Det färdiga skärmtaket (med en Wettexduk kvarglömd)
På vinden har det sedan länge stått ett antal skifferplattor. Kanske kommer de från Dourgen eller Lacaune bägge kända skifferbrott i vår närhet, annars hittar man mest skiffer norröver och lite i Pyrenéerna.
Delar av vårt skifferförråd (blandat med några taktegel).
Skiffer eller ardoise på franska, är ett sedan århundraden populärt takmaterial i Frankrike. den gråblå färgen är ju klassisk inte minst på fina Parishus med sina typiska mansardtak. Men även griffeltavlor, för den som händelsevis vet vad det är numera, gjordes ju av svart skiffer.
Då våra plattor är ganska stora kan de möjligen vara av skiffertypen lauze som är en annan sorts skiffer som också man finner i våra trakter, runt Lot och uppe mot Centralmassivet.
Skifferplattorna rengjorda och oljade.
Vi valde ut två lagom stora skifferplattor som rengjordes med vatten för att sedan oljas in med linolja och återfick en oerhört levande och vacker färg trots sina 400 miljoner år på nacken.
Hållfastheten för skiffer, om än ett ganska flagit material, bedöms vara upp emot 300 år så våra plattor är inte från originalhuset men har nog tjänat som ersättningsplattor för våra tegeltak.
Detalj av vår lilla gårds vid tiden för köpet med plasttak och gjutet skärmtak vi tog bort.
Rester efter ett tidigare skärmtak (som vi direkt efter köpet rev, tillsammans med det plasttak som täckte vår lilla gård från början) i form av ett djupt spår i murverket gjorda det enkelt att sticka in plattorna och vinkla dem rätt för att sedan mura fast dem med kalkbruk.
Med de bägge skifferplattorna på plats har vi ett i våra ögon stilfullt skärmtak som effektivt skyddar dörren om de talrika skyfallen härnere. En liten detalj men en halv dags arbete.
Skärmtaket färdigt från ovan!
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Häromdagen damp det ned ett e-mail från Archives Départemental i Carcassonne med svar på vår förfrågan om dokument som kan kasta ljus över vårt hus långa historia.
Vi har ju sedan tidigare genom en bedömning av vår vän medeltidsarkeologen, byns historia, samt de dendrokronologiprover vi tagit på olika bärande ekbjälkar, dragit slutsatsen att huset bör ha varit klart runt 1498. Precis då medeltiden började gå över i renässansen även långt ute på landet i Sydfrankrike.
Detalj av kartan över vår by med dess castrumfrån 1828
I det utförliga mailet från Madame la Directrice för departementsarkivet, översändes ett tiotal kartor över kantonen Peyriac, varav en som täckte själva byn eller ”castrum” alltså det som en gång var den befästa delen av det bebodda området, där vårt hus ligger i mitten. Mest slående är ju hur nästan identisk stadsplanen är idag med det som var verklighet för 200 år sedan.
Slående hur lite stadsbilden förändrats och vårt hus är nummer 12 på dagens karta!
Så nu börjar den mer detaljerade forskningen för att hitta tidigare ägare och förstå vad huset använts till samt hur det utvecklats under dessa drygt 525 år. Redan för ett år sedan fick vi goda råd av Archives National i Paris och dessa kan sammanfattas i korthet med att ”börja gärna så lokalt som möjligt och utgå från det lokala slottet eller kyrkan vilka lär ha flest arkiverade dokument av olika slag”.
Le Mairie berättade för oss senast vi var nere att de precis hade överlämnat ett stort antal historiska dokument till departementets arkiv för att säkra dessa för framtiden.
Denna vår by, som sedan 1000-talet haft runt 1000 innevånare och så har även idag, gömmer naturligtvis otaliga berättelser och nu tar vi helt plötsligt ett första hopp 200 år bakåt i tiden och får en bild av, och en känsla för, hur det såg ut på 1820-talet.
En bild på huvudgatan från tidigt 1900-tal tar oss de första 100 åren bakåt i tiden.
Napoleon Bonnaparte (den förste) initierade tanken att kartera Frankrike och uppdrog åt sina tjänstemän att börja skapa det som är le cadastre eller le plan cadastral, idag (Franska lantmäterisystemet).
Just våra kartor skapades 1828 på uppdrag av prefekten i Aude, Baron Louis Asselin med hjälp av Monisieur Delorme som var Directeur de Contributions Directes som helt enkelt var ett direkt skattesystem som skapats efter revolutionen.
Det kallades också “les quatre vieilles” och var skatter på fastighet, byggnad, yrkesverksamhet och en fjärde, som var den beramade progressiva fönsterskatten som lett till så många igenmurade fönster.
Han som gjorde jobbet var Louis Birot som var géomètre du cadastre och allt detta kan man läsa i den kartografiska attributionen på kartan från 1828.
Värt att notera att man glömde tillnamnet Minervois och skrev fel årtal som sedan rättades!
Intressant också att notera att Borgmästare vid tiden för kartans tillblivelse var M Fortanier som också finns omnämnd i ovan attribution!
Listan på borgmästare från revolutionen till idag! Något sned könsfördelning men idag en briljant kvinna!
Vi kan knappt vänta på att komma ned till Peyriac och då få ta del av de dokument om Peyriac och dess hus ännu äldre historia, från 1471 och framåt och som visar sig vara ganska omfattande och vänligt nog redan listats av arkivarierna, se nedan:
– 1471 Archives communales 1 G 1 – 1476 Archives communales 1 G 2 – 1504 3 J 196 – 1521 Archives communales 1 G 3 – 1546 Archives communales 1 G 4 – 1552 Archives communales 1 G 6 – 1558 Archives communales 1 G 7 – 1566 Archives communales 1 G 8 – 1590 (incomplet) Archives communales 1 G 10 – 1601 (incomplet) Archives communales 1 G 11 – 1644 Archives communales 1 G 12 – 1654 Archives communales 1 G 13 – 1655 (brevette) Archives communales 1 G 16 – 1663 (brevette) Archives communales 1 G 16 – 1668 Archives communales 1 G 14 – 1687 3 J 290 – 1699 73 C 391 – 1724 73 C 392 – 1724 (brevette) Archives communales 1 G 16 – 1764 Archives communales 1 G 15 – 1768 (brevette) Archives communales 1 G 17 – 1768 (plans) Archives communales 1 G 19 et 20 – 1769 (brevette) Archives communales 1 G 18 – 1769 73 C 393
Vy över kyrkan såsom de sett ut i evinnerliga tider!
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Då var det dags att öppna ett av våra två igenmurade fönster. Det lilla fönstret i kammaren över dörren till gården. Det stora medeltida fönstret som vi berättat om i flera episoder får vänta ett tag till på att se dagens ljus.
Detta lilla fönster som nog är ganska nygjort och därefter igenmurat bör ha kommit till under 1900-talet i samband med förstärkning av dörröppningen. En kvalificerad gissning är i samma skede som dörren monterades och den var som vi berättat tätad med en tidning från 1933 med en artikel om Hindenburg.
Plötsligt strålade solen åter in för första gången på kanske 50 år!
Fram med slägga och dorn och snabbt var de cirka 5 cm tjocka tegelblocken (parpainger) borta och vårt lilla chambre blev direkt än ljusare.
Förändringen med lite perspektiv!
Efter lite finhuggning så dags att impregnera ovandelen som består av ekbjälkar av okänd ålder med vårt miljösmarta universalmedel mot såväl termiter som brand, svamp och mögel.
Hustrun i impregneringstagen!
Nu har vi en fönsteröppning som vi skall leta ett antikt fönster till. Inte nödvändigtvis öppningsbart men helst i stil med gårdsdörren.
Jag passade också på att smyga in genomföringen för el till gården efter att ha köpt in en 20 cm lång träborr med 22 mm diameter och efter lite trixande var ett av våra specialrör på plats.
Elröret på plats och synliga delar kommer täckas av ytskikt.
Vi avrundar med en bild från La Cité i Carcassonne, i dessa hemska ofredstider känns spikklubbor i skumgummi som ett vänligare alternativ.
Lämpligheten i vapenleksaker kan verkligen diskuteras men medeltidsromantiken präglades av våld.
Vinjettbilden får bli en något större modell än den vi nu söker! Men vilken kock blir inte sugen?
Ett av alla små delprojekt denna gång var att rensa en av de många uråldriga bjälkar vi sparat, för att skapa en spiselkrans till vår till medeltidsspiskåpa transformerade, 50-tals spis. Bjälken, ursprungligen från den gamla takkonstruktionen, var kraftigt ytpåverkad av århundraden av odjur, vatten och vind men av solid ek hård som järn i övrigt.
Utgångsläget med en under århundraden kraftigt påverkad stock.
Via en delningsapp för verktyg, Bricolib, hade jag hyrt en ”renovator” eller ”ponceuse” på franska (helt enkelt slipborste på svenska, tror jag). En kraftfull slipmaskin med utbytbara cylinderslipar som kraftigt avverkar gammal smuts och dött material. Uthyraren som var en mycket trevlig kille i en by några mil från oss, lät mig dessutom behålla den i två dygn för samma pris och fick en ny sliptrissa som kompensation.
Maskinen med sandpappersborste monterad, denna var den mest effektiva för detta jobb.
Trots maskinens effektivitet krävdes hårt arbete under en dryg halvdag med de båda olika borsttyperna maskinen erbjöd (sandpappersstrimmor och koppartråd) men efter allt detta arbete började bjälken sakta anta det antika utseende den förtjänar.
Vi avrundade med att hustrun impregnerade den och oljade in den med linolja och har kostat på oss ett lite amatörmässigt bildmontage på hur den kan komma att se ut när den väl är på plats på vår omdesignade spiskåpa från 50-talet som sakta börjar anta formen av en klassik medeltida eldstad. Återstår att hitta rätt ytbehandling för spiskåpan där vi funderar på puts förstås men möjligen som alternativ, gammalt skiffer vi har kvar.
En annan central del i vårt kök blir spisen (den omdanade öppna spisen kommer att utgöra fläktkåpa för denna) och vi har bestämt oss för att försöka hitta ett ”piano” alltså en stor bred vacker fransk spis. Problemet med dessa är att de ofta ligger i 100.000:- kronors klassen så vårt intresse vänds mot att hitta en begagnad att renovera.
När jag på vägen ner till Peyriac stannade till i Paris ett par dagar innan jag tog tåget till Toulouse, passade jag på att besöka de stora spisfabrikörernas show rooms för att få en bild av utbudet. En snabb scanning på nätet gav vid handen att besök hos Godin, La Cornue och Lacanche vore lämpligt.
Jag började med Godins butik vid Bastiljen men den var nedlagd märkligt nog och fortsatte till vänstra stranden och La Cornues eleganta butik i 7:e och fick en rundvisning av deras modeller och fortsatte sedan längst upp i 19:e för ett besök hos Lacanches återförsäljare och blev lika väl mottagen där.
Försedd med ett par kilo eleganta broschyrer kunde jag konstatera att utbudet är imponerande och dyrt. Vi söker ett piano med elplattor (då vi inte har gas indragen i huset) och en bredd strax under en meter och där är dock utbudet mer begränsat.
Vi lägger med en bild på vår fina eldstadsplatta som möjligen kommer att få utgöra fond för vårt piano!
På min fråga om de också handlar med återtagna spisar och gör renoveringar, fick jag ett något yrvaket, ja. Nästa steg blir att skaffa sig en VPN för att komma in på Leboncoin och börja leta de modeller vi kan tänka oss, men i begagnat skick.
Denna lite köksrelaterade episod för avslutas med några bilder med riktig Pariskänsla!
Min vän möbelsnickaren hjälpte mig ställa in överhandsfräsen på 0,1 mm när.
Ja, eller egentligen 154 meter eftersom var och en av de 11 plankorav Oregon pine eller Douglasgran som skall utgöra golvet i vår lilla kammare en trappa upp (och taket i den lilla kammaren på bottenvåningen) är 3,5 meter långa och skall ha en längsgående not på var sida och vi valt att fräsa dessa 6 mm breda men med en 3 mm fräs från var sida (för att det var en sån jag fick tag på).
Golvplankorna i Douglasgran som är över 3,5 meter långa och legat till sig i sex månader.
Ren tur att man har en god vän med ett livs erfarenhet som professionell möbelsnickare med ateljé i New York, tills nyligen. Numera är han och hans hustru ägare till, och renoverare av, byns före detta prästgård som skall bli vackert övernattningsställe för cyklister.
Han guidade mig i handöverfräsens spännande värld med inställningar på tiondels millimetrar och sedan tricket att föra den med fast hand och absolut i våg.
Snickarmästaren visar prov efter inställningen.
Jag satte upp en workshop i salen med arbetsbänk i ena änden och fönsterkarm i andra. Staplade ett par, tre brädor på varandra för att få ett stabilt underlag. Startade sedan med att fräsa en planka efter att ha markerat uppsidan, vald efter den yta som var snyggast.
Workshop redo och så dags att välja bästa sida upp!
För den som likt jag är helt novis är det en utmaning när man dessutom bara har exakt antal plankor att leka med (jo, jag testade på ett par småbitar först).
Men efter ungefär hälften gjorda med endast smärre skönhetsfläckar i spårningen började jag få in stilen och insåg att dra fräsen emot mig fungerade bättre än att skjuta den framför mig. Mot slutet kom så övermod och två mindre genomslag (men dessa får vi vända nedåt, så syns de ej).
En dag senare och 154 meter fräsning var planken klara och amatörsnickaren utsliten.
Med detta klart blir det framöver dags att lägga golvet och då använda de fjädrar som jag tillverkat av 6 mm MDF board som jag sågat upp i 20 mm breda lister.
Inget lim i fogarna men däremot smidd spik som kommer att hålla ned plankorna mot golvbjälkarna samt utgöra ett dekorativt mönster av medeltida plankgolv.
Läraren visar vartefter jag sågar de 40 metrarna fjäder.
Jag har redan nu börjat fundera på antal och placering för dessa och lutar åt ett ganska stort antal (runt 150 spik). Rent hållfasthetsmässigt rekommenderas att spika i ytterkanterna av planken (kanske 30 mm in) och snyggast blir nog då att spika två spik i varje golvbjälke.
I skissen jag gjorde på en planka ser det först ut som massor av spik men när man markerar ut spiken i dess rätta storlek (runt 10 mm brett huvud) ser det riktigt bra ut på de 190 mm breda plankorna.
Skiss över möjlig spikhålsplacering med den längst till höger valda och också markerade på plankan.
Spikhålen skall sedan förborras med nästintill spikens tjockaste diameter för att undvika sprickor och förenkla islagning. Spikens roll blir endast att hålla ned plankan mot regeln. Mer om trägolvens historia bland annat att lösningen med lös fjäder har amvänts ganska läge kan man läsa i Älvsborgs Länsmuseums intressanta skrift.
En av de vackraste vårblommorna i natursköna Aude är vallmon som får avrunda denna arbetsintensiva episod.
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Muraren i full färd med att rensa ur löst bruk, stenar och skräp.
Väl tillbaka i Peyriac är arbetsuppgifterna otaliga och lockande. En mindre detalj men som likväl kräver sina timmar är återställandet av väggarnas nederdel i övre kammaren. Detta fina rum som skall bli vårt sovrum framöver, skall ju nu få sitt golv (som ju också blir nedre kammarens tak).
Kammaren en trappa upp i väntan på golv och vägglagning.
Innan golvläggningen kan begynna måste vi återställa det sår som uppstått när det gamla golvbjälklaget rivits och säkra dessa väggar som till kanske 20% av sitt djup hänger i luften. Det handlar om vanlig murning med sten och kalkbruk.
Med dessa små mängder handblandar vi bruket, här 1 del chaux NHL 5 och tre delar sand 0/4.
Denna gång valde vi NHL 5 för att få ett ännu starkare bruk och med det öka hållfastheten en aning i denna tjocka men inte så välbyggda vägg av oklart ursprung. Denna byggnadskropp med de två kamrarna över varandra och vår nya terrass på toppen är sannolikt inte medeltida såsom huvudhuset utan ett tillbygge någon gång under århundradena över vad som kan ha varit en lite gränd eller ett stall.
Viktig lärdom är att spara mursten, det arbete som gjorts i att bära hit dem är stort och tungt!
Det är nu man är tacksam för att vi har ett redigt lager med natursten av olika storlek och modeller för det blir verkligen ett pussel att få till ett någorlunda snyggt och starkt förband.
Som amatör tar det mig runt 1 timme per halvmeter att rensa, välja sten och mura upp på nytt. Samtidigt passade jag på att börja ta bort en bit av ovansidan som sticker upp på den gamla stock av poppel som sitter kvar som bjälke, för att sedan smidigt kunna lägga golvplankorna på de nya reglerna som vi satte dit för några år sedan.
Den gamla stocken sticker upp aningen över de andra bjälkarna och skall tas ur.
Detta är förvisso inte det mest romantiska delen av projektet ett men en viktig vardag i en medeltidshusrenoverares liv.
3 timmar senare har 1,5 meter av sydväggen återfått sin stabilitet.
Vi rundar av dagens episod med ännu en dörr som hommage till vår senaste episod med dörrkunskap.
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Ett av våra mest lästa inlägg förra året var det om franska fönsters historia. En episod som också inkluderade en generös gåva från en av våra läsare, närmare bestämt skriften Lumière om just franska fönster, som hittills laddats ned i 1896 exemplar.
I denna episod med några tankar om hur vi skall bete oss för att förse vårt hus med en vacker ytterdörr med medeltida känsla istället för dagens 50-tals variant inspireras vi av en ny skrift från samme författare.
Vår nuvarande entrédörr från utsida och insida med överljuset i rutigt linjeglas från 50-talet.
När det gäller vår ytterdörr ser vi framför oss att behålla den befintliga dörren som är solid och troligtvis tillverkad av en lokal snickare men att förse den med ett nytt ytskikt i ek i ett utförande som är mer historiskt rätt och tilltalande.
Vi har under åren fotat dörrar av äldre ursprung runt om i Aude och på andra platser som kan ge en känsla och inspiration till att hitta utförandet på vår dörr. Nedan ett urval:
Men så kom då gåvan från Johan Näsström som författat ännu en liten innehållsrik bok om fransk byggnadsvårdshistoria. Ett måste för den frankofile renoveraren, eller för den delen för historikern.
Här fick vi direkt blodad tand och lutar nu åt varianten med liggande, kilsågade ekbrädor som ses längs ned till höger på uppslaget ovan. En tidstypisk och smart lösning där den nedersta brädan kan bytas vartefter den förstörs av regn och annat.
Samtidigt vill vi behålla dörrens överljus eller impost vitrée som vi just lärt oss det heter. En lösning som lär kommit först på 1800-talet, men är praktisk i mörka medeltida hus. Utmaningen blir att inkorporera denna glasöppning i den omgjorda dörren och naturligtvis byta glaset.
Två exempel på mycket tidiga överljuslösningar infattade i fasader.
Du kan ladda skriften Entrè, här i pdf, fritt som en gåva från Johan och husifrankrike.com. (OBS! Endast i svensk version). Önskar du ett tryckt exemplar finns ett fåtal att beställa från Johan på jonasstrom@icloud.com (24 sidor A4 med 58 färgbilder). Den kostar då 180:- SEK plus fraktkostnader, (som inom Frankrike är 4.30€ och till Sverige är 9.85€).
Noterbart är att det ofta fanns mycket smide på äldre dörrar såväl för funktion som utsmyckning (för den som hade råd). Vi ser framför oss att vår dörr får smidd spik vars huvuden kommer utgöra ett dekorativt mönster och sedan naturligtvis vår redan inköpta portklapp som ju dessutom håller den onde borta.
Nästa vecka bär det för oss av ner till Frankrike och Peryiac-Minervois för arbete på riktigt. Kasta gärna ett öga på några av våra tidigare episoder om dörrar:
I takt med att golv, väggar och ytskikt börjar bli klara, i alla fall på bottenvåningen, ägnas mer och mer tankar åt möbler, inredning och utsmyckning. Trä och då framförallt ek, är det givna materialvalet. Därutöver kommer vi behöva ett ganska stort antal detaljer av järnsmide.
Vi har några redan införskaffade objekt, takkronan till köket som skall borstas ren och vaxas samt få nya elledningar. Den är gissningsvis från någon gång förra seklet med avsikt att se medeltida ut.
Detalj av takkronan till köket, från 1900-tal i medeltida stil.
De smidda spikarna som vi skall fästa golvplankorna med i lilla kammaren och salen, en trappa upp.
Maskintillverkade (tror jag) kopior på smidd spik för golv i salen och lilla rummet en trappa upp.
Den imponerade eldstadsplattan (plaque de cheminée) av gjutjärn som efter lite forskning visade sig föreställa Frans I:s salamander, omgiven av hans hustrus mors (Anne av Bretagne) symbol, hermelinsvansar.
Frans I föddes just när vårt hus byggdes och blev kung 1515. Europas regenter under åren kan man följa på denna spännande animering där det till exempel framgår att Louis XII blev regent 1498 när han efterträdde Charles VIII.
Men mycket återstår att införskaffa och vi har just köpt en kista hemma i Sverige med kanske 50 år på nacken som skall renoveras till medeltida utseende och då bland annat genom att renskrapas och förses med några fler smidda beslag. I bildserien först vår renoveringsobjekt följd av en replik från det tyvärr nyligen nedlagda medeltidsmuseet i Stockholm (nedläggningen är en kulturell skandal tyvärr i tidens anda) och en äkta från historiska muséet i samma stad.
På tal om smidda beslag måste vi också bestämma oss för den rätta medeltida varianten av gångjärn för fönsterluckor och köksluckor. Det finns ju ett antal klassiska varianter. Bildserien visar en av våra egentillverkade köksluckor och exempel på några av de vanligare modellerna.
Vidare är vi på jakt efter 8 meter balkongräcke till terrassen med en ärligt medeltida look. Vi letar efter begagnat räcke och försöker hitta de utföranden som kan ha varit vanliga på medeltiden.
Samtidigt måste de uppfylla moderna säkerhetskrav som en höjd på 110 cm och max 70 mm i öppningar (för att inte bebisar skall kunna fastna med huvudet).
En annan detalj vi skall låta tillverka lokalt är ett dekorativt skydd för husets hörn i vinkeln mellan Rue d la Ville och Rue Saint Martin.
Hur var det då med smederna och smidet på medeltiden? Ja. Återigen får vi bege oss till Guédelon och deras fantastiska ”experimental archaeology” projekt och titta in hos dem för att lära mer.
I en av de många videor på YouTube som levandegör projektet Guèdelon får vi träffa en av smederna och höra hans berättelse från sin tidsresa.
Med detta och en bild på en franska påskliljor vill vi passa på att önska en GLAD PÅSK!
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Mitt i allt byggande och frekventa tidsresor till medeltiden kan det vara värt att stanna upp och fundera på hur det dagliga livet för de som var före oss var. Hur fick till exempel de hantverkare som murade och timrade vårt hus, eller de som bodde här först, sitt dagliga bröd. Hur var det att laga mat och baka 1489 när huset stod klart?
Vi går idag till ICA eller Carrefour och möter ett enormt utbud av såväl råvaror som färdiglagat (Värt att notera dock att vi i norr är enormt privilegierade jämfört med många på södra halvklotet).
När jag nu på fredagsmorgon bakade en råglimpa efter ett recept från en medbloggare Vin, mat, Alsace så noterade jag vid sidan av hur gott resultatet blir (och billigt) den möda och kärlek som varje bröd trots allt kräver.
Bröd har ju alltid varit basföda och inte minst i Frankrike. På medeltiden var det vanligt med en samling varierade verksamheter runt slottet i en by, med hantverk av olika slag och absolut en eller flera ”talemeliers”(bagare). Det fanns ofta också en så kallade gemensam bakugn ”un four banal” som drevs kollektivt eller av byns talemelier, var bekostad av slottsherren och kunde användas av alla i byn.
På vår lilla gata i Peyriac-Minervois (som i och för sig var byns huvudgata) fanns på 1930 talet hela tre bagerier! Ugnarna var vedeldade och eldades oftast med kvistar från beskärning av vinstockarna så kallade ”boufaneller”.
Medeltida spis för matlagning (från Chateau Guédelon) samt motsvarande från 50-talet i vårt hus före renovering.
Då man i de de flesta hem fortfarande lagade mat över elden i en öppen spis så gick man gärna till bagaren för att gratis nyttja eftervärmen i hans ugn för finare rätter, såsom helstekt fågel eller fisk. Alltså en slags ”four banal” i modernare tid.
I en artikel nyligen i Medievalists.net, min favoritplats på nätet för medeltida tidsresor, behandlades nyligen brödets roll på medeltiden, väl värd att läsa.
En fransk brödepisod blir ju inte komplett utan några ord om baguetten. Dess ursprung är lite oklart med allt från myter om Napoleons soldater som behövde ett bröd som var lätt att bära med i fält eller en wiensk bagare som gjorde en kopia på bröd hemifrån.
Mycket tyder dock på att det tillkom i sin nuvarande form i början av 1900-talet som ett svar på en lag om bättre arbetsmiljö för bagare (mindre nattarbete). Hur som har priset på bröd alltid varit en politisk fokusfråga och baguetten på 250 g som idag kostar 1 euro i snitt, kan man följa priset från 1900-talets början.
Vi rundar av dagens episod med en bild på en av de hundratals baguetter som slunkit med som lunch mitt i arbetet med huset och en länk till några av alla franska ordspråk om bröd.
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
Så var det dags för en andra snickerihelg i Stockholms skärgård med vännen, snickaren och ena barnbarnet. Under två intensiva dagar tillverkade vi de resterande fem fönsterluckorna till huset.
Fanns det fönsterluckor på medeltiden? Historikerna är nog ej helt säkra men sådana som idag lär ha dykt upp först senare. Medeltida fönster var små och täcktes mot vind och regn kanske av pergament, lin och för de rika i ökande grad, glas. Som skydd mot väder och vind fanns troligen träluckor så kallade ”contrevents”i enkelt format, placerade på utsidan.
Helt klart har vårt hus haft någon form av fönsterluckor de senaste kanske 400 åren så beslutet att bygga nya i traditionell stil var enkelt. Nedan tre avgörande framgångsfaktorer, min morfars hyvel från tidigt 1900-tal, en av ett hundratal ekpluggar i dimensionen 13 mm och min vän och hjärnan bakom konstruktionerna, i full färd med att borra.
Förra gången blev resultatet två stora dubbla fönsterluckor till de två största fönstren i fasaden mot Rue de la Ville. Denna gång blev det först och främst ett par stora luckdörrar till gårdens glasdörr (nedan).
Dörrluckor till gårdsdörren med kapmån i överkant för exakt inpassning på plats.
Samma material som sist, väl torkad, högkvalitativ ek inköpt och sågad i Sörmland (söder om Stockholm). Sedan sist har denna blivit högvaluta och mycket svår att få tag på.
Tillverkning med plugg och smidd spik men utan lim. Dessutom förfärdigade vi de två mindre luckorna till toalett- och vindsfönster också mot huvudgatan, Rue de la Ville (nedan) i snarlik teknik.
Sist men inte minst snickrade vi ihop luckan till salsfönstret mot gården, ersättare till den gamla sneda och dåliga som syns på en otydlig bild nedan.
Utöver att alla fönsterluckorna nu är klara för nedtransport till Frankrike fick vi också färdigt uppstyckad ek till köksluckorna i IKEA-köket. Vid ett digitalt morgonmöte med IKEA:s eminenta kundtjänst fick vi tips och råd för att lätt kunna tillverka köksluckor till ett Metodkök.
Bra att veta till exempel är att de två luckorna till ett 80 x 80 skåp båda skall vara 39,6 x 79,7 för att stänga smidigt. Vidare att de finurliga IKEA gångjärnen kan bära upp till 21 mm spånskiva. Kombinerar man den senare insikten med att ek väger mellan 500 och 700 kg per m3 och spånplatta detsamma, så inser man att 19 mm luckor av solid ek inte kommer att vara några som helst problem.
Äldsta barnbarnet i full förd med att paketera köksluckevirke.
Nu har ett av paketen med uppstyckad ek följt med min vän till Gnesta för att hitta smartaste sättet att foga dem, det lutar åt limning och fjäder i längstgående not i ovan- och underkant.
Att solid ek passar bra i vårt medeltidsinspirerade kök är utan tvivel och än mer känsla av tidsresa erfor jag när jag åter tittade in i köksregionerna från tidigt 1500-tal i Glimmingehus i Skåne, via deras nya eminenta 3D vision.
Välkommen att följa oss på WordPress eller via mail!
Dela och gilla gärna inläggen från husifrankrike.com på dina sociala medier!
hus i frankrike 