Paris Historiques vackra gamla hus välkomnar besökare.
När jag häromsistens stannade till ett par dagar i Paris på väg ned till Peyriac hade jag förmånen att besöka föreningen Paris Historique som sedan 60-talet bland mycket annat renoverat ett av Paris äldsta hus på rue François Miron nära rue Rivoli i Maraiskvarteren.
Ett imponerande valv har just slagits om med delvis nya stenar och med klassisk stödbåge i trä.
Föreningen bildades 1963 och började året efter att rädda la Maison d’Ourscamp. Detta var under 60-talets rivningsraseri som även nådde Paris och i samma veva som kulturrådet och konsthistoriken Gunnar W Lundberg räddade Hotel de Marle på 11 rue de Payenne som sedan dess är hem för vårt Institut Suédois.
Min trevliga guide visade bland annat råvaran av sten som skall bearbetas.
Jag fick en grundlig visning av Maison d’Ourscamp som med frivilliga krafter och pengar restaurerats framgångsrikt sedan 60-talet och där nu huvudfokus ligger på källaren som är från andra halvan av 1200-talet. Huset var en gåva till cisterciensermunkar som deras ”hus i Paris” och här kan man följa källarens renovering månad för månad men också ta denna spännande ”virtual tour” genom 1200-talslokalerna.
Skiss på hur källaren kommer att te sig när restaureringen är klar.
Huset ovan mark byggdes nytt 1585 (cirka hundra år efter vårt hus byggdes) och ger mängder av inspiration för vårt hus.
Inte minst imponerar innergårdens vackert återställda korsvirkesfasad med färgställning på såväl puts som ekbjälkar passande i Peyriac. I nedan bildserie framträder gårdsfasaderna i all sin prakt avslutat med en bild av hur det såg ut på 60-talet när man började återställningen.
Se filmen om denna unika Parisadress vilken också ger en bild av Paris omfattning på 1200 talet, staden var redan då en av Europas största städer med en befolkning runt 150 000:
Vid restaureringen har man också gjort flera arkeologiska fynd och även om vi inte har en källare i vårt hus skall vi helt klart inför ombyggnaden av vår lilla gård göra en arkeologisk utgrävning på dessa fyra kvadratmetrar.
Så såg det nog ut i cicternciensermunkarnas porslinskåp!
Vi avrundar med en bild på en snickare som får representera alla de som byggt dessa medeltida hus, Denna från tiden vid vårt hus tillblivelse runt 1498. Denna finns att se på Paris fantastiska medeltidmusum, Cluny.
Vi är tacksamma om du gillar och delar inlägg från husifrankrike.com på sociala medier!
Välkommen att följa oss här på WordPress eller via e-mail!
Vid vår senaste vistelse i Peyriac fick vi, efter en ypperlig lunch tillsammans med vår vän vinbonden, möjligheten att besöka vinkällaren i slottet i byn. Slottet som ligger cirka 50 meter från vårt hus, är idag uppdelat i några olika privatägda fastigheter varav en är den gamla vinkällaren som innehas av byns vinkooperation där vår vän är engagerad.
Hustrun och vår vän vinbonden.
Dörren, som syns på nedan teckning ur Mme Coincy-Saint-Palais fina 60-talsbok Donjons et Castles au Pays des Cahtares, kunde till sist öppnas efter att ha gjort lite motstånd. Väl inne i vinkällaren som ligger i markplan, möttes vi av ett antal omsorgsfullt restaurerade medeltida rum.
Med slottets läge mitt i byn och därför svårt att nå källaren med biltransport, har kooperativet nu slutat att lagra vin här, vilket man gjorde under stora delar av 1900-talet. De medeltida rummen är tomma men i mycket fint skick efter en omfattande restaurering.
Samtliga rum är omsorgsfullt renoverade ganska nyligen.
Man ser också tydliga bevis på uppdelningen av slottet i flera olika fastigheter bland annat i form av en igenmurad dörr.
Igenmurad dörr som förr använts som genomgång till resten av slottsbyggnaden.
Skottgluggarna ger en känsla som lätt förflyttar besökaren tillbaka till tiden för det Albigensiska korståget, då enligt sägnen slottsherren i Peyriac, Éléazard I de GRAVE-PEYRIAC stod emot korsfararen Simon de Montfort’s belägring av slottet i 48 timmar. När Éléazard blev tvungen att ge upp och anslöt han sig till grannherren i slottet i Rieux och fortsatte kampen.
För 800 år sedan stod Éléazard och hans mannar med sina armborst och pilbågar just här!
Denna eftermiddag gav oss ännu en gång den magiska och fascinerade känsla av tidsresa till medeltiden som man så ofta upplever här nere hos oss i Aude och Le Pays Cathar.
Elegant restaurerat valv
Avslutningsvis för dagens episod passar vi på att dela en kort video från årets upplaga av Salon de Patrimoine som vi tyvärr inte kunde närvara på.
Denna film ger en fin uppfattning om detta Mecka för husrestaurerare. På filmen skymtar nya kulturministern, Rachida Dati som det blir intressant att se hur hon hanterar den kanske viktigaste ministerposten i Frankrike.
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Våra nya svarta plattor till toalettgolvet på plan 1.
Redan för några år sedan designade vi på egen hand, mönstret till våra cementklinker för badrumsgolvet och detta med en tydlig medeltida ansats för att ge en sådan prägel på badrummet. Badrum var ju kanske inte så vanligt förekommande på sent 1400-tal.
Mönstret är en stiliserad hermelinsvans och inspirerades av den symbol som drottning Anne av Bretagne (1477–1514) valt för sitt vapen.
Drottning Claudes vapen från det hon blev drottning 1515.
Hennes dotter Claude som också anammade hermelinsvansar i sitt vapen, föddes 1499 och gifte sig med en ung man vid namn Frans 1514. Sju månader efter giftermålet dog hennes far Ludvig XII och Claude stod näst i kö för att ta över tronen. Kvinnlig tronföljd var dock ej tillåtet och hennes nyblivne man fick ta över den franska tronen.
Porträtt målat 30 år efter hennes död. Återfinns iLivre d’heures de Catherine de Médicis.
Den 1 januari 1515 blev därför hennes man Frankrikes kung under namnet Frans I. Bland hennes hovdamer fanns bland andra de namnkunniga Diane de Poitiers och Anne Boleyn.
Det kanske mest tydliga avtryck Drottning Claude gjort i vår tid är nog att plommonsorten Reine Claude är uppkallad efter henne.
Mönstret börjar breda ut sig med hjälp av Jamal.
Vi har tidigare berättat om såväl beställning, tillverkning och läggning av våra klinkers i några episoder och är mycket nöjda med resultatet. Läggningen påbörjades av vår tadelaktmästare Jamal men sisat hälften (med den svängda skarven mot duschgolvet gjorde vi själva!)
Förutom hos Carocim hittade vi dem också på en amerikansk sida! Kul!
Döm om vår positiva förvåning när vi on-line för ett tag sedan hittade vårt mönster men i svart, till försäljning. Nu med namnet Castel. Det var ett restparti vilket ju tyder på att den varit i produktion. Vi beställde snabbt de resterande 50 plattorna som kommer att passa perfekt som golv i vår lilla toalett på våning 1.
Litet urval från Carocims gigantiska utbud av handtillverkade cementklinker i underbara färger.
För att hämta dessa tog vi en utflykt till Carocims fina anläggning i Puyricard utanför Aix-en-Provence och gladdes inte minst åt att ställa frågan vem som hade designat dem. Vi fick ett vänligt men svepande svar och kunde då med viss stolthet berätta att det faktiskt var vi som låg bakom mönstret.
Carocim handlar troligen med samma tillverkare från Marrakech som vår tadelaktmästare, genom vilken vi beställt våra ursprungliga plattor.
Leverans av våra plattor.
I affären finns en fin utställning som berättade om den unika tekniken att handtillverka cementklinker, något som är en lång tradition i Marocko.
Tillverkning av golvplattor i lera är en tradition med anor från 700-talet i Marocko medan dagens teknik med handgjutna cementplattor har något sekel på nacken och kommer från Frankrike, vilket inte minst den imponerade hydraulpressen från Lachade & Fils vittnar om. I nedan video från Youtube kan man följa processen i detalj.
Dagens episod avrundas med en bild av vårt favoritslott Carcassonne som vi ofta tittar på när längtan efter vårt medeltida, sagoomspunna och historietäta Aude blir allt för svår!
De märkliga skiftningarna i bandform är från en installation för ett tag sedan, då målade i gult!
Ett av hundratals räcken hos M Espinossa och som merparten med design från 1800- eller 1900-tal.
Vårt så kallade entréskåp som skall bli porslinsskåp i köket och en gång i tiden varit dörrhålet i väggen, som vi nyligt berättat om har nu fått sina sista strykningar och har antagit en beigegul färg som vi tycker harmonierar fint med de bruna nyanser vi har på alla trädetaljer i köket.
Nu väntar skåpet bara på sina ekhyllor!
Bjälkar och bärande konstruktioner är målade med äggoljetempera och snickerierna i en EU Blommanmärkt linoljefärg av snarlik kulör.
Klart och stängt med lite byggbelysning som ger insidan en osann färgton.
Lite extra kul att lyfta fram de gamla smidda ytterdörrsgångjärnen och måla dem i klar svart färg. När vi framöver kör ned all ekinredning som vi tillverkat på egen hand i Stockholms Skärgård, så finns det tillräckligt med ekplankor att göra fina hyllor av och med det kommer vårt entréskåp att vara klart med originallås och allt.
Det rediga gångjärnet i järn på vilket en ytterdörr häng i en svunnen tid.
Sedan var det dags för en utflykt där vi över dagen besökte en av Frankrikes mest välförsedda försäljningsställen för återanvändning av smidesdetaljer, beläget i granndepartementet Aveyron.
Översikt över M Espinossas imponerande anläggning i Couvertoirade.
Vi är på jakt efter ett balkongräcke eller balustrad till vår terrass med medeltida stil på smidet. Allt som allt 9 m räcke behöver vi. Jag blev rekommenderad av en läsare att besöka Michel Espinossas unika anläggning utanför den lilla tempelherrebyn La Couvertoirade i Aveyron (12).
Vår fina terrass som nu väntar på ett räcke i järn med medeltida snitt och modern, säker höjd
Vilken fullträff! Utbudet är enormt och bildspelet nedan visar bara ett urval. M. Espinossa själv är lite till åren och kommunicerar inte gärna digitalt så vi enades om att jag skulle skriva ett brev om exakt vad vi söker så lovade han att hålla ett öga på när det rätta dyker upp.
Hur såg då smidda räcken ut på sent 1400-tal? Ja det är inte helt lätt att komma fram till trots efterforskning on-line och fler samtal med smeder specialiserade på historiskt smide. Det förefaller som man höll sig till ganska raka fyrkantiga ståndare sammanhållna av en horisontal handledare, ståndarna dessutom ofta vridna 45 grader så att hörnen pekade framåt och inte sidan. De var ofta avslutade med pilspetsar i toppen. Det senare kanske inte helt optimalt för ett balkongräcke. Vi letar vidare och hoppas på att just vårt medeltida räcke dyker upp.
Två CC bilder från Internet som kanske kan ge en känsla för vad vi söker.
Vi rundar av med bilder på mat och vin. En ”plateau de fruits de mer” från en trevlig lunch i grannbyn med vännen vinbonden och ett stilleben med mogna druvor precis klara att skördas!
Här nere i södra Frankrike är för många, oss inräknade, ett söndagsnöje att besöka några av de otaliga loppisar (vide grenier) som erbjuds. Det finns en ypperlig app som snabbt ger en översikt om utbudet vilket idag bestod av fem stycken marknader i vår direkta närhet (inom en radie av 25 km).
Vi gav oss iväg redan halv tio och avverkade fyra av dessa fram till 13.00. Utbudet är en blandning av spännande inredningsdetaljer, plastleksaker, böcker och kläder av alla de slag.
Tredje loppisen av fyra var i Marseilette och det var där fynden gjordes!
Dagens fångst blev först och främst en ”cloche sonette” eller dörrklocka från 1800-tal vilken vi fann ha rätt stil och funktion för att slinka in i vår medeltida stil.
Klocka som troligen är i brons, hänger i en hållare av stål med inbyggd fjäder så att den ger ordentlig klämtning när man med en infästad kedja drar för att ringa på.
Ett annat fynd blev boken Donjons et Castels Au Pays des Cathars av Coincy St. Palais från 1964, med beskrivningar av ett 60-tal slott och slottsruiner i våra trakter.
430 sidor med lokal historia från Pays Cathare.
På sidan 339 hittar en beskrivning av nya slottet i vår by Peyriac vilken vi knappt kan vänta att kasta oss över som förberedande läsning inför vårt besök på Archives Departemental i veckan, då vi skall forska om vårt hus, som ju är granne med slottet.
De två sidorna om slottet i vår by inleds med en teckning av slottet.
Slottet som vi berättat om tidigare är ju också det som ligger bakom vårt vinkooperativs namn och namnet på många av deras viner Tour St Martin och naturligtvis Chateau Peyriac.
En oumbärlig produkt, en elektrisk ostronöpnnare, som vi INTE köpte får avrunda denna korta episod.
Var annars än i Frankrike kan man finna en sådan? Tefal är ju mycket ritkigt en fransk koncern också.
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Vår vackra gobeläng som väntar att få åka till Frankrike har måtten 95 x 110 cm.
I Paris nyrenoverade och unika medeltidsmuseum, Cluny, på vänstra stranden återfinns sex gobelänger från sent 1400-tal eller tidigt 1500-tal vilka berättar om adelsdamen och enhörningen eller ” La Dame à la licorne”.
Musée de Cluny ligger i resterna av romerska bad vid en av Paris paradgator Boulevard Saint-Michel
Till skillnad från min hemstad Stockholm som just lag ned sitt unika medeltidsmuseum har Paris renoverat sitt för 300 miljoner, vilket kanske säger en del om vad som värderas i våra respektive städer.
De sex gobelängerna ”återupptäcktes” 1841 av Prosper Mérimée, författare och mångsidig konstnär och vetenskapsman samt medlem i Franska Akademin. Han fann dem skadade i slottet Boussac mitt i Frankrike i Creuse.
År 1844 såg romanförfattaren George Sand dem och uppmärksammade allmänheten på gobelängerna bland annat i hennes verk ”Jeanne” där hon korrekt daterar dem till slutet cirka av 1400-talet. Nedan bilder tagna på Musée de Cluny av deras samling av medeltida gobelänger med några av originalen i sitt fantastiska skick.
1882 köptes de av Edmond Du Sommerard, intendent för Musée de Cluny i Paris, där noggrann konservering har återställt dem nästan till deras forna glans och där de fortfarande visas anses vara ett av västerländsk konsts stora mästerverk. Ganska nyligen genomfördes en undersökning av deras tillstånd som är fascinerande att följa på denna korta video:
Grundmönstret kallas ”millefleurs” (”tusen blommor”) och kännetecknas av ett överflöd av blommor, apelsinträd, tallar, samt ekar, och befolkas av en fridfull uppsättning av djur och en… enhörning!
I denna idylliska naturliga miljö som främjar tankar och eftertankar är enhörningen både en deltagare och en enkel åskådare samt en klassisk symbol för renhet. Tillsammans med ett lejon håller den ett standar med familjen Le Vistes vapensköld i varje scen och de köptes möjligen av Jeanne Le Viste (1510 – 1566) dame d’Arcy.
De visualiserar sex sinnen, känsel, smak, lukt, hörsel och syn samt ytterligare ett, det sjätte sinnet, förklarat endast av inskriptionen ”À mon seul désir” (till min enda önskan). Detta skulle kunna vara en hänvisning till den fria viljan: kvinnan med sin dekorativa huvudbonad och raffinerade kläder, som avsäger sig tidsmässiga nöjen
Familjen Le Vistes vapen.
Första gången vi såg dessa i Paris enades vi direkt om att köpa en kopia att hänga på väggen i salen i vårt hus. Enda problemet var att de ytterst välgjorda kopior från som fortfarande görs i trakterna av Flandern är ganska kostsamma. Men efter en del letande på eBay fann jag en i USA till tredjedel av priset som fick bli en perfekt bröllopsdagsgåva till hustrun.
Högupplöst bild som visar på finessen i detaljerna i väven.
On-line inköp av begagnat är ju alltid en chansning men eBay fungerade perfekt och gobelängen var just den fina kopia vävd i Flandern som jag hade hoppats. Nu gäller bara att enas om vilken vägg den skall hänga på när salen väl är klar.
Salen för några år sedan och på någon av dessa väggar skall gobelängen hänga.
Vår gobeläng är den som beskriver ”hörseln” avbildande en scen där damen spelar orgel med sin tjänarinna som publik, uppvaktad av lejonet och enhörningen som standarhållare.
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Det färdiga skärmtaket (med en Wettexduk kvarglömd)
På vinden har det sedan länge stått ett antal skifferplattor. Kanske kommer de från Dourgen eller Lacaune bägge kända skifferbrott i vår närhet, annars hittar man mest skiffer norröver och lite i Pyrenéerna.
Delar av vårt skifferförråd (blandat med några taktegel).
Skiffer eller ardoise på franska, är ett sedan århundraden populärt takmaterial i Frankrike. den gråblå färgen är ju klassisk inte minst på fina Parishus med sina typiska mansardtak. Men även griffeltavlor, för den som händelsevis vet vad det är numera, gjordes ju av svart skiffer.
Då våra plattor är ganska stora kan de möjligen vara av skiffertypen lauze som är en annan sorts skiffer som också man finner i våra trakter, runt Lot och uppe mot Centralmassivet.
Skifferplattorna rengjorda och oljade.
Vi valde ut två lagom stora skifferplattor som rengjordes med vatten för att sedan oljas in med linolja och återfick en oerhört levande och vacker färg trots sina 400 miljoner år på nacken.
Hållfastheten för skiffer, om än ett ganska flagit material, bedöms vara upp emot 300 år så våra plattor är inte från originalhuset men har nog tjänat som ersättningsplattor för våra tegeltak.
Detalj av vår lilla gårds vid tiden för köpet med plasttak och gjutet skärmtak vi tog bort.
Rester efter ett tidigare skärmtak (som vi direkt efter köpet rev, tillsammans med det plasttak som täckte vår lilla gård från början) i form av ett djupt spår i murverket gjorda det enkelt att sticka in plattorna och vinkla dem rätt för att sedan mura fast dem med kalkbruk.
Med de bägge skifferplattorna på plats har vi ett i våra ögon stilfullt skärmtak som effektivt skyddar dörren om de talrika skyfallen härnere. En liten detalj men en halv dags arbete.
Skärmtaket färdigt från ovan!
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Häromdagen damp det ned ett e-mail från Archives Départemental i Carcassonne med svar på vår förfrågan om dokument som kan kasta ljus över vårt hus långa historia.
Vi har ju sedan tidigare genom en bedömning av vår vän medeltidsarkeologen, byns historia, samt de dendrokronologiprover vi tagit på olika bärande ekbjälkar, dragit slutsatsen att huset bör ha varit klart runt 1498. Precis då medeltiden började gå över i renässansen även långt ute på landet i Sydfrankrike.
Detalj av kartan över vår by med dess castrumfrån 1828
I det utförliga mailet från Madame la Directrice för departementsarkivet, översändes ett tiotal kartor över kantonen Peyriac, varav en som täckte själva byn eller ”castrum” alltså det som en gång var den befästa delen av det bebodda området, där vårt hus ligger i mitten. Mest slående är ju hur nästan identisk stadsplanen är idag med det som var verklighet för 200 år sedan.
Slående hur lite stadsbilden förändrats och vårt hus är nummer 12 på dagens karta!
Så nu börjar den mer detaljerade forskningen för att hitta tidigare ägare och förstå vad huset använts till samt hur det utvecklats under dessa drygt 525 år. Redan för ett år sedan fick vi goda råd av Archives National i Paris och dessa kan sammanfattas i korthet med att ”börja gärna så lokalt som möjligt och utgå från det lokala slottet eller kyrkan vilka lär ha flest arkiverade dokument av olika slag”.
Le Mairie berättade för oss senast vi var nere att de precis hade överlämnat ett stort antal historiska dokument till departementets arkiv för att säkra dessa för framtiden.
Denna vår by, som sedan 1000-talet haft runt 1000 innevånare och så har även idag, gömmer naturligtvis otaliga berättelser och nu tar vi helt plötsligt ett första hopp 200 år bakåt i tiden och får en bild av, och en känsla för, hur det såg ut på 1820-talet.
En bild på huvudgatan från tidigt 1900-tal tar oss de första 100 åren bakåt i tiden.
Napoleon Bonnaparte (den förste) initierade tanken att kartera Frankrike och uppdrog åt sina tjänstemän att börja skapa det som är le cadastre eller le plan cadastral, idag (Franska lantmäterisystemet).
Just våra kartor skapades 1828 på uppdrag av prefekten i Aude, Baron Louis Asselin med hjälp av Monisieur Delorme som var Directeur de Contributions Directes som helt enkelt var ett direkt skattesystem som skapats efter revolutionen.
Det kallades också “les quatre vieilles” och var skatter på fastighet, byggnad, yrkesverksamhet och en fjärde, som var den beramade progressiva fönsterskatten som lett till så många igenmurade fönster.
Han som gjorde jobbet var Louis Birot som var géomètre du cadastre och allt detta kan man läsa i den kartografiska attributionen på kartan från 1828.
Värt att notera att man glömde tillnamnet Minervois och skrev fel årtal som sedan rättades!
Intressant också att notera att Borgmästare vid tiden för kartans tillblivelse var M Fortanier som också finns omnämnd i ovan attribution!
Listan på borgmästare från revolutionen till idag! Något sned könsfördelning men idag en briljant kvinna!
Vi kan knappt vänta på att komma ned till Peyriac och då få ta del av de dokument om Peyriac och dess hus ännu äldre historia, från 1471 och framåt och som visar sig vara ganska omfattande och vänligt nog redan listats av arkivarierna, se nedan:
– 1471 Archives communales 1 G 1 – 1476 Archives communales 1 G 2 – 1504 3 J 196 – 1521 Archives communales 1 G 3 – 1546 Archives communales 1 G 4 – 1552 Archives communales 1 G 6 – 1558 Archives communales 1 G 7 – 1566 Archives communales 1 G 8 – 1590 (incomplet) Archives communales 1 G 10 – 1601 (incomplet) Archives communales 1 G 11 – 1644 Archives communales 1 G 12 – 1654 Archives communales 1 G 13 – 1655 (brevette) Archives communales 1 G 16 – 1663 (brevette) Archives communales 1 G 16 – 1668 Archives communales 1 G 14 – 1687 3 J 290 – 1699 73 C 391 – 1724 73 C 392 – 1724 (brevette) Archives communales 1 G 16 – 1764 Archives communales 1 G 15 – 1768 (brevette) Archives communales 1 G 17 – 1768 (plans) Archives communales 1 G 19 et 20 – 1769 (brevette) Archives communales 1 G 18 – 1769 73 C 393
Vy över kyrkan såsom de sett ut i evinnerliga tider!
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Då var det dags att öppna ett av våra två igenmurade fönster. Det lilla fönstret i kammaren över dörren till gården. Det stora medeltida fönstret som vi berättat om i flera episoder får vänta ett tag till på att se dagens ljus.
Detta lilla fönster som nog är ganska nygjort och därefter igenmurat bör ha kommit till under 1900-talet i samband med förstärkning av dörröppningen. En kvalificerad gissning är i samma skede som dörren monterades och den var som vi berättat tätad med en tidning från 1933 med en artikel om Hindenburg.
Plötsligt strålade solen åter in för första gången på kanske 50 år!
Fram med slägga och dorn och snabbt var de cirka 5 cm tjocka tegelblocken (parpainger) borta och vårt lilla chambre blev direkt än ljusare.
Förändringen med lite perspektiv!
Efter lite finhuggning så dags att impregnera ovandelen som består av ekbjälkar av okänd ålder med vårt miljösmarta universalmedel mot såväl termiter som brand, svamp och mögel.
Hustrun i impregneringstagen!
Nu har vi en fönsteröppning som vi skall leta ett antikt fönster till. Inte nödvändigtvis öppningsbart men helst i stil med gårdsdörren.
Jag passade också på att smyga in genomföringen för el till gården efter att ha köpt in en 20 cm lång träborr med 22 mm diameter och efter lite trixande var ett av våra specialrör på plats.
Elröret på plats och synliga delar kommer täckas av ytskikt.
Vi avrundar med en bild från La Cité i Carcassonne, i dessa hemska ofredstider känns spikklubbor i skumgummi som ett vänligare alternativ.
Lämpligheten i vapenleksaker kan verkligen diskuteras men medeltidsromantiken präglades av våld.
Vinjettbilden får bli en något större modell än den vi nu söker! Men vilken kock blir inte sugen?
Ett av alla små delprojekt denna gång var att rensa en av de många uråldriga bjälkar vi sparat, för att skapa en spiselkrans till vår till medeltidsspiskåpa transformerade, 50-tals spis. Bjälken, ursprungligen från den gamla takkonstruktionen, var kraftigt ytpåverkad av århundraden av odjur, vatten och vind men av solid ek hård som järn i övrigt.
Utgångsläget med en under århundraden kraftigt påverkad stock.
Via en delningsapp för verktyg, Bricolib, hade jag hyrt en ”renovator” eller ”ponceuse” på franska (helt enkelt slipborste på svenska, tror jag). En kraftfull slipmaskin med utbytbara cylinderslipar som kraftigt avverkar gammal smuts och dött material. Uthyraren som var en mycket trevlig kille i en by några mil från oss, lät mig dessutom behålla den i två dygn för samma pris och fick en ny sliptrissa som kompensation.
Maskinen med sandpappersborste monterad, denna var den mest effektiva för detta jobb.
Trots maskinens effektivitet krävdes hårt arbete under en dryg halvdag med de båda olika borsttyperna maskinen erbjöd (sandpappersstrimmor och koppartråd) men efter allt detta arbete började bjälken sakta anta det antika utseende den förtjänar.
Vi avrundade med att hustrun impregnerade den och oljade in den med linolja och har kostat på oss ett lite amatörmässigt bildmontage på hur den kan komma att se ut när den väl är på plats på vår omdesignade spiskåpa från 50-talet som sakta börjar anta formen av en klassik medeltida eldstad. Återstår att hitta rätt ytbehandling för spiskåpan där vi funderar på puts förstås men möjligen som alternativ, gammalt skiffer vi har kvar.
En annan central del i vårt kök blir spisen (den omdanade öppna spisen kommer att utgöra fläktkåpa för denna) och vi har bestämt oss för att försöka hitta ett ”piano” alltså en stor bred vacker fransk spis. Problemet med dessa är att de ofta ligger i 100.000:- kronors klassen så vårt intresse vänds mot att hitta en begagnad att renovera.
När jag på vägen ner till Peyriac stannade till i Paris ett par dagar innan jag tog tåget till Toulouse, passade jag på att besöka de stora spisfabrikörernas show rooms för att få en bild av utbudet. En snabb scanning på nätet gav vid handen att besök hos Godin, La Cornue och Lacanche vore lämpligt.
Jag började med Godins butik vid Bastiljen men den var nedlagd märkligt nog och fortsatte till vänstra stranden och La Cornues eleganta butik i 7:e och fick en rundvisning av deras modeller och fortsatte sedan längst upp i 19:e för ett besök hos Lacanches återförsäljare och blev lika väl mottagen där.
Försedd med ett par kilo eleganta broschyrer kunde jag konstatera att utbudet är imponerande och dyrt. Vi söker ett piano med elplattor (då vi inte har gas indragen i huset) och en bredd strax under en meter och där är dock utbudet mer begränsat.
Vi lägger med en bild på vår fina eldstadsplatta som möjligen kommer att få utgöra fond för vårt piano!
På min fråga om de också handlar med återtagna spisar och gör renoveringar, fick jag ett något yrvaket, ja. Nästa steg blir att skaffa sig en VPN för att komma in på Leboncoin och börja leta de modeller vi kan tänka oss, men i begagnat skick.
Denna lite köksrelaterade episod för avslutas med några bilder med riktig Pariskänsla!