändrades kroppsligt, under sin levnad och detta skedde på berget Thabor). Cirka 600 år senare byggdes de första delarna av vår kyrka och redan på 1100-talet kom så det klocktorn man fortfarande använder. Vid mässan idag 10.30 var kyrkan i stort sett full, kanske runt 150 personer i olika åldrar. Gudstjänsten är ju snarlik vår protestantiska men med än mer deltagande av församlingen och naturligtvis den trevliga traditionen med Fridshälsningen mitt under gudstjänsten då alla reser sig och skakar hand med de närmast stående.

Sedan var det dags att träffa månglarna efter att ha insupit Guds ord, fyra loppisar avverkades och dessa ”vide-greniers” är verkligen bra loppisar där man kan göra fynd och till bra priser.

Jag inhandlade en bygghjälm i nyskick och EU klassad, för 1 euro och en murslev för 2 euro samt fick två sparrisar gratis av grönsakshandlaren så det blev en billig söndag. Loppisbesök är intensivt och även hundar måste vila.

Man slås av att det är så otroligt vackert i våra trakter, Minervois och Corbières och med Montagne Noir i bakgrunden blir de skira gröna vingårdarna magiska.

Dagen avslutades med gyckleri. I vårt ”Folkets Hus” uppträdde Laeticia JOLLET på piano och Antoine GARRIDO sång med programmet ”Chansons françaises de toujours”. Antoine som är lokal framgångsrik sångare och skådespelare rev av mängder av fina Breltolkningar och en och annan Piaf elegant ackompanjerad av Laeticia som bor i grannbyn Villeneuve-Minervois och också är proffsmusiker.

Så avrundades dagen med en Peyriacois som i detta fall alltså inte var en av innevånarna somockså kallas så, utan en fin färsbiff med bacon och ost tillredd av vår eminenta slaktare Dos Santos.